Månad: oktober 2005

Eftersom jag inte har tid just nu att skriva ett längre inlägg så vill jag helt enkelt tipsa om en liten text av Marie Söderqvist i Expressen, ”McDonalds eller kommunism?”

Ibland visar kommunismens obehagliga ansikte litet oväntat upp sig, dolt bakom en vänlig lokalpolitikers debatterande.[…]

Samtalet rörde ett så kallat Ronald McDonald-hus. Det finns redan ett par sådana i Sverige. De byggs i anslutning till stora barnsjukhus som har avancerad medicinsk vård. Syftet med Ronald McDonald-husen är att svårt sjuka barn och deras anhöriga ska slippa sjukhusmiljön och bo mera hemlikt under vårdtiden.[…]

Björn Gripe avslöjade under sin lätt polerade kommunalpolitikeryta vad kommunismen står för. En vänsterpartist som Gripe tycker uppenbarligen inte att hjälp människor emellan ska få förekomma. Privata initiativ är något fult och ska bort. Och aldrig så sjuka barn väger lätt jämfört med ideologi.
Björn Gripe hade egentligen inga argument mer än att McDonald’s var multinationellt, kapitalistiskt och att företaget enligt Gripe ägnade sig åt barnarbete och miljöförstörelse. Dessutom spred det fetma över världen.[…]

Den konsumerade fettmängden är på McDonald’s precis som på de flesta restauranger ett eget frivilligt val. Att påstå att det är snabbmatskedjans fel att vi blir feta är att göra det väl lätt för sig. Troligen skulle inte ett världsomspännande förbud för McDonald’s påverka vår sammanlagda vikt med ett enda gram.[…]

För Gripe handlar det inte om att hjälpa utsatta medmänniskor utan om ideologi. Frivillighet, välgörenhet och engagemang som söker sig andra vägar än stat, kommun eller fackförbund ska motarbetas. Multinationella företag är fula, onda och dåliga och ska bekämpas vad de än gör.

Uppdatering:
McDonalds är synnerligen impopulärt hos Vänsterpartiet i Östergötland. Hos Martin Tollén (sympatisk sosse) hittar jag en film från ett landstingsfullmäktige 2001, då det diskuteras om McDonalds och deras sponsring av ett lekrum på Universitetssjukhuset i Linköping. McDebatten startar ca. 30 minuter in i filmen och kommer främst att handla om huruvida McDonalds är ett ont företag, med fet mat och dolda syften eller ej. Men för oss som kan gilla landsbygdspolitiker som flummar ut på klingande östgötska, så finns kan den vara intressant att se. En känsla av att jag med lätthet skulle slå flera av landstingspolitikerna i en debatt infinner sig också. Det ställs tydligen inga större krav på retorisk förmåga för att slå sig fram i regionalpolitik. (Martin Tolléns egna anförande var dock lysande).

Jag läser även en kommentar till Martins blogginlägg som jag av någon anledning finner fantastiskt underhållande:

Även om McDonald’s har fina ord, så är deras baktankar för mig helt uppenbara. Alla som haft ett McJobb vet att barnen är prio ett. Det är de som ska fortsätta konsumera deras skit. Klart att de vill förknippas med positiva saker, evil bastards. Jag säger nej-nej-nej till den onde clownen och hans tukthus!!!

Åååå… vad jag älskar fjortisvänsterargumentation (även om debattören i det här fallet är nästan färdigutbildad läkare…).

Hela tiden får vi nya rapporter om fågeinfluensan. Kvällstidngar slåss om att skrämma oss mest. Expressen skriver bl.a att Risken för fågelinfluensa i Sverige har ökat, Nytt larm i natt – smittan kan vara här och de uppmuntrar även sina läsare att ”kräva sin rätt till medicin”. I Aftonbladet kan man exempelvis läsa att ”dödssmittan har nått Ryssland”.

Vi har länge läst om risken för en pandemi, skräckrapporter om att halva befolkningen kan drabbas osv. Gärna med en jämförels med Spanska Sjukan, som drabbade världen 1918-20.

Och jag kräks på denna skräckpropaganda, vars enda syfte verkar vara att göra folket rädda för alltfrån småfåglar till varandra. För ”dödssmittan” är än så länge inte speciellt farlig om vi inte är fåglar. För dem kanske det går att klassificera som en begynnande pandemi. Men när det gäller risken att människor ska dö som flugor (ja, eller fåglar…) handlar det enbart om spekulationer – där endast ”the worst case scenario” får genomslag i media.

Om vi tar Spanska Sjukan som exempel, eftersom den jämförelsen som sagt var är vanlig, så dog ca 27 000 svenskar under toppåret 1918, utav omkring en halv miljon som var sjuka. En dödlighet på omkring fem procent. Visserligen ganska högt, men då får vi tänka på att en ”vanlig” influensa – en sån som kommer praktiskt taget årligen – har en dödlighet på ca. en procent. Och då får vi tänka på att vi idag har betydligt större medicinsk kunskap och lever i ”nyttigare” miljöer än vad vi gjorde för 85 år sen. Det dör alltså tusentals människor i influensa, eller influensarelaterade åkommor varje år i Sverige – utan att det blir några rubriker i tidningarna.

Och ändå ska vi bli nästan panikslagna av en fågelinfluensa som de senaste två åren dödat ett sextiotal personer i världen, och som ännu inte har uppvisat några som helst tecken på att den kan smitta mellan människor. Men ändå blir det denna mediahysteri.

Men det finns trots allt ljus i mörkret, förnuftiga människor som får komma till tals – fast på en relativt undanskymd plats.

Under rubriken ”Så dödlig är viruset” i Aftonbladet får Annika Linde, chef för avdelningen för epidemiologi vid Smittskyddsinstitutet uttala sig kort:

Vi har haft jättelika utbrott i Asien. Men bara 150 kända fall av människor som blivit smittade sedan 1997 så smittsamheten är väldigt liten.
Risken att människor skulle bli smittade här i Sverige är försumbar.

Men klokast hittills är nog Martin Wierup, professor och smittskyddsexpert, som i söndagens Agenda under vinjetten Veckans Eftertanke sa många kloka ord:

Det har målats upp ett skräckscenario med liknelser från Digerdöden och Spanska Sjukan då avsaknad av hygien och antibiotika bidrog till en hög dödlighet. Detta skräckscenario upprepas dagligen i massmedia trots att våra myndighetsexperter försöker ge en balanserad bild och trots att den kanske troligaste konsekvensen av en fruktad epidemi endast skulle bli en vanlig influensa som vi nästan alla drabbats av och som regelbundet sprids över jorden.[…]

Det vore förmätet av mig att ange hur dagens panikartade situation skulle kunna undvikits. Några reflektioner: vi sk. smittskyddsexperter får inte i onödan måla upp skräckscenarier även om tydlighet krävs för politikerna skall anslå forskningsmedel och resurser. Medierna har naturligtvis ett avgörande ansvar. Smaskiga skräckscenarier säljer. En grundläggande orsak är kanske att vi medborgare invaggats i en allt överskuggande trygghet. Därför reagerar vi irationellt när denna falska trygghet hotas. Vi tappar också sinne för proportioner. Vi tar ej till oss att 40 milj människor nu är smittade av HIV.[…]

Jag anser att det i dag inte finns någon större anledning till oro för oss människor. Ingen kan dock förneka att ett nytt muterat influensavirus skulle kunna ge allvarlig sjukdom. Men detta är en egenskap det tyvärr delar med många andra smittämnen. Dessa hot tillhör vår vardag. Vi måste därför vara ödmjuka, ständigt planera och vara beredda och inte som nu endast agera i en akutsituation. Då spelar vi poker med naturen som alltid är oberäknelig och har en extra joker i rockärmen.

Jag vet inte hur det är med er, men jag föredrar att lita mer på en erkänd professor än på sensationslystna reportrar i landets kvällspress. Så jag tänker inte mejla Morgan idag och kräva min rätt till medicin. Däremot tänker jag undvika att smeta in mig i fågelbajs – i alla fall den närmaste tiden.

Noterade idag att Ali Esbati tagit bort möjligheten att kommentera. Det är helt klart en naturlig utveckling, som började med borttagande av inlägg och slutar med att stänga ner helt. Eller helt och helt – det går att posta om man är team member, men hur man blir det och vilka som blir det vet jag inte. Men man kan ju gissa sig till att det blir de som håller med.

Till viss del har jag förståelse för Alis beslut. Kommentarsfälten har innehållit rätt mycket mörkermän från både vänster och höger (även om jag knappast tror att paranoia- och mökvänsterns kommentarer har gett upphov till nån större irritation…). Men samtidigt har han varit ganska snabb med att radera förhållandevis harmlösa kommentarer. Som igår när jag tackade honom för hans folkbildande förmåga – när han skrev om kongressrapportering och drev mot Ung Vänster så skrev jag en kommentar – som försvann. Den löd ungefär så här:

Man lär sig något nytt varje dag. Idag har jag t.ex lärt mig att:

1. ställa in bidragsutbetalningarna för ett fuskande ungdomsförbund är jämförbart med 30-talets fascism och 50-talets McCarthyism

2. alla invandrare som inte har de korrekta vänsteråsikterna är ”husblattar”/”house negroes” [Ali länkade samma dag till det här inlägget]

Idag när jag upptäckte att kommentarerna var stängda så var det för att jag tänkte kommentera en text om SVTs morgonpanel. Han skriver bl.a:

SVT:s morgonpanel överträffar sig själv: Tomas Idergard, Dilsa Demirbag-Steen och Lotta Gröning. Tre personer som alla profilerat sig med att avsky vänstern och socialdemokratin.

Jag tänkte kommentera det med:

Samma Lotta Gröning som har varit politisk redaktör på Norrländska Socialdemokraten? Har hon profilerat sig med att avsky vänstern och socialdemokratin? Som sagt var – man lär sig något nytt varje dag.

Men eftersom det inte gick så får jag väl skriva det här istället. I min egen blogg som hitills inte censurerat ett enda inlägg, även om jag fått en del märkligheter från träskvänstern.

Till sist vill jag avsluta med ytterligare ett Esbati-citat, från samma text:

Kul med samhällsdebatt och åsiktsbrytning.

I en artikelserie har Expressen gett sig in på att beskriva människorna bakom arbetslöshetsstatistiken, och de börjar med en artikel om arbetslösa Berit, 45. Det är väl inget fel i det, men när Expressen vill få oss att bli förfärad över hennes öde så blir jag inte det. Tyvärr. Jag känner varken sympati eller empati. Jag är väl en ond egoistisk nyliberal, säkerligen fascist. Men vad jag saknar är nån som helst diskussion eller förklaring i artikeln.

Att Berit, 45, har gått arbetslös i 27 år – med undantag för tillfälliga kurser, projektanställningar och praktikplatser – innebär alltså att hon inte har haft ett riktigt jobb sen hon var i 18-årsåldern. Alltså inte ett enda jobb under hela sitt vuxna liv. Eftersom det inte står något om att hon eventuellt skulle vara sjuk eller på något annat sätt oförmögen att ta vilket jobb som helst så antar jag att hon är fullt arbetsför. Och har man då på 27 år inte lyckats få ett enda jobb så kan det inte enbart bero på elaka arbetsgivare och stat som tvingar på henne meningslösa åtgärder (vilket de gör, och den delen av artikeln köper jag).

Det måste även gå att hitta orsaker hos individen till detta, speciellt när det rör sig om så hysteriskt lång tid, med både rejäla högkonjunkturer och lågkonjunkturer under åren. Men Expressen, i sin iver att få ett schysst snyftreportage, skriver inte ett ord om vad hon har för utbildning, eller – kanske det viktigaste – vilken typ av jobb hon har sökt. Kanske saknar hon utbildning och trots det söker främst jobb som hon inte är tillräckligt kvalificerad för?

Det enda vi får reda på i artikeln är två små saker som möjligtvis kan ge en ledtråd. Den första är

– Jag vabbade den dan.
Men du har väl inga barn?
– Nä, det var Vård av sjuk bil.

Well, det är ju en bra inställning om man vill ha jobb, ”Vård av sjuk bil” som frånavaroskäl.

Den andra ledtråden är

Berit hoppas på en praktikplats på ett webbföretag i november. Hon har fått ett löfte. Hennes dröm är att bli webbdesigner.

Jag vet. Jag har gått arbetslös i 27 år och drömmer om ett jobb som det går typ 24 på dussinet av och där majoriteten är unga med stor kompetens (nåja…) och utbildning inom området.

Nej, tyvärr Berit. Jag kan inte tycka synd om dig. Inte med Expressens artikel som grund.

Expressen fortsätter att publicera artiklar som inte är alltför positiva till årets litteraturpristagare, Harold Pinter. Den senaste, skriven av journalisten Christopher Hitchens och ursprungligen publicerad i Wall Street Journal, är nog det elakaste – men samtidigt det roligaste angreppet hittills:

Precis av samma skäl som man belönade Jimmy Carter med ”Fredspriset” i ett försök att förstärka förlägenheten inom Bushadministrationen, är denna löjeväckande hyllning av en tredjerangens föredetting till dramatiker motiverad av en pseudointellektuell europeisk fientlighet till regimskiftet i Irak.[…]

Den här och andra liknande verser belönades med Wilfred Owen-priset av en brittisk jury.

När jag läser Owens egna ord om krigets bedrövligheter märker jag hur svårt det är att hålla tillbaka tårarna. Men när jag går igenom Pinters ord på samma tema är det svårt att nå slutet utan att antingen gapskratta eller spy.
Den blotta barnsligheten i detta material utgör på pricken en kombination av banalitet och ondska: en förkärlek för diktaturer nedkletad med obsceniteter och enfald. (Och bör jag tillägga hoprafsad av en man som hjälpt till att grunda den internationella kommittén för Slobodan Milosevics försvar.) Man har funnit mer klarsyn och mer kvickhet på väggarna till offentliga toaletter – av den typ som tecknas i Pinters tidiga försök ”The caretaker” (1959).[…]

Precis som med fredspriset har litteraturpriset kommit att ungefärligen motsvara värdet av en resolution från FN:s kommission för mänskliga rättigheter. […]

Och vänstervriden medelmåttighet har blivit en del av Harold Pinters utbud. Är det verkligen troligt att en församling av rätttänkande skandinaver skulle ha hedrat en man som högljutt hävdade att massmordet i New York den 11 september var en rättfärdig ”vedergällning”? En man som beskrev den folkmordsanklagade krigsförbrytaren Milosevic som sann ledare för det ”Jugoslavien” som denne samtidigt bröt ned, rensade och förstörde?[…]

De som utser Nobelpriset har återigen givit sitt godkännande till en halvdan författare […]

Låt oss hoppas att den dagen närmar sig då Nobelpriset är en lokal och provinsiell tilldragelse. I synnerhet vad gäller synen på fred och litteratur – två ämnen som borde angå alla seriösa människor – har priset självt hamnat i det absurda.

Nu väntar jag bara på Aftonbladets replik, där det återigen beskrivs vilket briljant politiskt sinne Pinter har. Möjligen kan jag t.o.m tänka mig en text där hans politiska motståndare kallas för blåbruna reaktionärer och andra populära tillmälen. Var är Linderborg när man behöver henne?

Uppdatering:
Som vanligt upptäcker jag allt sist. Hitchens artikel har givetvis redan nämnts i den liberala bloggvärlden. Do´h!

Jag har precis ögnat igenom en fantastisk diskussionstråd på Motallians, en tråd som spårar ur fullständigt. Inlägget som sådant är ganska harmlöst/meningslöst, lite påstådda citat av Kristina Axén Olin utan källhänvisning (ajabaja! Regel 1: citera aldrig utan korrekt källhänvisning!) med nån slags (försök till) ironisk slutkläm. Men diskussionen som följer är som sagt var fantastisk. Bäst är signaturen tjadden som bl.a påstår att

Hela deras [borgerlighetens. min anm.] framtida och nuvarnade politiska grund finns att läsa om hos Timbro.

Det är bl.a där deras ideologi baserad på Scientologi liknande tro på Ayn Rand hämtas och det betalas av dom svenska företagen.

Det är där kärnan finns till det som Moderaterna klätt i nya kläder för att lura oss.

Well. Nu tror jag att det ”randianska” hotet är klart överdrivet. Inte direkt så att borgerliga politiker ser Ayn Rand som sin ideologiska moder, dock som en intressant författare/filosof. Hon är inte direkt liberalernas motsvarighet till Marx om man säger så. Men diskussionen fortsätter. Tjadden stångar huvudet blodigt i inlägg efter inlägg för att ”bevisa” att Timbro styr/styrs av Svenskt Näringsliv och att Rand är nån slags överstepräst vars ande och ideologi svävar över borgerligheten. Intressant, men jag tror de förväxlar Timbro/Svenskt Näringsliv/Borgarna med relationen mellan LO och SAP. Och så förväxlas Rand med Marx. Men det är inte lätt det där.

Efter diverse slöläsande i den smått komiska – men ack så meningslösa tråden – så fastnar jag dock vid en mening från signaturen Christer, där han – kanske utan att veta om det – galant sammanfattar hela den socialistiska och socialdemokratiska tron:

Marknaden kan inte förändra eller bygga samhällen. Det kan bara politiker göra!

Tyvärr, Christer, du har fel. Tokfel. Lika fel som de som blint litar på att marknaden är det enda som kan förändra eller bygga samhällen. Man skulle kunna säga att det egentligen är en kombination mellan marknad och politiker som är den bästa, om man vill vara alla till lags. Men även det är givetvis fel. De enda som kan förändra eller bygga samhällen är människor. Individer som samarbetar. Inte poltiker, inte marknader. Den mytomspunna marknaden består i sin minsta beståndsdel av individer. Och politiker är i sin tur valda av individer – de har egentligen inget annat mandat än det som deras väljare säger åt dem att göra.

Ett väl fungerande och demokratiskt samhälle behöver inte politiker som bestämmer hur vi ska leva och hur vårt samhälle ska byggas. Vi behöver ingen samhällsbyggnadsminister eller andra klåfingriga typer som ska diktera villkoren. Visst behöver vi politiker, men de ska enbart representera oss – samhällen förändras och byggs av oss som lever i det.

Så om någon undrar varför jag aldrig har fallit över på den vänstra sidan i politiken så är Christers kommentar svar nog.

Jag måste säga – jag älskar konspirationer, konspirationsteoretiker och konspirationsteorier. Inte så att jag delar deras uppfattning, det är nog snarare så att jag dras till den absurda galenskapen som de flesta konspirationsteoritiker odlar fram. I Jönköping hade vi i flera år ”lappmannen”, Stellan. Varje dag gick han omkring på stan och höll en lapp över huvudet där det stod ”Carl-Erik ***** sköt Olof Palme” (jag har valt att ta bort efternamnet). På nätterna satte han upp mängder med skrivelser på varenda offentlig affischtavla han kunde hitta. Dessa var fyllda med hans teorier om Palme-mordet, Estonia, Kennedymordet. You name it. Ibland stannade man till och läste. inte för att man trodde på ett ord av det han skrev. Men det var underhållande.

Tyvärr så lämnade Stellan oss. Han flyttade nämligen till Lund. Och ryktet säger att han dagligen gör lundensarna glada med sina tokerier.

Men som sagt var – konspirationer är roliga.

Därför var det med glädje jag hittade den nystartade sidan 11september2001.blogspot.com – med en lång redogörelse om vad som egentligen hände den 11 september. Eftersom personen bakom sidan verkar ha alldeles för mycket tid och skriver alldeles för mycket text för sitt eget bästa – såsom alla goda konspirationsteoretiker och rättshaverister gör – så kommer jag och tänka på Stellan. Och saknar honom faktiskt lite.

Uppdatering:
Finns en artikel i Sydsvenskan för er som vill läsa mer om Stellan. Han har även förärats en artikel i Wikipedia. Ganska tragiskt öde egentligen.

Förbundskaptenen i ishockey, Bengt-Åke Gustafsson, har ju i sin preliminära OS-trupp om 64 spelare tagit ut hela 11 spelare från hans gamla lag, Färjestad BK. Vilket är lika många spelare som det är totalt från de tre topplagen i Elitserien, Linköping, Frölunda och HV71. Detta trots att Färjestad ligger i mitten av ligan, och enbart har med en spelare på topp tio i Elitseriens poängliga. Ett antal duktiga NHL-svenskar har också fått stå tillbaka på grund av Bengans kärlek till hemmalaget.

Eftersom Bengt-Åke motiverar sin trupp med att han ”har bättre koll på de som spelar här hemma och vet vad de går för” så är det dags att göra något åt det.

Jag har därför startat en kampanj för att Bengan ska få möjlighet att kolla in andra hockeyspelare utan att ens lämna värmlandsskogarna.

Lösningen heter Canal Plus med Säsongskortet.

Tack vare teknikens under kan Bengan sitta hemma i sitt vardagsrum och följa hockeybataljerna i NHL, men även en hel del matcher från elitserien. För en blygsam kostnad av 4000 kronor om året kan han se mängder av hockeymatcher förutom Kaffemaffians hemmamatcher i Karlstad. Mitt mål är alltså att samla in dessa pengar och ge till hockeyförbundet alternativt till Bengan direkt för denna facilitet.

Och Du kan bidra enkelt via din mobiltelefon, genom att skicka ett SMS till nummer 725 50 722 50 med text som nedan:

Skänk 10 kr, skriv: dekman 10
Skänk 20 kr, skriv: dekman 20
Skänk 50 kr, skriv: dekman 50

Tänk på att Ditt bidrag kan göra skillnad!

OBS! Om jag inte kommer upp till 4000 kronor – eller om jag ångrar mig – så kommer varenda öre jag får in helt oavkortat att gå till mig själv och driften av den här bloggen. I drift av blogg ingår även konsertbiljetter och Gin & Tonic. Så nu vet ni det.Kampanjen pågår till årsskiftet. Om jag inte har kommit upp i 4000 kronor skänks allt till välgörande ändamål, som mina läsare får rösta om. Allt eventuellt överskott likaså.

Uppdatering:
Tyvärr hade jag lyckats skriva fel nummer tidigare. Det korrekta SMS-numret är 72550 – och inget annat.

Det är onekligen intressant att se vilken approach våra två stora kvällstidningar har till valet av årets Nobelpristagare i litteratur, Harold Pinter.

Aftonbladets kultursidor – som bl.a regelbundet publicerar artiklar från riksrevisionisterna Linderborg och Wijk och den gamla Pol Pot-kramaren Jan Myrdal – hyllar Pinters politiska engagemenag i flera artiklar. Bland annat publicerar man en lång hyllningsartikel skriven av John Pilger, där Pinter får rollen som tankeväckande provokatör och hyllas som mannen som nästan på egen hand lyckades ”återinföra ordet imperialism i den politiska vokabulären”.

Aftonbladet väljer också att publicera en tre år gammal anti-amerikansk artikel av Pinter, som för att visa på dramatikerns politiska briljans.

I Aftonbladet har jag inte hittat en stavelse som yttrar nån slags kritik mot Pinters politiska engagemang. Inte förvånande dock, då det ligger helt i fas med kultursidornas egna politiska linje.

Den andra kvällstidningen, Expressen, är dock inte lika imponerade av Harold Pinters politiska analysförmåga. Per Svensson skriver bl.a:

Tar man sig en titt på Harold Pinters politiska utspel de senaste åren hittar man få frågor, ännu färre svar, egentligen bara ett enda: USA.
USA är roten till allt ont, varför det måste finnas något gott, eller åtminstone något värt att försvara, i och hos alla, och allt, som ogillas av USA och dess vasaller (föraktligast bland dessa Tony Blair).
Så ser av allt att döma Harold Pinters världsbild ut. Den äger en komplexitet som får rollerna i en ordinär amerikansk såpa att framstå som närmast outhärdligt nyanserade och sammansatta.
Det är förklaringen till att Pinter för några år sedan lät sig enrolleras av The International Committee to Defend Slobodan Milosevic. Milosevic var/är USA:s fiende, och måste därför försvaras. Att Milosevic också var belägrade, fördrivna, slaktade bosnienmuslimers fiende betydde av allt att döma mindre, ja nästan inget alls.[…]
Framstående konstnärer är inte alltid subtila politiska tänkare. Faktum är att motsatsen är vanligare. Kraftfull konst skapas inte sällan ur extremistiska temperament. Poesin är granne med den politiska prilligheten.
Att Harold Pinter tycks tro att Jugoslavien föll sönder i krig och slakt därför att USA och småimperialisterna England och Tyskland ville åt olja vid Kaspiska havet minskar inte suggestionskraften i hans dramatik, men däremot gör det mig mindre intresserad av hans omvärldsanalyser.
Och att Pinter inte tycks vilja känna igen en fascistoid folkfördrivare när han ser honom minskar trots allt något den respekt man gärna vill känna inför en Nobelpristagare i litteratur.

Expressens kritik slutar dock inte där. Idag kan man läsa en debattartikel av en svensk exilkuban som inte heller är speciellt förtjust i vilka mr Pinter hoppar i säng med:

Jag är bedrövad över hur personer som ständigt ställer sig på förtryckarnas sida så ofta belönas på olika sätt i den fria världen.
Harold Pinter är en stark anhängare av Kubas diktator Fidel Castro. Men min familj lämnade Fidel Castros Kuba. Vi sökte frihet och upprättelse, och det var smärtsamt – men nödvändigt – att lämna vårt hemland.[…]
Pinter anser att Kuba är ”en väl fungerande demokrati”. Jag blir förskräckt, upprörd och ledsen.[…]
Pinter är medlem i den brittiska motsvarigheten till Svensk-kubanska föreningen – en antidemokratisk sekt som endast har till uppgift att fungera som Fidel Castros propagandamaskin i Västvärlden eftersom de kubanska diplomaterna måste hålla masken. […]
Nobelpristagaren har hånat kosovoalbaner i TV-sändningar och han är i dag vice ordförande i en förening som ger sitt helhjärtade stöd till Milosevic och de serbiska ultranationalisterna och beskriver Haagtribunalen som en stor bluff.[…]
En person som har sina sympatier hos Fidel Castro och Slobodan Milosevic är inte trovärdig i rollen som förmedlare av samhällskritik. Vart tog solidariteten med alla dessa miljoner människor från Bosnien, Kosovo och Kuba vägen?[…]
Den här mannen titulerar sig aktivist för mänskliga rättigheter, men han är så blind av hat gentemot USA att han i stället blivit tyrannernas försvarare.[…]
Nobelpristagaren må skriva utmärkta pjäser, kanske är han en stor litterär man. Men på det moraliska planet är han en dvärg, han har sålt den själ en författare ska vårda till despoter och demagoger.

Det är med andra ord inte så konstigt om Pinter av en svensk ”kulturelit” ses som en förebild, hanf för ju fram exakt samma tankegångar som de själva – hade han bott i Sverige hade han utan tvekat tillhört Ordfrontsvänstern. Pratar fint om demokrati och mänskliga rättigheter, men blundar gärna om brott mot dem så fort förbrytarna är anti-amerikaner. Inget nytt under solen alltså.

Det är inte ofta jag och Jan Guillou delar uppfattning – men nu har det hänt. I dagens Expressen så finns det en artikel om Sveriges Författarfond, men även några kloka uttalanden från Jan Guillou:

– Man delar ut pengar till ”goda författare” så att de kan hålla sig flytande. Och goda författare är naturligtvis enligt socialdemokratisk logik sådana författare som motverkar de kommersiella krafterna. Det vill säga socialdemokratiska författare, säger Jan Guillou.
– Men hur mycket de än håller på med skatter, stipendier och bibliotekspengar så återstår till slut ett avgörande moment de inte kan reglera, nämligen vad som sker i huvudet på den medborgare som stiger in i en bokhandel. Där räcker inte statens tentakler in. Så dom jävlarna går då in och köper ”fel” böcker lik förbannat.[…]
– Alla författare som har låga upplagor säger att de egentligen är mycket bättre än vad jag är. De som gör svårbegriplig litteratur – som folk inte läser frivilligt – är ”de riktiga författarna” och de ska understödjas.

Klockrent. Jag kan inte annat än hålla med. Själv har jag aldrig förstått mig på varför ”kulturarbetare” ska ha nån slags särställning som gör att de ska ha rätt att bli försörjda av det allmänna. Om man inte kan försörja sig på sin ”konst” så får man väl göra som miljoner andra människor – se det som en hobby. Och för att bekosta en hobby krävs det att man jobbar vid sidan av. Det gäller frimärkssamlare, brädspelare, knypplare och whatever. Och borde givetvis även gälla alla konstnärer och författare också, som inte kan leva på sitt skapande.

Sen är det kanske olyckligt att folk i allmänhet har tämligen usel smak när det kommer till kulturkonsumtion (till Jan G:s stora lycka…), men det är en annan diskussion.