Hur som helst. Förstår ändå inte hur drogliberalism måste innebära att man är för droger i alla sammanhang eller ens innebära att man förespråkar droger. Däremot finns de (tyvärr), men de tycks mig ha missförstått liberalismen även i den mest ‘renodlade’ formen. Drogkritisk och drogliberal är helt möjligt.

Daniel: Min erfarenhet av drogliberaler kommer främst från swecans forum och där har de allra flesta en mycket negativ inställning till exempelvis bilkörning under ett cannabisrus. Många som hänger där har en något nonchalant inställning till cannabis d.v.s. att de skönmålar drogen. Det betyder inte att de per automatik tycker att bilkörning är acceptabelt när man är hög, trots att det finns rapporter som hävdar att en van cannbisbrukare som är hög kör säkert.

Jag var dock lite slarvig när jag skrev att det är naturlig följd av drogliberalism. Vad jag menar är att många drogliberaler, (inte alla dock) gärna ger droger positiva effekter som de kanske inte har. Och det är klart, tror man att kokain, t.ex, skärper sinnena så blir det ju en naturlig följd att man faktiskt också anser att det ska vara okej att köra bil på kokain.

Nåväl. Du får tänka på att jag skrev den första kommentaren tidigt på söndagsmorgonen innan jag var vaken. Jag vill givetvis inte peka ut alla drogliberaler (hell.. jag är själv _delvis_ drogliberal).

Liberalismen är en ideologi som utformades i en tid och ett samhälle där makt och privilegier tillhörde kung och adel. Människor som ville förändra sin situation i detta samhälle fann sig ofta bundna av regler och konventioner – strukturer skulle vi väl säga idag – som hindrade dem att förverkliga sina idéer/drömmar/ambitioner. Detta ville de ändra på och utformade därför en filosofi/ideologi som satte individerna och deras självförverkligande i fokus. Att dessa tänkare sedan inte var mer än människor, och sålunda hade lite svårt att se vilka strukturer som skulle komma i stället för dem som de såg sig föranledda att bekämpa kan vi knappast hålla emot dem. Men jag tror att det är svårt att förneka att individer idag är styrda och beroende av makthavare, mellanmänskliga relationer, avtal och uppsatta regler, även om dessa “fiender mot individens frigörelse” inte är samma som de var för Bentham, Beccaria eller Mill.

Så vilken strategi ska vi då ha om vi idag vill arbeta för individers möjligheter att göra det bästa av sina liv? Ska vi kort konstatera att de fiender och makthavare som våra lärofäder riktade sina skrifter mot är de enda som ryms inom “riktig liberalism” och bara kämpa mot dem, eller ska vi försöka identifiera de (mer subtila) strukturer och makthavare som styr människorna av idag och arbeta för att hjälpa individerna hantera även dessa?

Jag tror som lätt inses på det sistnämnda och ser mig trots eller på grund av detta som liberal. Att man sedan kan göra andra avvägningar utifrån en definition av frihetsbegreppet som passar en själv bättre, tycker jag är självklart. Då blir det Habermas och det öppna samtalet som får hantera olikheterna. Men att i den diskussionen blanda in begrepp som “riktig” tjänar knappast till att öppna samtalet.

Det går faktiskt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: personligen är jag drogliberal, men har aldrig ens provat något annat än alkohol och tobak, och jag vill heller inte ha något med folk som sysslar med droger att göra.

Anledningen till att jag är liberal i det avseendet är flerfaldiga: Det är en privat sak så länge folk inte skadar andra (dvs håller sig borta från t ex ratten i bilen), missbrukare hjälps inte så värst mycket av att demoniseras (ska vi börja låsa in alkisar i fängelse?).
Och ser man på det rent praktiskt: överallt där den öppna marknaden förbjuds så dyker organiserad brottslighet upp. Vad sysslar maffian med egentligen? 99% s k “Vice”-brott, dvs sedlighetsbrott som prostitution och knarkförsäljning.

Jag fattar inte heller varför drogliberalism skulle betyda någon rätt att utsätta_andra_för faror.

Precis som alla socialister skulle kalla sig riktiga socialister oavsett vilken av alla socialistiska inriktningar de tillhör, så är det i praktiken likadant med liberaler.
Anhängare av diverse liberala skolor/teorier ser sig alla som de “riktiga liberalerna”.

Och eftersom politisk teori inte är en exakt vetenskap kan man inte säga att en viss inriktning är mer eller mindre “riktig” än en annan.

Det blir lätt en diskussion som är ungefär lika intressant som “min pappa är starkare än din pappa”.

Jag var dock lite slarvig när jag skrev att det är naturlig följd av drogliberalism. Vad jag menar är att många drogliberaler, (inte alla dock) gärna ger droger positiva effekter som de kanske inte har. Och det är klart, tror man att kokain, t.ex, skärper sinnena så blir det ju en naturlig följd att man faktiskt också anser att det ska vara okej att köra bil på kokain.

Jag misstänker att du mycket väl förstod vad jag menade.