Nästan så jag blir rojalist.

Hos Expressen kan man idag läsa att internetkändisen pastor Phelps inte gillar svenska kungafamiljen. På den vrickade hemsidan God Hates Sweden kan man bl.a läsa:

To persuade WBC that Sweden is a land of wholesome family values – and not the faggot Hell-hole we say it is – some Swede sent us large color photos of the royal family. It won’t work!
The King looks like an anal-copulator, & his grinning kids look slutty & gay!

samt

The same Bible passage (Lev. 18) that condemns homosexuality also condemns bestiality & incest. The popinjay King of Sweden – a moral titmouse in the plumage of a peacock, who lives lavishly with his lazy, horny kids on Sweden’s largest social security check – is King of Fags, King of Zoophiles, King of Pedophiles, and King of Incestuous Perverts.

Det är ju ändå fantastiskt. Vi har är en uppenbart psykiskt störd baptistpastor som är så in i norden arg på Sverige, svenskar, kungen och allt på grund av turerna kring pastor Åke Green. Jag måste säga att jag blir lite stolt. När världens mest intoleranta religiösa fjant den här sidan bin Ladin tycker att Sverige är ett av de största skitländerna på jorden så måste vi ju bevisligen gjort nåt rätt. Och att han hoppar på kungen och kungafamiljen gör att jag nästan sätter upp ett kungaporträtt på väggen och viftar med flaggan.

Tidningen som förökade sig.

Sedan några år prenumerar jag på den till folkpartiet närstående tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet. Eftersom jag är liberal så kan det ju vara intressant att följa debatten inom det påstått liberala partiet i Sverige. Speciellt när den gängse bilden som förmedlas från vänsterhåll är den om att folkpartiet skulle vara nåt slags brunhöger reaktionärt smygrasistiskt ytterkantsparti. Även om jag inte gillar riktigt folkpartiets (eller rättare sagt folkpartisters) populistiska utspel som har kommit de senare åren, så kan man ju ändå konstatera att vänsters bild inte bara är överdriven utan ren bullsh*t.

Det handlar snarare, från den socialistiska vänsterns håll, om att försöka demonisera motståndarna – och hitta fel (riktiga eller imaginära) – eftersom de är livrädda för två saker. Dels är vänstern livrädda för att det ska bli en borgerlig regering. Vilket är fullständigt naturligt, hade de välkomnat regeringsskifte hade de givetvis inte varit socialister. Men den andra orsaken är mer graverande – de är nämligen livrädda att det ska avslöjas att de själva saknar idéer för att ta itu med svåra samhällsproblem. Istället för att komma med egna förslag om hur man löser exempelvis kampen mot terrorismen, arbetslösheten eller sjuktalen så dissar man motståndarnas förslag. Detta är en strategi som t.ex är hela den nystartade bloggen Motallians affärsidé.

Well. Skit samma. Nu svävade jag ut fullständigt i nåt som inte hade med det här inlägget att göra. Så tillbaka till spåret. Jag prenumerar alltså på tidningen NU. Fast prenumera är väl inte riktigt rätt ord. För sisådär en två år sen så betalade jag in 175 spänn för en halvårsprenumeration. Och sen dess har tidningen fortsatt att dimpa ner i brevlådan. Med jämna mellanrum har det kommit påminnelser om att det är dags att förnya prenumerationen, men de har jag skitit i. Eller rättare sagt – jag har funderat på om det verkligen är värt pengarna, och sen har jag glömt bort det eftersom tidningen ändå har trillat ner i hallen varje torsdag. Det har liksom inte varit läge att klaga.

Men härom månaden ringde det en man hem och frågade om jag var intresserad av att fortsätta prenumerera. Och eftersom jag är hopplös på att säga nej i telefon (kalsonger: check, vitaminkapslar: check, byte av elbolag: check osv) så sa jag ja till det. Men nu har det infallit sig det smått bisarra att det varje torsdag dimper ner TVÅ ex av tidningen i brevlådan. Vilket onekligen är rätt märkligt. Nu för någon vecka sen kom även räkningen men det är tveksamt om jag kommer betala den – jag är faktiskt ganska nyfiken att se vad som händer om jag inte gör det. Kommer det att fortsätta dimpa ner två tidningar? Kommer jag att bara få en? Ingen? Tre? Ja, frågorna hopar sig.

Det som är fascinerande är hur en tidning faktiskt kan ha så enormt dålig koll. Det borde ju rimligen kosta dem ganska mycket – om det är fler än jag som får dubbelleveranser utan att betala (vilket säkerligen inte är nån omöjlighet…).

Det kommer alltså inte som någon större chock när jag inser att NU får så kallat driftstöd från Presstödsnämnden. År 2005 är de beviljade totalt 2 762 000 kronor i statligt stöd, vilket gör att de hamnar i toppskiktet när det gäller partiknutna tidningar (t.ex så får Kristdemokraten och Proletären 2 miljoner vardera, och sossarnas Aktuellt i Politiken får lika mycket som NU). Det är ungefär lika mycket som de drar in på prenumerationskostnader varje år. Förutsatt då att tidningens övriga 7 600 prenumeranter betalar för sig vill säga. Bidraget står i vilket fall som helst för en ansenlig del av tidningens intäkter, och det är inte någon överdrift att säga att de är bidragsberoende – vilket kan ses som en paradox eftersom folkpartiet kraftigt vill minska presstödet. Det får en ju onekligen att fundera. Kan det vara så att presstödet har likheter med t.ex bidragen till politiska ungdomsförbund – att det viktigaste är inte att ha betalande prenumeranter utan att ha ett stort antal prenumeranter? Kan det vara så att företag som till så stor del är beroende av bidrag faktiskt blir bekväma? Eftersom de vet att pengarna trillar in från staten så behöver de liksom inte vara så noga med resten av intäkterna.

Detta är givetvis bara spekulationer, men det tål att funderas på.

En annan fråga som också ploppar upp i huvudet, och som jag inte kan besvara, är varför partier som t.ex folkpartiet, socialdemokraterna och kristdemokraterna känner att de behöver dra in ytterligare några mille i statligt bidrag till sina tidningar, när de redan får en hel del i statligt partistöd? Folkpartiet har 48,8 miljoner om året via detta system, sossarna 129,5 mille och kristdemokraterna 38,2 miljoner kronor. Men visst finns det ett talesätt som heter ”mycket vill ha mer” – och då gärna ur skattebetalarnas ficka.

Ali, Niger och världens tillstånd.

Just nu pågår en djupt tragisk svältkatastrof i Niger, ett av världens absolut fattigaste länder. Alla som har möjlighet borde givetvis bistå med en slant för att rädda liv – även om välgörenhet är småborgerligt trams. Men det kan även vara intressant att se att mitt i katastrofen finns det personer som lyckligtvis ser den som ytterligare ett exempel på kapitalismens misslyckande och som en anledning att göra en ofri del av världen ännu ofriare. Än av dessa är, givetvis, Ali Esbati som bl.a skriver:

IMF/WB agerar rationellt utifrån bakomliggande intressen. De öppnar upp varje hörn av världen för västerländskt kapital och anpassar ekonomierna i periferin till centrums behov. Att miljoner dör under tiden, är inte ett problem. Det märks inte ens som brus på Nasdaq. Brecht skrev för decennier sedan: ”Svält uppstår inte –den organiseras av spannmålshandeln”. Den organiseringen är betydligt mer sofistikerad idag. Men det är samma kapitalism då som nu.

Kan det ligga något i detta? Möjligen, eftersom det sällan finns någon objektiv sanning. Men det finns en annan bild som kan vara intressant att föra ut till allmänheten, även om den givetvis är fullständigt reaktionär och osann och går storkapitalets ärenden.

För det första tycker jag det är intressant att notera att Niger hamnar på plats 118 av 155 på listan över de friaste ekonomierna i världen (Ryssland, som ofta kallas ”kommandokapitalism” och liknande hamnar på plats 124…), och bland annat är skakat av korruption och avsaknad av klara regler för äganderätt. Något som är väldigt lyckat när det gäller fattigdomsbekämpning är klara och tydliga regler för just äganderätten. Sen brukar EUs protektionistiska och PLANEKONOMISKA (ni vet den där motsatsen till marknadsekonomi, som jag antar att vänstern gillar) jordbrukspolitik spela in också…

Well. Åter till Niger. Via den hemska marknadsliberalen Johan Norberg hittar jag följande stycke om detta, världens näst fattigaste land:

In Niger specifically, the controls of a command economy are still very visible. The second-poorest country in the world derives almost half its income from international aid, and another substantial chunk from uranium exporting companies controlled by Niger’s former colonial overlord, France. This is hardly a solid base for a free market. Price controls and government intervention in the grain market stopped only in the last decade, meaning a free market has not yet developed in full. The obstacles to new business development and foreign business participation are manifold. Much of the agricultural sector is still government-run. Worst of all, tiny Niger, in which only 15% of the land is arable and non-desert, depends on its neighbors for cereal imports every year. But this year, those command-controlled neighbors, Nigeria, Burkina Faso, and Mali, are restricting exports to Niger, despite the fact that they’ve signed trade treaties against such hoarding. In other words, Niger’s children are starving because of a failure to trade freely, and not a failure of the free market.

Det är säkert inget annat än reaktionära, nyliberala och blåbruna lögner (som allt annat), men det är alltid intressant att se och höra olika sidor och sen ställa sig frågan – Vem ska man tro på, tro på, tro på, när det är såhär?

Om man är intresserad av tillståndet i världen, utan att höra massa ideologiska ställningstagande från höger och vänster så kan ett besök hos Gapminder vara intressant. En organisation som visar officiell statistik, från diverse nyliberala och reaktionära FN-organ, på ett lättbegripligt sätt. En statistik som påstår att världen på många sätt inte alls blir sämre och sämre (vilket den givetvis blir. Det vet ju alla…).

Inte för att Hans Rosling, mannen bakom Gapminder är nåt att lita på, ja inte bara för hans positiva framtidssyn utan även för att han har haft mage att bl.a säga:

Marknadsekonomi är absolut nödvändigt men även totalt otillräckligt. Demokrati följer inte automatiskt med ekonomisk tillväxt, det är en egen kamp.

Men vad vet han, professor i internationell hälsa med lång erfarenhet av arbete i de allra fattigaste delarna av vår jord? Om nån mot all förmodan är intresserad av att veta mer vad den här, troligen minst smygfascistiska, hemska professorn har att säga så har han till råga på allt fått sommarprata i vår fina Public Service-radio. Men om ni nu ändå vill lyssna på dravlet så finns det att ladda hem här.

Nä, nu måste jag gå ut och demonstrera för beslagtagandet av produktionsmedel i tredje världen och mer regleringar. Jag har hört att de har det jävligt bra i Nordkorea, och där existerar minsann ingen marknad och ingen svält!

Sommarpop.

Kan tipsa om lite popmusik från Jönköping. Projektet heter I´m from Barcelona och finns på ett internet nära dig. Det är popmusik som handlar, enligt dem själva, om ”att cykla hela dagarna, om vattkoppor och trädkojor och om sommarnätter som aldrig tar slut”. Sommarpop helt enkelt. Med mycket körer och handklapp. Bandet, om man kan kalla det så, består i dagsläget av ett 20-tal personer ur Jönköpings popscen – som spelar allt från röd kamera (!), dödskallemarackas (!!) och moped (!!!) till mer konventionella instrument som banjo, trumpet och tramporgel. Och resultatet är riktigt trevligt. Favoriten just nu heter Treehouse (ladda hem här), som är en riktig liten hit.

För er som befinner er i Jönnet (vilket nog inte är så många av mina läsare…) så spelar de live utomhus på Bongo Bar torsdagen 25/8. Det kommer nog att bli en upplevelse.

Motallians.

Nu i dagarna har det startat en ny gruppblogg för de som ”inte vill ha en borgerlig regering”. Bloggen heter Motallians, och initiativtagare är Urban på Sblogg. Så här skriver dom själva:

Vi är ett gäng bloggare som inte vill se en borgerlig regering efter valet 2006. Eftersom media har varit dålig på att granska den borgerliga oppositionen tar vi saken i våra egna händer. Initiativet kommer från oss själva oberoende av några partihögkvarter.

Nog tror jag på att det är eget initiativ, oberoende från något partihögkvarter – det betvivlar jag inte. Men det är ändå anmärkningsvärt att utav de 15 bloggare som står som medverkande så finns det en socialdemokratisk riksdagsman, nio stycken ”övriga” aktiva socialdemokrater och en som är anställd av LO. Utav de 15 medverkande är det alltså bara fyra stycken – vad jag ser – som inte är direkt knutna till Partiet eller nån av deras syskonorganisationer. Inte för att det egentligen spelar någon roll, men det är alltid intressant att veta vilka som är avsändare. Vi som står på den mer liberala sidan i Bloggsverige får ofta höra från vänsterhåll att vi är mer eller mindre styrda av Timbro och Svenskt Näringsliv, eftersom vi i en del frågor står nära dem rent politiskt. Vi är en del av en medveten strategi fick vi höra till exempel på vårens bloggforum. Detta trots att det är väldigt få av de liberala bloggarna som har nån som helst anknytning till dessa organisationer, precis som det är få av de liberala bloggarna som har någon partibok.

Vad ska man då säga om en gruppblogg där drygt 70% av de medverkande har en nära koppling till socialdemokraterna och näraliggande organisationer? Där får ni dra era egna slutsatser. Men det som framställs som ett ”gäng bloggare” som vill byta regering…nä, förlåt som vill behålla den nuvarande regeringen (de låter som oppositionspolitiker i retoriken så man kan ju börja undra…) är alltså i själva verket ett gäng socialdemokratiska bloggare – med hangarounds.

Nu är det visserligen inget fel i det, och jag är inte den som är den. Jag önskar givetvis lycka till – och ser fram emåt många stimulerande debatter framöver.

Dock tycker jag det är lite synd att grundtanken är att ”granska den borgerliga oppositionen” – det hade varit betydligt intressantare om de förde en egen idédebatt istället. Istället för att höra om ”anledningar varför en borgerlig regering skulle vara dålig för Sverige” så hade det varit kul att läsa om hundratals anledningar till att en vänsterregering skulle vara bra för Sverige. För det kan väl inte vara så att Socialdemokraterna saknar politiska idéer…

Reportage från Gaza.

I dag kan man hos Expressen läsa ett intressant reportage från Gaza. Det intressanta med det är att det handlar om de israeliska bosättarna som bor där. Ni vet, de som i nästan princip varenda artikel som skrivs i svensk press framställs som beväpnade fanatiker som gör allt för att behålla sin jord på ockuperad mark (mark som de har fått från samma regering som nu vill ta den ifrån dem).

Man kan som ateist i kalla norden himla med ögonen när de säger att de fått marken av Gud. Bara för att jag tycker reportaget var intressant betyder inte att jag delar deras syn. Men det mest anmärkningsvärda med artikeln är att det är det första reportaget – som jag har sett – i svensk dagspress som beskriver bosättarnas situation ur deras synvinkel, och faktiskt framställer dem som människor. Människor som har bott på samma plats i decennier och har hela sitt liv där.

– Det känns som att bli fördriven från paradiset, säger Ronit som bott i bosättningen Ganei Tal i 20 år.
Hon och de andra 8 500 bosättarna i Gaza har levt under beskydd av Israels armé, omgivna av mer än en miljon palestinier. Nu kommer samma soldater för att kasta ut henne.
– Vi får ingen kompensation av regeringen för våra lager. Jag har en miljon plantor här. Vi får betalt för våra växthus, men bara en tredjedel av vad de verkligen kostar. Hur ska jag ha råd att köpa nya?
– Det fattas tre miljoner kronor för att bygga upp företaget på den nya platsen. Vad ska jag göra? Råna en bank? Stämma regeringen?

Det är i svensk media åtskilliga spaltmeter om hur palestinierna lever, vad de tänker etc. Men nästan aldrig nåt om israelerna. Vi blir hela tiden lärda att israler är skurkar och palestinier offer, utan någon som helst form av nyansering. Eller knappt ens försök till nyansering. Men som i de allra flesta konflikter finns det faktiskt två sidor av myntet, och sanningen är långt ifrån svart eller vit. Ju fler sidor som kommer till tals, ju närmare ”sanningen” kommer man (även om det aldrig finns nån objektiv sanning) och ju mer nyanserad en bevakning är desto lättare är det att bygga sin egen uppfattning. Därför var reportaget i Expressen välkommen.

Tyvärr så lär vi nog få se en och annan bloggare och debattör som anser att Expressen inte borde ha med dylika reportage i tidningen, då det inte är förenligt med god svensk sed att visa olika sidor i vare sig Israel-Palestinakonflikten, eller den mellan Israeliska staten och bosättare.

Rapportering från Israel och Palestina får för övrigtkritik i en debattartikel i Aftonbladet, där Anders H Pers, tidigare ordförande i TT, bl.a skriver:

Därför är TT:s främsta uppgift att skriva så opartiskt och klargörande att nattredaktörer från Norrbotten till Skåne kan lita på texterna och med gott journalistiskt samvete skicka dem vidare till läsarna.
TT har inte alltid klarat det provet. TT har fått kritik för att skriva ensidigt och glidande, förvrida telegram från nyhetsbyråer som TT samarbetar med.

Fegis Reinfeldt.

Nästa steg i Moderatledaren Fegis Reinfeldts taktik inom strategin Överge alla Moderata Hjärtefrågor För Att Röstmaximera är att backa från den moderata ståndpunkten att successivt införa marknadshyror. Nu går Reinfeldt vänsterns ärende och kramar våra hyresregleringar.

Han säger till SVT:

-Jag tycker vi ska ha reglerad hyressättning med en bruksvärdesprincip och en lägesfaktor som slår igenom, likt den överenskommelse som finns i dag om hur hyror ska sättas

Vilket skiljer sig ganska markant från den ståndpunkt som Moderaterna tidigare har haft:

Vi föreslår en övergång från ett dåligt fungerande system med subventioner och omfattande politisk styrning, till ett system där boende, byggande och bostadsfinansiering sker i enlighet med människors efterfrågan och önskemål. Bostadsmarknaden skall styras av människornas efterfrågan och fria val. Bostadspolitiken skall ge förutsättningar för olika slag av bostäder som kan tillgodose olika individers behov av trygghet och önskemål i olika skeden av livet. Med moderat bostadspolitik får medborgarna råd och möjlighet att välja boende.

Ska man kortfattat sammanfatta ”oppositionens” politik (eller Alliansen som de så gulligt kallar sig) så har den idag, ett drygt år innan valet, två huvudstrategier. Den första är att på område efter område – inom främst den ekonomiska politiken – anpassa sig efter den rådande socialdemokratiska hegemonin. Det andra är att spela på grumliga och populistiska drag som finns hos en stor andel av befolkningen, som tar till sig snack om ”hårdare tag” och liknande. Den svenska oppositionspolitiken blir mer och mer ”kvällstidningspolitik”.

Visst finns det goda ”chanser” att Alliansen vinner valet 2006. Men till vilket pris?

Göran och Ali på samma sida – dags att bli orolig.

Inte helt oväntat får Göran Perssons blodfattiga förslag till hur arbeten ska skapas, släng in de arbetslösa i drängjobb i offentliga sektorn, stöd av kommunisten Ali Esbati:

Äntligen kommer det signaler från regeringen – eller, från Göran Persson – om en mer offensiv arbetsmarknadspolitik. I sitt Björkvikstal aviserade Persson pengar till nyanställningar i kommuner, landsting och staten. Nu återstår det ju att se hur mycket av det här som regeringen faktiskt driver igenom i höstbudgeten. Men detta är inte bara en bra inriktning på den ekonomiska politiken, utan en helt självklar.

När statsministern får ryggdunkningar ifrån en av Sveriges argaste kommunister så måste vi se upp. I och för sig inte förvånande att Ali, trots att han är nationalekonom, anser att det är i den offantliga sektorn som nya jobb skapas. Hade han och hans partikamrater fått bestämma hade vi bara haft en offentlig sektor, och ingen privat. När jag var på bloggforum i våras så hade Ali på sig en t-shirt med texten ”Socialisera rubbet!”. Jag trodde att det bara var nån slags ironisk provokation för att driva lite med allmänhetens syn på den marginaliserade ytterlighetsvänstern – men jag tror faktiskt att karln menade allvar.

Vi får av Ali också lära oss att det vore närmast ”brottsligt av staten att inte ta in pengar [dvs från de vinstdrivande företagen, min anm.] och använda det till att sätta igång den svenska arbetsmarknaden”. Själv anser jag att det vore närmast brottsligt att sno företagens pengar för att sätta folk i meningslösa terapijobb och arbetsmarknadsåtgärder. Men så står inte Ali och jag på samma sida heller direkt. För Ali sitter ju inne på sanningen, den att

det nyliberala nationalekonomer [alla ekonomer som inte är socialister. min anm.] säger är dåligt eller onödigt

Fast jag har själv alltid levt i villfarelsen att det kommunister och socialister, som Ali och hans anhang, säger oftast är dåligt eller onödigt. Och oftast orealistiskt och felaktigt. Men vad vet jag? Jag tillhör väl det där ”blåbruna gardet” (enligt Ali-retoriken är detta alla som röstar borgerligt eller överhuvudtaget tänker en tanke som är åt det icke-socialistiska hållet, allt från kristdemokrater till förnyare inom V och S) som Ali så gärna gapar om.

Nä, nu ska jag nog gå ut och bomba mig lite muslimer till middag och piska lite arbetare till efterrätt, det har jag lärt mig av unge herr Esbati att vi liberaler sysslar med så då får jag väl leva upp till det också.


Uppdatering: Jag glömde länka vidare till Ali Esbatis inlägg, men det är fixat nu.

I´m alive!

Nu börjar min sommardvala komma till vägs ände. På tisdag upphör min semester och jag kommer då även att på fullt allvar påbörja bloggandet återigen. Jag har hållit mig nästan helt undan bloggandet i sommar, har knappt ens läst andras bloggar, jag har t.ex inte rört min RSS-läsare, det har varit oheört skönt men nu känner jag att abstinensen börjar komma och jag börjar bli redo att hugga tag i stora och små saker som retar upp mig.

Jag känner att det har funnits en hel del att skriva om, trots semestern, men jag har haft disciplinen att låta bli. Har man semester så har man. Därför har jag t.ex inte skrivit nåt om de fruktansvärda terrordåden som har skett i sommar, i bl.a England, Egypten och Irak. Det känns som om det inte finns så mycket mer att säga om det. Bara att det är skrämmande att se hur många apologeter dessa terroristavskum har även i Sverige. Personer som vägrar se hur radikala islamister faktiskt har en politisk agenda, mer än att bara känga till ”västvärlden” eller tvinga bort dem från mellanöstern. Det finns drömmar om religiösa lagar, ”återupprättande av kalifatet”, kamp mot ”västerländsk dekadens” och sånna småsaker. Men i apologeternas värld så beror allt på, som vanligt, USA, Storbritannien och Israel. Well, de har väl inte alltid tagit rätt beslut – men terrorism är terrorism – angrepp riktade specifikt mot civila, ”mjuka” mål, och ska alltid, och måste alltid fördömmas.

Men något som skrämmer mig minst lika mycket som religiösa extremister som spränger oskyldiga passagerare, eller deras nyttiga idioter i västvärlden, är den andra typen av extremister som dyker upp i samband med terrordåd. De extremister som i kampen mot terrorn är beredda att gå hur långt som helst. De som vill kunna ta ifrån sitt eget lands medborgare dess medborgarskap för att de har ”fel” åsikter – och så vidare. Om terroristerna hotar våra liv och vår hälsa, så kanske det är politiker av varierande färg som är de största hoten mot våra demokratiska fri- och rättigheter. Varje inskränkning i dessa fri- och rättigheter är att spela terroristerna i händerna. För att vinna kampen måste vi behålla vår värdighet. Vi måste behålla vår yttrandefrihet och vår mötesfrihet och fortsätta välkomna folk av alla religioner, nationaliteter och hudfärg att komma till oss. Hur ska vi kunna sprida frihetens och demokratins budskap över världen om vi inte kan föregå med gott exempel på hemmaplan?

Det var lite om det stora som har hänt i sommar, saker jag borde skrivit för flera veckor sen egentligen. Men det är fortfarande lika aktuellt.

När det gäller den mer triviala inrikespolitiken har jag knappt brytt mig i sommar, det verkar som de flesta politiker occkså har haft semester – eller så har jag helt enkelt skitit i vad de har sagt (för en gångs skull…). Men idag märks det att även politikerna börjar vakna till. Han Som Bestämmer (HSB) har idag (eller igår – klockan har passerat midnatt nu) haft sitt årliga tal i Björkviks Folkets Park. I år utlovades tusentals nya jobb. Men eftersom HSB är sosse så kom det inga konkreta förslag mer än att de nya jobben ska bekostas med skattemedel (givetvis).

Det ska ske genom att t.ex. erbjuda nya övergångsjobb till långtidsarbetslösa inom vård, skola och omsorg. Det kan handla om att hjälpa gamla med att t.ex. skotta snö, klippa gräs, sätta upp gardiner och gå ärenden.

Jobben ska finansieras med statliga pengar, kommunerna blir arbetsgivare och lönerna ska vara avtalsenliga, enligt Persson.

Hallå! Om det är sossarnas plan för nya jobb så förtjänar de att få däng i valet om ett drygt år. Det handlar bara om arbetsmarknadsåtgärder i ny förpackning, så låt er inte luras gott folk. Kom igen när regeringen har planer på hur man får företagen att anställa fler – då kan vi snacka. För övrigt så verkar planerna mest som om regeringen vill ha offentligt anställda drängar. Kanske får vi nu en drängdebatt istället för den gamla pigdebatten?

Hmm… nåt mer jag vill säga just nu? Well, jag är fortfarande deltidsarbetslös och singel – förslag på ändringar av dessa faktum mottages tacksamt (fast jag har ingen lust att skotta snö eller sätta upp gardiner…).

Ja, det var väl allt för den här gången. Det blev ett lätt splittrat inlägg – men jag ville främst kolla om jag trots en dryg månads uppehåll kunde få ur mig nåt. Och det kunde jag, och jag känner hur jag är redo för en bloggande höst. Jag hoppas att vi syns då!