Rapport från Smålands Jerusalem.

Det är inte alltid lätt att bo i Jönköping. Och det är religionens fel. Eller egentligen inte religionen som sådan, utan snarare folks föreställningar om Jönköping som en särdeles religiös och gudfruktig stad. Det är en föreställning som man hör överallt ute i landet man hamnar, ”Jasså, Jönköping… där är väl alla kristna?”. Men man hör det även bland folk som bor i stan och aldrig har satt i foten i en kyrka. Mycket skylls på ”de religiösa”, om det så handlar om sprittillstånd, öppettider på krogen, kulturliv etc.

Smeknamnet ”Smålands Jerusalem” lever i högsta grad ute i landet (”Sveriges Jerusalem” som en del försöker få det till är helt fel), och ursprunget till detta sägs vara de många olika samfunden som finns i staden. Att det är så religiöst diversifierat att det går att jämföra med Jerusalem. Vilket faktiskt inte är namnets ursprungliga betydelse, utan är något som lever kvar från den tidiga väckelserörelsens/missionrörelsens dagar – i slutet av 1800-talet/början av 1900-talet. En förklaring är att stora helger och liknande så vallfärdade folket från landsbygden in till stan i långa led, som påminde om det Selma Lagerlöf beskriver i boken ”Jerusalem”, en annan förklaring är en vision om kristen enhet med säte i Jönköping, ett skapande av ”Smålands Jerusalem”. Men jag är inte religionsvetare så jag ger mig inte in på nån djupare diskussion. Och namnets ursprung är ju inte det intressanta, det väsentliga är ju – som sagt var – att det lever fortfarande i allra högsta grad ute i landet med alla vanföreställningar kopplade till det. (Intressant med smeknamn f.ö. På 1800-talet kallades stan bl.a för Liberalernas Jönköping, Tändsticksstaden eller Byråkraternas stad)

Nu ska jag inte påstå att Jönköping med omnejd är helt sekulariserat och religionen har försvunnit. Bygden har en lång tradition av religiöst liv och leverne, med starka väckelserörelser och frikyrkor, och där detta har spelat en ganska stor roll i alla invånares liv. Det är t.ex inte helt fel att tala om ett bibelbälte, speciellt inte på landsbygden. Där går ofta den kända företagsamheten och frikyrkan hand i hand. Och fortfarande är Jönköping en stad som ligger i topp när det gäller antalet kyrkobesök. Ortsborna gör, enligt en relativt ny undersökning, i snitt tolv kyrkobesök (inkl gudstjänster, barntimmar, körövningar och pensionärsträffar) per år, vilket är högst i landet. Men det är ändå så att det är en minoritet av befolkningen som står för dessa besök, fast de är flitiga.

Även om vi på detta sätt ligger över snittet så ska vi inte överdriva kyrkornas storlek och betydelse. Många tänker på frikyrkor när de hör Jönköping och verkar tro att var och varannan invånare är med i någon församling. Men frikyrkorna i Jönköping har totalt ca 5000 medlemmar (och ungefär lika många till som är ”betjänade” men inte medlemmar). Detta är visserligen många – men kommunen har trots allt drygt 120 000 invånare, vilket ändå betyder att 90% inte är medlemmar eller knutna till någon frikyrka. Sen finns det några tusen till som inte är en del av den traditionella frikyrkan, t.ex assyrier och katoliker. Och givetvis finns ju även Svenska Kyrkan, men hur många som är aktiva där är svårt att veta, eftersom de flesta fortfarande är medlemmar. Men i gårdagens val till kyrkofullmäktige låg valdeltagandet på ca. 14% – vilket är ett par procentenheter högre än snittet i landet, och det kanske ger en vägledning.

Så visst. Folk här är kristna i högre utsträckning än snittet i landet, och i jämförelse med andra jämnstora städer. Men räknar man någotsånär högt så är det kanske 25% av befolkningen som är aktivt i sitt religiösa utövande, vilket gör att 75% INTE är det.

Men det intressanta är väl ändå om den relativt höga andelen påverkar det dagliga livet för oss andra på ett icke önskvärt sätt. Man får ju hela tiden höra att de kristna styr, hur starka KD är osv. Jag hävdar att det inte är så, jag kan inte se att religionen i stan påverkar vare sig kommunens beslut eller mitt dagliga liv. Visst KD är större här än i landet i övrigt (knappt 17% i kommunvalet), men kommunen styrs av en koaltion mellan sossar och centerpartister och har gjorts så så länge jag kan minnas. Visst, det kan ju finnas kristna även där – men det blir liksom inte lika tydligt som om det vore ett KD-styre.

Det folk kanske tänker på när det gäller religionens påverkan på privatlivet (i alla fall i den här stan…) så är det främst nöjeslivet man menar. Föreställningarna är främst:

– Dom kristna gör det svårt att få alkoholtillstånd
– Dom kristna begränsar öppettiderna

Det är två intressanta frågeställningar, och svaret på båda är nej. Det finns inget som tyder på att det finns en ”kristen lobby” inom kommun och tillståndsenheter som begränsar tillgången till alkohol, eller öppettider på krogen.

Jönköping är – hör och häpna – Sveriges femte största krogstad (om man ser på omsättning). 2003 omsatte krogbranschen 654 miljoner kronor, och det är bara Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala som har en högre omsättning. Och då får man tänka på att storleksmässigt, alltså när det gäller antalet invånare, så hamnar kommunen på tionde plats. Så även om kommuninvånarna går i kyrkan i större utsträckning än våra jämstora ”konkurrenter” så lägger även Jönköpingsbon mer pengar på krogen (t.ex så lägger vi en tusenlapp mer per invånare och år än Linköping). När det gäller antalet krogar med alkoholtillstånd så är det bara sex kommuner som har fler. Förutom de fyra som nämns ovan så är det turistmålet Gotland och Helsingborg (som spöar oss med tre…). Så om nu Jönköpings samlade kristenhet har gjort sitt bästa för att begränsa antalet alkoholtillstånd, eller folks uteliv, så måste jag säga att de har misslyckats.

När det gäller öppettiderna på krogen så kan jag inte heller där påstå att det går att skylla på det gamla vanliga ”Sveriges Jerusalem” ”Smålands Jerusalem” (Oops. Gjorde själv misstaget här…). Det handlar snarare om vanligt, hederligt sosseförmynderi. Barer och nattklubbar är i regel öppna till 02.00, vilket inte är på nåt sätt exeptionellt tidigt. Det är väl i princip så det ser ut i resten av Sveriges kommuner också – bortsett från några få undantag (t.ex storstäderna). Och jag tror att i en puritans ögon så är väl öppettider till 02.00 minst lika syndigt som till 04.00 – eller för den delen till 21.00. Så det där är i mina ögon rent nonsens.

Men visst – kommer du till Jönköping så kanske du slås över att det finns rätt många kyrkor av varierande storlek inne i stan. Det finns även en risk att du ser en och annan tok propagera om att helga vilodagen. Även en och annan galen insändare i lokalpressen får du stå ut med – men de är nästan njutbara att läsa i all sin högtidliga knäpphet. Men om du tror att hamnar i nåt slags religiöst centrum där alla går omkring och är gudfruktiga och diskuterar teologi, och där pingstkyrkan styr allt, så har du fel. Om du sen bosätter dig här ett tag så kan du faktiskt inse att det inte är så farligt. Du får både dricka öl, skaffa barn utan att vara gift, dansa och gå på bio. Ja, t.o.m lyssna på dödsmetall. Det är som vilken stad som helst. Förutom att en femtedel eller nåt skippar sovmorgonen på söndagar.

Visst finns det en hel del som jag vill förbättra. Det kommer det säkerligen alltid att finnas. Men det beror ofta på två helt andra orsaker – det svenska förmynderiet och den ibland plågsamma insikten att man inte bor i en pulserande storstad. Även om jag inte är nån ivrig anhängare av religion, så ska man kanske inte beskylla den för saker den inte har med att göra. Men folk gör det gärna lätt för sig, speciellt i en stad som Jönköping – som har sitt ”rykte” att leva med. Jönköpingsbon är – av tradition – en ganska gnällig typ bör (tyvärr) påpekas.

PS! Jag kan förstå att de som bodde här för 10-20-30 år sen har en något annorlunda syn på stan. Möjligen var det religionens fel, men en sak är sann. Stan var inget vidare då. Det var en djupt tråkig stad i en negativ spiral. Om man t.ex lyssnar på de som växte upp på 60-70-talet så var det helt dött. Visserligen var det en synd hos de frireligiösa att ens gå på bio på den tiden. Men handen på hjärtat – var inte hela Sverige, förutom möjligen Stockholm och Göteborg, aptrista fram till åtminstone någon gång på 80-talet? DS!

11 reaktioner till “Rapport från Smålands Jerusalem.”

  1. Jag har alltid klurat på om inte all form av statistik om Jönköping blir förvriden av Huskvarna.

    Huskvarna är som en hel stad vid sidan av – utan egen försörjning av tillräckligt med nöjen. Inga discon eller större pubar. Inga biografer etc. Å andra sidan har Huskvarna ett hockeylag av klass…

    Så egentligen borde de båda städernas utbud och folktotal alltid läggas samman. Annars blir all statistik fel.

  2. Fast de läggs väl samman i all statistik eftersom det är samma kommun? Mina siffror berör kommunen som helhet, fast Hva får finna sig i att de i min tankevärld är reducerade till en stadsdel 😉

  3. Förövrigt tillhör rosenlund Jönköping – och det är bara max 50% av Hockeylaget som är från Huskvarna. (H:et, humm det blir ju 25%)

  4. Tack för den redogörelsen.

    Som aktivt kristen blir man ibland ganska så trött på att bli beskylld för allt som inte är perfekt i den här stan. För ett tag sedan läste jag en insändare i lokaltidningen om någon som råkat ur för en sur kassör och hävdande att det berodde på alla frikyrklighet. Med det resonemanget kan ju tsunamin, bensinpriset, Irakkriget, vädret, kårens alkoholförbud, HV:s katastrofala säsong, Robinsson Robban och terrorism i största allmänhet också i rakt nedstigande led hänvisas till kristnaÂ…

  5. Linus: jag trodde allt du räknade upp berodde på oss som inte är kristna snarare… 😛

    Men jag kan förstå vad du menar. Min erfarenhet av den här staden är att majoriteten av den stora minoriteten kristna trots allt (oavsett vad folk tycker) ser religionen som en privatsak. Det är ju liksom få som vill via rådhusets hjälp tvinga oss att leva ett ”kristeligt liv”.

    Visst finns det alltid fundamentalister. Men mycket av frikyrkans ursprung ligger väl snarare i just det – att tron är en privatsak. De är så att säga en ”biprodukt” av 1800-talets liberalism och tankar om religionsfrihet och motstånd mot statskyrka.

    Men visst – det finns de som vill annorlunda, och tyvärr är det väl de som hörs mest.

    Jag tror att det folk främst är rädda för är inte att troende ska tvinga oss förtappade själar att leva efter deras dogmer, utan de är helt enkelt rädda för att se troende över huvudtaget. Att man i Jönköping faktiskt ser folk gå i kyrkan skrämmer många.

  6. Jag bodde i Huskvarna (är definitivt inte en stadsdel av Jönköping 😉 ) fram tom mitten av 80-talet, sen har jag bott i Örebro. I Örebro är det ungefär lika stor andel av befolkningen som är frikyrkliga men ändå är kommunerna _mycket_ olika.

    I Örebro råder mer av samförstånd (är du med i en kyrka? -Jaha än sen då, det gör väl ingen skillnad). I Jönköping var det det mer av vattentäta skott (är du med i pingst? – Ja då vill vi inte ha dej här) och just den sortens diskussioner som du skriver om. Jag hittade en gång en akademisk rapport som konstaterar att ungdomskulturen var uppdelad mellan frikyrkliga och andra (skriven på 80-talet, jag minns inte vad den hette, jag hittade den via Libris) ungefär som man pratar om förortskulturer idag.

  7. Föddes i Jkpg -65 flyttade -85 pga av militärtjänstgöring till Kristianstad, och aldrig kon jag hem;) Stan var hur tråkig som helst! Och detta mycket beroende på de frikyrkliga. Däremot har jag ganska roliga minnen;) Ett var natten innan pingstkyrkan skulle ha sin invigning av sin nya kyrka, då var det några;) som var där och skrev HELVETETS PORTAR över ingången;) Gissa om det blev ett herrans liv;)

    Denna handling var givetvis helt korrekt iom pingstkyrkans vedervärdiga sätt att dra in pengar till bygget!

    Mvh Micke

    Eller Ville Valle o Viktor

  8. Micke och Desirée: Kul med två f.d som kan bekräfta att Jönnet var en tråkig håla, på 70-80-talet. Och det berodde säkert till stor del på kyrkan. jag glömmer nämna en sak, antalet frikyrkliga (i absoluta tal) var lika hög på 60-talet som idag. Men stan har växt i storlek sen dess, och de frikyrkligas andel har sålunda minskats.

    Sen måste jag även skälla lite på er 😉
    Det är något av er generations fel att bilden av jönköping är som den är ute i landet. De som växte upp här och flyttade under ”de mörka åren”.

    Men det har hänt mycket sen dess. Speciellt de senaste 10 åren, och även om jag är part i målet så får man inte bortse från högskolans effekt. Från att ha varit en liten regional provinshögskola med ett fåtal studenter, så är det idag en attraktiv riksrekryterande högskola med ca. 8000 studenter. Jönköping har kommit in i kunskapstiden. Och det finns en framtidstro som inte alls fanns när jag själv växte upp (i Gränna visserligen).

    När jag tog studenten 1993 så flyttade jag direkt. Aldrig att jag skulle bo i Jönköping. Men kom tillbaka – flyttade igen – och kom tillbaka. Och trivs faktiskt. Att antalet alkoholtillstånd i kommunen nästan dubblats på 10 år säger en del… både om dagens stad, men speciellt om gårdagens.

    När det gäller vattentäta skott så är det möjligt att en del av det lever kvar fortfarande. Jag kan inte svara på det, umgås själv inte med några frikyrkliga 😉
    Men frikyrkorna har ju (enligt en undersökning) blivit betydligt mjukare med åren, däremot så är ju fortfarande de ickekyrkliga negativt inställda till de kyrkliga så där finns väl ett problem. Som jag inte förstår egentligen. Dom flesta religilsa är ju som ”vanligt folk” om man undviker att diskutera religion med dem 😉

  9. Hej!
    Läser din text med stort intresse!
    Du, en tanke bara: Är det helt omöjligt att tänka sig att man skulle kunna använda Jönköpings frikyrkliga kopplingar som en styrka och tillgång för staden? Här finns exempelvis ett stort och varmt engagemang för utsatta – både på hemmaplan och i länder långt borta, här finns ett levande barn- och ungdomsarbete, här finns massor med sång och musik. Skulle inte det kunna locka mer än det stöter bort folk från stan? Bara en fundering.
    Roligt att ha upptäckt din blogg!Varma hälsningar från Cecilia Hjorth Attefall (jobbar med missions- och biståndsfrågor i Pingstkyrkan vid Västra torget).

  10. Rapporten om frikyrklig och icke-kyrklig ungdomskultur som efterlystes av Desirée heter Guds barn och världens barn. Den skrevs av Markus Idvall på uppdrag av Jönköpings läns museum och finns att läsa där eller på stadsbiblioteket. (Jönköpings läns museum, rapport nr 28, 1994)

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.