Klart stockholmarna ska få ett höghus.

Via Raljant Blog så hittar jag en artikel om Annika Billström som är putt på att Malmö har Sveriges högsta hus och därför vill hon att det ska byggas ännu högre i Stockholm.

Även om forskare och bloggare är kritiska till att skattepengar ska betala skrytbyggen så säger jag: Go, Annika! Äntligen en politiker som har fattat vad politik handlar om: att bygga storslagna – och fullständigt meningslösa – monument bara för att visa hur jäkla bra man är. Vi har varit dåliga på det i Sverige, trots sossarnas långa maktinnehav. Men det bevisar väl bara vad avgrundsvänstern alltid sagt: sossarna är inga socialister. En socialistisk stat kräva statliga (alternativt kommunala…) mastodontbyggnader!

Om Billström behöver lite inspiration så kan hon kolla på bilden ovan. Skulle inte det huset göra sig i infarten till Stockholm? Och vem gubben på toppen ska vara kan vi ju ha en folkomröstning om. Göran Persson kanske? Eller Kungen? Olof Palme kanske ligger bra till? Byggnaden på ritningen klockar i alla fall in på sisådär 500 meter och skulle alltså slå halvdanskarnas fjanthus i Malmö med råge. Fler ritningar över icke slutförda mastodontprojekt hittar ni här.

Annars står ju en av världens tuffaste byggnader helt tom, Ryugyong Hotel i Pyonyang. Nu är den visserligen bara lite drygt 300 meter hög, men det går nog att köpa billigt och flytta till Sverige. Smäll upp det mitt på Sergels Torg, vetja. Eller varför inte där stadshuset står så kan Billström få ett kontor på 105:e våningen där hon kan sitta och tänka på de stackarna i Malmö som får nöja sig med en tandpetare.

Rapport från Smålands Jerusalem.

Det är inte alltid lätt att bo i Jönköping. Och det är religionens fel. Eller egentligen inte religionen som sådan, utan snarare folks föreställningar om Jönköping som en särdeles religiös och gudfruktig stad. Det är en föreställning som man hör överallt ute i landet man hamnar, ”Jasså, Jönköping… där är väl alla kristna?”. Men man hör det även bland folk som bor i stan och aldrig har satt i foten i en kyrka. Mycket skylls på ”de religiösa”, om det så handlar om sprittillstånd, öppettider på krogen, kulturliv etc.

Smeknamnet ”Smålands Jerusalem” lever i högsta grad ute i landet (”Sveriges Jerusalem” som en del försöker få det till är helt fel), och ursprunget till detta sägs vara de många olika samfunden som finns i staden. Att det är så religiöst diversifierat att det går att jämföra med Jerusalem. Vilket faktiskt inte är namnets ursprungliga betydelse, utan är något som lever kvar från den tidiga väckelserörelsens/missionrörelsens dagar – i slutet av 1800-talet/början av 1900-talet. En förklaring är att stora helger och liknande så vallfärdade folket från landsbygden in till stan i långa led, som påminde om det Selma Lagerlöf beskriver i boken ”Jerusalem”, en annan förklaring är en vision om kristen enhet med säte i Jönköping, ett skapande av ”Smålands Jerusalem”. Men jag är inte religionsvetare så jag ger mig inte in på nån djupare diskussion. Och namnets ursprung är ju inte det intressanta, det väsentliga är ju – som sagt var – att det lever fortfarande i allra högsta grad ute i landet med alla vanföreställningar kopplade till det. (Intressant med smeknamn f.ö. På 1800-talet kallades stan bl.a för Liberalernas Jönköping, Tändsticksstaden eller Byråkraternas stad)

Nu ska jag inte påstå att Jönköping med omnejd är helt sekulariserat och religionen har försvunnit. Bygden har en lång tradition av religiöst liv och leverne, med starka väckelserörelser och frikyrkor, och där detta har spelat en ganska stor roll i alla invånares liv. Det är t.ex inte helt fel att tala om ett bibelbälte, speciellt inte på landsbygden. Där går ofta den kända företagsamheten och frikyrkan hand i hand. Och fortfarande är Jönköping en stad som ligger i topp när det gäller antalet kyrkobesök. Ortsborna gör, enligt en relativt ny undersökning, i snitt tolv kyrkobesök (inkl gudstjänster, barntimmar, körövningar och pensionärsträffar) per år, vilket är högst i landet. Men det är ändå så att det är en minoritet av befolkningen som står för dessa besök, fast de är flitiga.

Även om vi på detta sätt ligger över snittet så ska vi inte överdriva kyrkornas storlek och betydelse. Många tänker på frikyrkor när de hör Jönköping och verkar tro att var och varannan invånare är med i någon församling. Men frikyrkorna i Jönköping har totalt ca 5000 medlemmar (och ungefär lika många till som är ”betjänade” men inte medlemmar). Detta är visserligen många – men kommunen har trots allt drygt 120 000 invånare, vilket ändå betyder att 90% inte är medlemmar eller knutna till någon frikyrka. Sen finns det några tusen till som inte är en del av den traditionella frikyrkan, t.ex assyrier och katoliker. Och givetvis finns ju även Svenska Kyrkan, men hur många som är aktiva där är svårt att veta, eftersom de flesta fortfarande är medlemmar. Men i gårdagens val till kyrkofullmäktige låg valdeltagandet på ca. 14% – vilket är ett par procentenheter högre än snittet i landet, och det kanske ger en vägledning.

Så visst. Folk här är kristna i högre utsträckning än snittet i landet, och i jämförelse med andra jämnstora städer. Men räknar man någotsånär högt så är det kanske 25% av befolkningen som är aktivt i sitt religiösa utövande, vilket gör att 75% INTE är det.

Men det intressanta är väl ändå om den relativt höga andelen påverkar det dagliga livet för oss andra på ett icke önskvärt sätt. Man får ju hela tiden höra att de kristna styr, hur starka KD är osv. Jag hävdar att det inte är så, jag kan inte se att religionen i stan påverkar vare sig kommunens beslut eller mitt dagliga liv. Visst KD är större här än i landet i övrigt (knappt 17% i kommunvalet), men kommunen styrs av en koaltion mellan sossar och centerpartister och har gjorts så så länge jag kan minnas. Visst, det kan ju finnas kristna även där – men det blir liksom inte lika tydligt som om det vore ett KD-styre.

Det folk kanske tänker på när det gäller religionens påverkan på privatlivet (i alla fall i den här stan…) så är det främst nöjeslivet man menar. Föreställningarna är främst:

– Dom kristna gör det svårt att få alkoholtillstånd
– Dom kristna begränsar öppettiderna

Det är två intressanta frågeställningar, och svaret på båda är nej. Det finns inget som tyder på att det finns en ”kristen lobby” inom kommun och tillståndsenheter som begränsar tillgången till alkohol, eller öppettider på krogen.

Jönköping är – hör och häpna – Sveriges femte största krogstad (om man ser på omsättning). 2003 omsatte krogbranschen 654 miljoner kronor, och det är bara Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala som har en högre omsättning. Och då får man tänka på att storleksmässigt, alltså när det gäller antalet invånare, så hamnar kommunen på tionde plats. Så även om kommuninvånarna går i kyrkan i större utsträckning än våra jämstora ”konkurrenter” så lägger även Jönköpingsbon mer pengar på krogen (t.ex så lägger vi en tusenlapp mer per invånare och år än Linköping). När det gäller antalet krogar med alkoholtillstånd så är det bara sex kommuner som har fler. Förutom de fyra som nämns ovan så är det turistmålet Gotland och Helsingborg (som spöar oss med tre…). Så om nu Jönköpings samlade kristenhet har gjort sitt bästa för att begränsa antalet alkoholtillstånd, eller folks uteliv, så måste jag säga att de har misslyckats.

När det gäller öppettiderna på krogen så kan jag inte heller där påstå att det går att skylla på det gamla vanliga ”Sveriges Jerusalem” ”Smålands Jerusalem” (Oops. Gjorde själv misstaget här…). Det handlar snarare om vanligt, hederligt sosseförmynderi. Barer och nattklubbar är i regel öppna till 02.00, vilket inte är på nåt sätt exeptionellt tidigt. Det är väl i princip så det ser ut i resten av Sveriges kommuner också – bortsett från några få undantag (t.ex storstäderna). Och jag tror att i en puritans ögon så är väl öppettider till 02.00 minst lika syndigt som till 04.00 – eller för den delen till 21.00. Så det där är i mina ögon rent nonsens.

Men visst – kommer du till Jönköping så kanske du slås över att det finns rätt många kyrkor av varierande storlek inne i stan. Det finns även en risk att du ser en och annan tok propagera om att helga vilodagen. Även en och annan galen insändare i lokalpressen får du stå ut med – men de är nästan njutbara att läsa i all sin högtidliga knäpphet. Men om du tror att hamnar i nåt slags religiöst centrum där alla går omkring och är gudfruktiga och diskuterar teologi, och där pingstkyrkan styr allt, så har du fel. Om du sen bosätter dig här ett tag så kan du faktiskt inse att det inte är så farligt. Du får både dricka öl, skaffa barn utan att vara gift, dansa och gå på bio. Ja, t.o.m lyssna på dödsmetall. Det är som vilken stad som helst. Förutom att en femtedel eller nåt skippar sovmorgonen på söndagar.

Visst finns det en hel del som jag vill förbättra. Det kommer det säkerligen alltid att finnas. Men det beror ofta på två helt andra orsaker – det svenska förmynderiet och den ibland plågsamma insikten att man inte bor i en pulserande storstad. Även om jag inte är nån ivrig anhängare av religion, så ska man kanske inte beskylla den för saker den inte har med att göra. Men folk gör det gärna lätt för sig, speciellt i en stad som Jönköping – som har sitt ”rykte” att leva med. Jönköpingsbon är – av tradition – en ganska gnällig typ bör (tyvärr) påpekas.

PS! Jag kan förstå att de som bodde här för 10-20-30 år sen har en något annorlunda syn på stan. Möjligen var det religionens fel, men en sak är sann. Stan var inget vidare då. Det var en djupt tråkig stad i en negativ spiral. Om man t.ex lyssnar på de som växte upp på 60-70-talet så var det helt dött. Visserligen var det en synd hos de frireligiösa att ens gå på bio på den tiden. Men handen på hjärtat – var inte hela Sverige, förutom möjligen Stockholm och Göteborg, aptrista fram till åtminstone någon gång på 80-talet? DS!

Guds vrede är över oss…

Ibland stöter man på bloggar som man inte vet är på riktigt eller om det är nån som driver med oss. En sån är Guds vredes blogg, som i sin argumentation påminner om en lugnare kusin till pastor Phelps. Men jag kan som sagt var inte avgöra om den är på riktigt eller ej. Är den det så är det fasen skrämmande (men inte förvånande för någon som har växt upp i utkanten av bibelbältet), och är den inte det så är det nästan underhållande, och bevisligen skrivet av någon med hyfsade kunskaper om Bibeln.

Vi kan bl.a läsa att

Katrina ska ses som en ”syndaflod” över staden New Orleans. Katrina utgör nu ett varnande exempel för hela världen och vill mana oss alla till tro och omvändelse.

samt

Att alltfler människor drabbas av ångest är också det ett tecken i tiden. Ett av många tecken innan jordens undergång och Jesu ankomst är att ångesten ökar bland människorna på jorden:

”Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån.”
Lukasevangeliet 21:25

Och så favoriterna hittills, denna:

Ja, alla skönlitterära böcker i världen bör brännas upp. Bara Bibeln och bibellitteratur samt viss facklitteratur och uppslagsverk får finnas. Facklitteratur och uppslagsverk ska dock först granskas och allt som strider mot Bibeln och Gud ska censureras och de ansvariga straffas.

All skönlitteratur som finns är mer eller mindre påverkat av demoner. Men Gud är Allsmäktig, alla dessa böcker har som syfte att förblinda människorna än mer och föra dem djupare in i mörkret. Också detta är ett Guds vredes verk.

och denna:

Det har gått så långt att i dag kan folk ogenerat söka efter häxor genom arbetsförmedlingens försorg. Länk. Som kristna bör vi istället verka för att kriminalisera sådan verksamhet och att dödsstraff införs i lagen för människor som sysslar med häxeri och trolldom.

Alltså, inläggen och förlagen är i många fall så absurda att man måste tro att det är någon som driver med oss. Men samtidigt vet vi ju att det finns riktigt religiösa tokstollar av alla dess slag.

Och är det en riktig tokstolle som ligger bakom så måste jag säga att jag nästan tycker synd om honom. Det kan ju inte vara lätt att leva efter Bibeln om man säger så, speciellt inte när hela boken är full av motsägelser och märkliga regler. Men men – lycka till säger jag!

Och är det fejk så är det bara att lyfta på hatten av beundran över någon som i åtta månader har orkat skriva en massa inlägg fyllt med religiöst svammel.

Folkpartiet ute och cyklar – igen.

I sin kamp för att röstmaximera på folks fördomar så lanserar Jan Björklund idag på DN debatt folkpartiets senaste förslag – förbjud obehöriga lärare. De ska inte få fasta anställningar, och får de jobb så ska de kunna jobba max ett år. Och Björklund är givetvis ute och cyklar.

Givetvis är det önskvärt att lärare har en pedagogisk utbildning (att ha en pedagogisk högskoleexamen är vad som menas med ”behörig lärare”. Vi har ingen ”lärarlegitimation” eller liknande), men att satsa på den här typen av kollektivistiska lösningar är långt ifrån liberalt. Och folkpartiets skrämselpropaganda ger mig skrämselhicka. Precis som i fallet med digital-TV appellerar man här till det emotionella, det hemska i att våra stackars barn utsätts för lallande idioter:

Varje dag undervisar mer än 25 000 obehöriga lärare våra barn och ungdomar. På tio år har antalet fast anställda lärare utan behörighet nästan femdubblats.

Man säger det givetvis inte rent ut, men hela förbudsidén idiotförklarar alla säkerligen komptenta människor som undervisar ”våra barn och ungdomar” utan att ha gått igenom lärarhögskolornas klipp och klistrakurser. Jag kan ju inte svara för hur det ser ut på samtliga Sveriges skolor, men jag har svårt att tänka mig att de bara har anställt första bästa fåne som säger sig vilja undervisa. Min egen erfarenhet säger mig att ”obehöriga lärare” i allmänhet är välutbildade individer, med stora kunskaper, bara att de saknar en pedagogisk examen. En del har säkerligen t.o.m läst pedagogik men har formellt ingen examen. Circa en tredjedel har dock bara gymnasieutbildning (dvs om man vill se de från det mer positiva synsättet så har 2/3 har en akademisk utbildning). Alla dessa buntas ihop i folkpartiets förslag och ses indirekt som värdelösa. Och de drar sålunda tiotusentals personer över samma kam.

Kollektiva lösningar är alltså inget att eftersträva, utan i en liberal politik så måste man se individen. Varje ”obehörig lärare” är en individ som förjänas att ses utifrån sina egna förutsättningar och sina egna kunskaper. Det kanske t.o.m är så att en del är väldigt uppskattade av både elever och kollegor och allmänt kända som goda pedagoger – utan formell utbildning. Nä, om detta är en huvudlinje i folkpartiets skolpolitik så har jag inte så stort hopp till resten.

Speciellt när Björklund på fler områden visar att han verkar vara dåligt påläst. Han skriver t.ex:

Folkpartiet anser att det ska kunna finnas andra vägar till läraryrket än en komplett utbildning på lärarhögskolan. Vi anser att den som redan har akademisk examen ska kunna komplettera med en mindre del av lärarutbildningen, för att bli fullt behörig. Om man skaffat ämneskunskaperna på annat sätt, exempelvis genom en examen från en teknisk högskola, ska det räcka att man läser in kunskaper i pedagogik och ämnesdidaktik vid en lärarhögskola.

Det är visserligen ett jättebra förslag. Men problemet är att det redan finns utbildningar idag som påminner starkt om det, något Björklund glömmer att nämna. Det finns det av regeringen instiftade SÄLprojektet, som bl.a vänder sig till yrkesverksamma som vill bli lärare och obehöriga lärare som vill bli behöriga. Men det står väl i motsats mot retoriken att regeringen inte verkar se problemet med obehöriga lärare.

Jag tycker att folkpartiet förjänar heder för att de genom åren har kämpat för att öka läraryrkets status, men att frångå viktiga liberala principer som att se individen och inte ta till kollektivistiska lösningar så blir det givetvis bakläxa.

Newsflash: Bush skiter som vanligt folk.

Man kan ju undra över det där med nyhetsvärdering. Just nu anser Aftonbladet att den viktigaste nyheten är att USAs president behövde gå på toaletten mitt under FNs toppmöte. Jag är chockerad. jag som trodde karln var en robot eller nåt som inte behövde ägna sig åt den typen av kroppsliga behov.

Intressant f.ö att Aftonbladet väljer att översätta det mer neutralt korrekta ”I may need a Bathroom break” med det mer eh.. folkliga ”Jag behöver gå på muggen”.

Living in a digital world.

Idag skriver Lars Leijonborg tillsammans med sin partisekreterare Johan Jakobsson en debattartikel i DN som går ut på att satsningen på digital-TV och nedsläckningen av det analoga nätet måste läggas på is tills vidare:

Folkpartiledaren Lars Leijonborg kräver att regeringen stoppar nedsläckningen av det analoga tevenätet. Över 25 procent av låginkomsttagarna och 15 procent av pensionärerna kan inte köpa digitaltevebox av ekonomiska skäl, enligt ny Temoundersökning. Totalt måste 11 procent av hushållen avstå från digitalteve. Barn och gamla drabbas hårt, skriver folkpartiledaren Lars Leijonborg.

Även om man kan diskutera om det är statens uppgift att bestämma vilken TV-teknik vi vill ha – eller om det är marknadens – så kan jag inte annat än ana en viss populism från folkpartisternas sida, givetvis kryddat med en känga åt den socialdemokratiska regeringen. Argumenten, som till största delen bygger på en beställd opinionsundersökning, känns minst sagt lite vaga.

Visst finns det en del poänger i början där de bl.a skriver att ”[m]ånga som är kritiska till det statliga digitalteveprojektet har påpekat att framtidens tevedistribution snarare lär bygga på en kombination av bredband och satellit” men samtidigt så blir det liksom motsägelsefullt när de senare skriver om hur synd det är om de som inte har råd. En box för 700 spänn (som den kostar i dagsläget – återkommer till det) har de inte råd med – men bredbandsuppkopplingar och paraboler är det tydligen inga problem med.

Men nu till pudelns kärna, TEMO-undersökningen och slutsatserna av den. På frågan om hushållen har råd med de 700 kronorna som den billigaste boxen kostar idag (utan abonnemangskrav. Vill man ha lite fler kanaler än SVT och fyran så brukar boxarna vara ”gratis”) så svarar elva procent nej. Det intressanta är att i en liknande undersökning för nåt år sen så var det åtta procent som svarade nej, trots att riktpriset då låg på ca. 300 kronor mer. Har vi verkligen fått det så mycket sämre?

Men detta visar också att på ett drygt år så har priserna på den billigaste boxen sjunkit med omkring 30% och det finns inget som talar för att de inte skulle bli ännu billigare ju närmare nedsläckningen av analog-TV som vi kommer. Säg att den kanske kommer att kosta 400-500 kronor inom ett år – fortfarande för en enkel box utan abonnemang – hur hade resultatet sätt ut då? Det hade även varit intressant att se hur många av de tillfrågade som verkligen har en ”vanlig” TV idag – kanske rör det sig om ungefär samma siffra? Och de som inte väljer att ha TV överhuvudtaget – varför skulle de skaffa digital-TV? Det får vi givetvis inte svar på i den här tunna undersökningen.

Vi vet heller inte om det är så att många av de som svarat att de inte har råd egentligen helt enkelt inte är intresserade, är negativa till digital-TV. Att t.ex 15 procent av pensionärerna säger sig inte ha råd säger ju t.e.x inte så mycket. Hade pensionärer fått bestämma så hade trattgrammofoner och radio fortfarande varit hett.

Sen kan man ju lite stillsamt undra om det verkligen är så att de som har råd med en TV verkligen inte har råd med några hundra för en box. Kom igen – även en arbetslös kan väl lägga undan 50 spänn i månaden och ha möjlighet att kunna se på TV även i ”framtiden”?

Undersökningen visar också att ”[m]er än en tredjedel tror att de inte klarar av att få i gång digitalteven själv”. Då kanske vi ska börja fundera på om staten kanske borde åka hem till folk och beslagta alla tekniska prylar. För om man inte klarar av att installera en digital-TV-box så borde man heller inte klara av andra tekniska faciliteter som TV, video, dator, mobiltelefon, microvågsugn och så vidare. En sladd till TVn, en till antennen och en till strömurtaget. Hur svårt kan det vara?

Detta kan nog hänga ihop med att 43 procent av de tillfrågade faktiskt inte vet vad övergången till digital-TV kommer att innebära för dem som tittare. Om man inte vet det så är det säkerligen lätt att gå på alla myter och fördomar som florerar.

Att det bara är 25 procent av hushållen som kommer att beröras av släckningen av det analoga nätet (p.g.a att de andra redan har andra typer av TV-mottagningar, såsom kabel eller parabol) ”motbevisar” folkpartisterna genom att hänvisa till ”en Sifo-undersökning som SVT låtit göra att den verkliga siffran är 73 procent”. I denna siffra räknar man in ”alla de som är beroende av de analoga sändningarna till någon teve, exempelvis i sommarstugan”. Ärligt talat. Om man nu har resurserna för exempelvis sommarstuga så känns inte 500 spänn för en digitalbox som nåt större problem va? Släpp sargen och kom in i matchen liksom. Snacka om i-landsproblem: ”JAG FÅR INTE IN TV I MIN SOMMARSTUGA UTAN EN BOX. JÄVLA SOSSAR!”. Fan, spela crocket eller nåt då istället om det är ett sånt problem. Min egna erfarenhet säger mig dock att alla som bor på landet, permanent eller tillfälligt, tack vare digital-TV har kunnat få klockren bild efter att tidigare har haft riktigt risig.

Men det bästa i debattartikeln återstår. Efter raljerandet om genomgången av TEMO-undersökningen visar Leijonborg och Jakobsson sina litterära talanger, i ett stycke som blir så pekoralt att mina ögon nästan tåras – av skratt:

Ekonomiska och tekniska problem gör att det blir många barn som inte får se på barnprogrammen om socialdemokraternas släckning fortsätter som om inget har hänt. Det blir många ensamma gamla som förlorar chansen till den förströelse som de vant sig vid att teven kan ge. Många låginkomsttagare blir utan tillgång till de samhällsprogram och nyhetssändningar som annars hade varit deras främsta informationskälla inför riksdagsvalet om ett år.

Jag hör de smäktande stråkarna spela i bakgrunden, ser Leijonborg framför mig på podiet samtidigt som massorna skanderar ”INGEN DIGITAL-TV! INGEN DIGITAL-TV! TÄNK PÅ BARNEN!”.

Visst finns det problem som även jag kan se med digital-TV, på det tekniska planet. Till exempel att man måste – i dagsläget – ha en box till varje TV, eller att det bara finns ett fåtal boxar på marknaden som gör att det går att spela in från en annan kanal än den man ser på. Ja, eller helt enkelt det faktumet att man behöver en box. Men alla dessa är givetvis rena i-landsproblem av typen ”jag har för många fjärrkontroller!”. Och givetvis går de att lösa. Vi kommer troligen att få se ett helt annat utbud så småningom än vad som finns idag, t.ex kommer det att komma fler och fler TV-apparater med inbyggd digitalmottagare.

Men det kommer väl att bli gnäll även då. Glöm aldrig att det även fanns en motståndsrörelse mot att SVT införde en andra kanal, eller att de började sända i färg.

Uppdatering:
Hittade en chat hos SVT om digital-TV som var lite rolig. Speciellt den här frågan:

Fråga: Mina gamla föräldrar är helt skärrade över att de måste skaffa digitalbox. De vill inte ha em massa kanaler utan är helt nöjda med SVT. Hur tänker man när man tvingar gamla människor in i ngt de inte vill?

Svar: Dina föräldrar måste inte alls ha flera kanaler. Det är en svåravlivad myt. Det de behöver göra är att skaffa en digitalbox. Vill de absolut bara ha SVT och TV4 behöver de inte ens köpa en box med korthållare. Skulle de vara medlemmar av PRO kan de skaffa en box för 649 kronor och annars kan de via sin TV-handlare få tag på en box i ungefär den prisklassen.

Jag tycker nästan det finns något rörande i äldre människor som blir ”skärrade” av fler kanaler. Jag menar – hur farligt kan det vara? Om det nu vore så att det inte fanns boxar som var begränsade till de s.k ”must carry”-kanalerna utan helt ofrivilligt gav det stackars paret en enorm valfrihet så ÄR DET VÄL BARA ATT SKITA I ATT SE PÅ KANALERNA DÅ! Ni kan väl kolla på er mögliga kanal ett då om ni måste, det är ju liksom ingen som tvingar er att kolla djurporr på Animal Planet om ni inte vill. Dammit! Fast så kan jag ju givetvis inte säga. Det är ju inte snällt. Vi ska vara snälla mot de äldre, även de som blir skakiga av att det finns fler program än Hylands Hörna att kolla på.

Fast när jag blir statsminister (2010) så kommer jag att bestämma att alla äldre ska ha minst 25 kanaler, och sen ska jag införa en zapp-polis som varje kväll kontrollerar att de inte stannar på en kanal. Då jäklar kommer de att bli skärrade.

Gift dig med mig, Natalia!

Idag har Natalia Kazmierska skrivit en krönika från F!:s årsmöte som är så rolig att jag skrattade högt på mitt kontor. Den krönikan förtjänar nåt slags pris, typ Stora Journalistpriset eller nåt. Några höjdpunkter:

Vi har sett dem förut: dessa småfeta brudar som ställer sig på scenen med rosa hår och trasiga nätstrumpbyxor och skriker fittan och visar fittan, och kallar det för popmusik. Jag har ärligt talat sett det så många gånger att jag börjat tvivla på att den undermåliga kvinnokampskulturen någonsin kommer återhämta sig.[…]
Vi har kroppsvätskekonst, ballongdans, punanipunk och underlivselektronika. Vi har den seriösa tankesmedjan Lacrimosa som framträder offentligt i baddräkter och clownnäsor. Vi har Vagina Grande, The Dancing Dildos och Miss Universum, en vuxen kvinna som jollrar. Det feministiska teatersällskapet Pomodoris uppsättning ”Lilla Fittan på Prärien”, där både en och två roliga hattar var inblandade, är redan en klassiker. […]
För tjejer, det är inte manshatet det är fel på. Utan era fruktansvärda frisyrer. Man kommer liksom aldrig störta patriarkatet med glada glittermunnar och grönsaks-teater.

Magiskt. Jag önskar nästan att jag hade varit där – med risk för kastrering visserligen – och jag som man aldrig hade kommit undan med att skriva ett liknande referat.

I övrigt så är jag djupt besviken att vissa av de riktiga knäppskallemotionerna på kongressen inte gick igenom. T.ex så röstades – enligt SVT Text-TV – förslaget om införandet av ett Kärleksdepartement ner. Jag hade så gärna sett ett politiskt parti som går till val med ett sånt krav. Fan. Jävla mainstreamparti.

Nu har F! skitit sig i näven.

Nu när Tiina Rosenberg från F! har gått ut med att man vill avskaffa äktenskapet bl.a med motiveringen att

Äktenskapets historia handlar ju inte om kärlek och samlevnad, det handlar om ägande

så tror jag att de faktiskt har skitit sig rejält kladdigt i näven. Om de nu kommer att ställa upp i riksdagsvalet 2006 så kan jag inte för min värld se att det går att gå till val med ett program där det finns punkter som låter som det har skrivits ner i ett pårökt hippiekollektiv i en förort på det glada 70-talet. Jag tror faktiskt att det svenska folket är alltför konservativa när det gäller familjefrågor. Och ett parti som vill avskaffa äktenskapet p.g.a att det skulle vara kvinnoförtryckande, familjefundamentalistiskt och heteronormativt tror jag inte riktigt går hem i folklagren. Möjligen kan de locka till sig en del dreadlocks men frågan är om det räcker.

Men däremot inte sagt att förslaget är helt uppe i det blå haschmolnet. Det finns en mycket stor poäng i att inte ge särskilda privilligier till heterosexuella par som lever i en relation som har blivit välsignad inför Gud, eller vigd av en mer världslig vigselförrättare. Det ligger alltså en hel del i vad Johan Norberg skriver:

I grunden handlar det om avtalsfrihet och om att ingen ska hindras från att ingå frivilliga relationer. Staten ska vara neutral, och sedan ska organisationer och kyrkor ha rätt att ha sina egna traditioner och förbehåll för att välsigna någras samlevnad. Det är en logisk följd av den fördröjda separationen mellan kyrkan och stat.

Men som sagt var – så som förslaget är nu, eller i alla fall framställs i media, så är det ett alltför extremt förslag, och för extremt formulerat, för att de skall fungera i en valrörelse om man vill framtå som ett seriöst feministiskt parti. De borde kanske lära sig av Miljöpartiet hur man inte ska göra. På deras kongress i våras klubbades det ena knäppa förslaget efter det andra igenom och deras språkrör fick mer eller mindre göra avbön i media för dessa. Det är alltså inte rätt taktik att gå om man vill lyckas i politiken. Miljöpartiet går ju t.ex inte mot lysande opinionssiffror efter det.

Visst är det bra att partier har en vision om hur samhället ska se ut, en ideologi. Men ibland, tja oftast faktiskt så måste man vara pragmatisk och tona ner sin radikalitet något. folk tror helt enkelt inte på revolutioner (fan, nu låter jag nästan konservativ…). Det finns ju anledningar till att exempelvis sossarna inte driver kravet om republik hårdare eller att kommunistskäggen i vänsterpartiet inte driver frågan om socialisera rubbet speciellt hårt. Det ligger en del i vad Åsa Moberg skriver i Aftonbladet:

Jag säger så här Tiina & Co, försök dölja avskyn för mainstremsamhället någorlunda och driv nu de frågor som många, många redan ställer upp på och tycker är superviktiga! Visst är det kul att vara jätteradikal och höja sin röst och platta till eftersläntrare, det framgår, men det här är för viktigt för såna shower! Det är inte fult att vara politiker, det finns viktiga saker att uträtta, som g å r att uträtta n u!

Det kanske är dags för F! att inrätta ett ungdomsförbund som inte behöver bry sig om realpolitiska frågor på samma sätt.

PS! Undertecknad är inte på något sätt en familjefundamentalist, men gillar ändå tanken på kärnfamilj. Jag ser liksom inget fel i att folk vill leva i ett parförhållande med mamma, pappa, barn (ja, eller för den delen mamma, mamma, barn alt. pappa, pappa, barn). Det låter rätt mysigt och trevligt t.o.m. Undertecknad tycker det låter ganska jobbigt att leva i nåt slags storfamilj eller polygamiskt förhållande där alla knullar med alla. Men om folk vill leva så, fine with me. Huruvida barn mår bra att leva i en sån familj vet jag inte, men däremot vet jag att lagstiftning bör utgå från barnets bästa i det här fallet, så skulle förändringar i lagen göras krävs det rejäla utredningar. DS!

Subjektiv tipsar om musik. Igen.

Ibland så händer det, med väldigt ojämna mellanrum, att jag skriver lite om musik, tipsar om gammalt och nytt som jag tycker alla borde lyssna på. Nu kände jag att det var dags igen. Jag kom på tanken när jag satt i helgen och digitaliserade en del av min skivsamling för att ha ett förråd att fylla på min mp3-spelare med. Ja, förutom de lagliga – och ”olagliga” – mp3-orna som det händer att jag laddar ner vill säga. Så nu tänkte jag tipsa lite kort om åtta* favoriter som just nu snurrar i min silverfärgade mp3-spelare. Det blir den vanliga blandningen av nytt, gammalt, halvnytt och jättegammalt.

Here we go.

The ClashThe Guns of Brixton
Från The Clash monumentala dubbelalbum London Calling kommer en av mina absoluta favoriter med bandet. Guns of Brixton är en protestlåt i punk-reggae-rockstil. Låter som man borde ogilla det. Men det går fasen inte. En låt som gör att man nästan knyter näven av ilska varje gång man ser en snu… f´låt polis. Lite trivia: för ovanlighetens skull så är det bassisten Paul Simonon som både har skrivit låten och sjunger den. Till skillnad från Joe Strummer och/eller Mick Jones som det brukar vara annars.

Sufjan StevensJohn Wayne Gacy Jr.
Sufjan Stevens (eller Surfjan som vi skämtsamt benämner honom i informella sammanhang) har gett sig den på att släppa ett tema-album om varje delstat i USA. Tidigare i år släppte han plattan Illinois, och häromåret släpptes Greetings from Michigan. Han har alltså kommit en liten, liten bit på vägen. På Illinois finns denna fantastiskt vackra balladen om den skogstokiga seriemördaren med samma namn. Sa jag att den var fantastiskt vacker? Jag gjorde visst det. Well. I vilket fall som helst så är det den typen av musik när tiden runt omkring liksom står stilla. Man måste bara lyssna.

The HeadphonesNatural Disaster
Hjärnan bakom emopopbandet Pedro the Lion, David Bazan, har gjort en s.k The Postal Service. Det vill säga, tillfälligt släppa sin huvudsakliga gitarrbaserade musik för att ge ut låtar i ett mer elektroniskt sidoprojekt. Sidoprojektet kallar han för The Headphones, och plattan som släpptes nyligen heter samma. Tyvärr tycker jag inte att den håller toppklass rakt igenom, men en av pärlorna är definitivt Natural Disaster. Det handlar om lätt vemodig och egensinnig electropop.
Albumet finns för provlyssning hos Purevolume.

I´m from BarcelonaWe´re from Barcelona
Jönköpings nya popstoltheter kallar sig för I´m from Barcelona och består av sisådär ett tjugotal personer. Mycket körer, handklapp och sommarkänsla blir det. Titelspåret från debut-EPn är inget undantag. Musik man bara måste le till, sjunga med till och älska.
På nya fina webbsidan kan du ladda hem några låtar från EPn.

Foreign BornThe Entryway
Los Angeles-bandet Foreign Born har precis släppt EPn In the Remote Woods. Att Pichfork skriver att

[…] Foreign Born evoke all the familiar touchstones, stitching together Slowdive and the Stone Roses with newer benchmarks the Walkmen and Arcade Fire while carving their own niche alongside those artists.

fick definitvt mig att upptäcka bandet. Jag kan nästan slå vad om att det här bandet kommer att bli nästa stora hype. Låten The Gateway, från EPn, börjar nämligen med en basslinga som låter som den är 100% snodd från Joy Division. Och alla band som snor hejdlöst från just dem brukar bli hajpade. Bra är det i vilket fall som helst.
Ladda hem The Entryway.

Johnny CashHighway Patrolman
Tack vare digitaliseringen av väl valda skivor ur samlingen har jag återupptäckt den fantastiska tolkningen Johnny Cash gjorde av Bruce Springsteens lika fantastiska låt Highway Patrolman (från Springsteens mästerverk Nebraska). Det var nåt med Johhnys röst som gjorde att alla tolkningar som han gjorde av kända låtar i många fall höjde dem ytterligare ett snäpp. Trots att han gett sig på många av de bästa låtarna som någonsin gjorts. Det fanns så mycket livserfarenhet i den åldrade Cash röst att man tror på allt han sjunger. Det är få sångare som kan förmedla den känslan. Sen älskar jag den här typen av låtar, som följer den amerikanska berättartraditionen, som förmedlar små historier och som får en att lyssna på texten (samma tradition som Sufjan Stevens förvaltar så väl ovan).
Johnny Cash är för övrigt högaktuell, trots att det nästa vecka är två år sen hans röst tystnade för alltid. Det har precis släppts en riktig fete-box med hans musik, och i höst kommer filmen om hans liv.

StarsSoft Revolution
Stars är inte bara ett hopplöst bandnamn, det är en poporkester från Kanada som gör riktigt schysst musik och som är tragiskt okända i Sverige. Soft Revolution är en nästan perfekt, banal, liten poppärla – full av eufori och klockar in på lite drygt tre minuter. Popmusik för helvete!
Deras album Set yourself on fire finns att provlyssna här.

Editors Blood
Om Foreign Born kommer att bli nästa hype, så är Editors den nuvarande. Bandet har tokhyllats av (främst) brittisk musikpress och i mångt och mycket så förtjänar de det. I alla fall enligt en musikreaktionär gubbe som jag. Det handlar om musik inspirerad av det tidiga 80-talets new wave och post-punk, med Joy Division i spetsen (där har ni det!). Det är ett band för oss som tyckte Interpols genombrott för några år sen var det största som hänt sen skivat bröd.


Fotnot: Tänkte först ta fler än åtta, men jag insåg att eftersom jag ville skriva lite om var och en så tog det längre tid än vad jag trodde. Det finns så mycket galet bra musik.

Läser de lite på LO?

Hos SR Jönköping kan man läsa rubriken ”Så ska LO-anställda läsa fler böcker”.

Jag visste inte ens att det var något problem, att anställda hos LO läser för lite böcker, och på vilket sätt det berör Jönköping. De måste väl mena de fem som jobbar på distriktskontoret?

Jag får väl fråga Chadie hur det står till med läsandet inom organisationen…