Salongssocialister och skatt.

Författaren och salongssocialisten Jan Guillou skryter gärna om hur mycket han betalar i skatt:

Att betala mycket skatt är inget som besvärar succéförfattaren – han är i stället mycket förtjust i att bli av med nästan hälften av sin inkomst. Det förklarar han med att han är socialist.

Så sent som häromdagen så sa han i en TV-intervju att han ägnar sig åt nån slags negativ skatteplanering, och vill betala så mycket skatt som möjligt. Det är absolut inget fel i det. Om han vill lätta sitt socialistiska samvete med att betala hög skatt så har jag inga problem med det. Och med tanke på att han har kvar i runda slängar fem miljoner efter skatt så behöver han inte gråta på vägen till banken. Det är ju trots allt lättare att vara högskattesocialist när man har extremt höga inkomster. Även om Janne betalade 3/4 av sin inkomst i skatt skulle han ju ha skyhögt mycket mer att leva för än den genomsnittlige knegaren. Så även med hög skatt har Janne råd att köpa dyra viner.

Och jag ser inget fel i det som sagt var. Varken att han tjänar mycket pengar eller vill betala mycket i skatt.

Jan Guillous goda vän salongssocialisten Henning Mankell verkar inte lika förtjust i att betala skatt. Visst har han också sagt

Tjänar man mycket pengar är det också logiskt att man betalar mycket skatt

Men hos Mankell finns det ändå gränser. Till exempel har han, som så många andra ur pop- och kulturvänstern ägnat sig åt skatteplanering genom egna bolag. Närmare sju miljoner kronor som har undanhållits förmögenhetsskatt men som nu skattemyndigheten har beslutat tillhör författarens privata förmögenhet – och ska skattas som det.

Jag ser heller inget fel i detta försök till skatteplanering. Han vill inte spara pengarna till sin pension – då de ändå kommer att skattas för som inkomst. Fullt naturligt beteende. Även om det kanske rimmar illa med hans annars så höga skattemoral. Men det handlar trots allt ändå om relativ blygsam skatteplanering i jämförelse med andra, mer hycklande, kamrater i kultutvänstern.

Det intressanta är dock att i styrelsen för Mankells bolag sitter ingen mindre än Jan Guillou. Det är tydligen inga problem att skryta om att man själv inte skatteplanerar, samtidigt som man hjälper sina polare att göra just det…

12 reaktioner till “Salongssocialister och skatt.”

  1. Apropå att det är lättare att vara högskattesocialist om man är rik så har jag två kompisar som växlat ideologier markant de senaste åren: en relativt fattig doktorand som var med i folkpartilägret har nu fått pengar och gått långt åt vänster, medan en tidigare socialist gått och blivit nyliberal, delvis pga bättre ställning och delvis pga Johan Norberg. Så vad som driver människor är inte lätt att säga…

    Sedan vad gäller hyckleri höll jag på att trampa i klaveret ordentligt häromdagen. Arbetsintervju på måndag och hår som är alldeles för långt. Så vad gör man? Går på den frisersalong man varnat halva bekantskapskretsen för? Det var nära att jag gjorde det innan jag lyckades hitta en mindre desperat lösning.

    Hmm, det här kanske inte hade så mycket med originalinlägget att göra… 🙂

  2. Jadu, vads om driver folk att ta ideologiska ställningstagande är så intressant att jag nästan funderar på att skriva en egen (lång) text om det. Det går ju absolut inte att säga att ”fattiga”/arbetare är vänster och ”rika”/överklass är höger. Jan G har ju t.ex en överklassbakgrund med privatskolor och allt och tjänar själv stora pengar ändå håller han sig kvar på väsnter planhalva (även om han är svår att få grepp om. Jag kan omöjligt säga vad han röstar på)…

    När det gäller det lite off-topic-ämnet om ditt långa hår så är min kommentar: om arbetsgivaren som ska intervjua anser att du har för långt hår så är han ändå inte nåt att ha…

  3. Genom att generalisera min omgivning tycker jag att ditt resonemang ovan är väldigt symptomatiskt på hur många ”vänstermänniskor” resonerar. Man pratar gärna om solidaritet och andra floskler, men när det kommer till kritan drar man sig inte för att lura systemet så att mer pengar hamnar i den egna plånboken. Exempel på detta är att den ena partnern i ett förhållande skriver sig på annan adress, så att hushållet ska få lägre dagisavgift. Eller så har man uppdrag att sköta utomlands, och ser inga problem med att den svenska arbetsgivaren får står för långa utlandssamtal på arbetstid.

    Detta hyckleri står mig upp i halsen. Och kommer ofta från vänsterhåll.

  4. Det finns ju vänstermänniskor med olika solid ideologisk förankring också. En väldigt vanlig åsikt på vänsterkanten – om man rensar bort en del retorisk kosmetika – är att ett bra samhälle är det där någon annan ska betala för mig och de mina. (En väldigt vanlig ståndpunkt hos t.ex. fackföreningsrörelsen). Med den ideologin i botten är det ingen som helst konst att få ihop teorin med en praktik som innebär egen skatteplanering 😉

  5. Nå, jag kan inte säga att detta är förvånande. Denna typ av ”vänsterhyckleri” är tyvärr alldeles för vanlig, och den finns inte enbart i skattefrågor.

  6. Nu bör man nog ha en välgörenhetsprincip i hur man tolkar människors ideologiska val. De som tycker vänster verkar bra har ofta rättviseskäl för ögonen och de som tycker höger är bra att individuell frihet och tillväxt är viktigast. Att människor sedan inte kan leva upp till sina ideologiska grunder är en annan sak.

  7. Jöns –
    Jag är rädd att det är minst lika vanligt att din höga tro om människor på vänsterkanten är fel som rätt. I en skrämmande mängd fall tycker jag mig i alla fall kunna skala ner de finstämda orden från vänster just till att det är den distributionsidé för samhällets resurser som bäst tjänar de egna intressena. Och motsatt tycker jag att man förvånande ofta kan hitta varma hjärtan bakom de liberala diskurserna.

    Jag tror att du kommer närmare sanningen om du helt enkelt funderar kring vilken typ av argument man vant sig vid att använda i retoriken från respektive kant.

  8. Man kan väl utgå från att det, något förenklat, finns två slags grupper, de som röstar ideologiskt och de som röstar efter vilken samhällsgrupp de tillhör. I de senare fallen hittar man nog ganska mycket konservatism och obehag på båda sidor.

    Jag tyckte mig se en tendens till tankegången att ”min sida bygger på mycket högre moraliska principer” hos vissa kommentarer här, men det är möjligt det var en missuppfattning.

  9. Jöns –
    I alla fall sticker det väl i ögonen när någon som hävdar att solidariteten mellan människor skall orka bära en hel ideologi, visar sig drivas av sina egenintressen. Det är lättare att fördra att någon som i sin ideologi förutsätter att människor är egoister, nyttomaximerare och ögontjänare också visar sig ha altruistiska sidor.

    Det enklaste sättet att imponera är ju att hålla folks förväntningar nere – det vet väl varenda tonåring. 🙂

  10. Att vänsteråsikter enbart skulle bygga på ”solidaritet” låter tunt i mitt tycke. Många vänstermänniskor tror nog helt ärligt att samhället blir bättre om en sådan politik förs. Sedan kan man diskutera länge och väl hur detta eventuellt ”tjänar de egna intressena”. Som ett exempel – det tjänar mina intressen att ha en offentligt finansierad välfärd. Det skulle också tjäna mina intressen om resten av Sveriges befolkning betalade skatt som gick direkt till mig. I båda fallen finns själviska syften med i leken, men jag påstår inte att jag skulle vilja det senare :)…

    Men visst, det är beklämmande när folk har ideal som de inte följer.

  11. Jöns –
    jag var kanske lite otydlig med vad jag menade med att vänsterns ideologi bärs av solidaritet:

    Även om inte många människor på vänsterkanten idag på fullt allvar driver tesen ”av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov” fullt ut, så finns tankarna ständigt närvarande. Genom högskatte- och bidragssamhället kopplar man i mycket isär prestation och utfall. Istället blir behoven styrande för huruvida man får något – istället för prestationerna. Det som krävs för att detta system ska fungera är i mycket solidaritet. Den som har förmåga att prestera mycket ska vara beredd att ge av resultatet till den som inte har samma förmåga. Och folk ska vara beredda att fortsätta prestera trots att utfallet för den som gör så skiljer sig ganska lite från utfallet för den som inget kan (eller kanske vill) göra.

    Således: Om många är solidariska fungerar systemet – om de inte är det brakar det. Har man ett hjärta och åsikter åt vänster skulle man alltså kunna förvänta sig att man har lust att bidra efter förmåga. Det är därför extra dråpligt när någon med sådana åsikter ertappas med att utnyttja eller tänja systemen för att ge mindre än man förmår eller få mer än man behöver.

  12. Tvinga dom till solidaritet

    Om några inte är solidariska av fri vilja måste man tvinga dom. Så har man menat att ”solidariteten” fungerat hittills. Det är alldeles för farligt att låta folk vara solidariska själva. Då visar dom sig vara egoister och hela projektet som vi bestämt skulle vara så fint brakar ihop.

    Om vi inte kan lita på att den borgerliga demokratin ger oss makten måste vi bilda ett revolutionärt parti som tar makten med våld och inför proletariatets diktatur. Det kräver solidariteten.

    Sedär – en sammanfattning i ett nötskal av hela det vänstersocialistiska projektet.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.