Svenning och den svåra konsten att läsa innantill.

Idag kan man i Aftonbladet läsa en ledarkrönika av Olle Svenning, som attackerar folkpartiets (eller snarare Lars Leijonborgs) syn på Kina.

När man läser krönikan får man intrycket att Leijonborg tycker allt är frid och fröjd i Mittens Rike tack vare en stark ekonomi, att man inte behöver bry sig om avsaknaden av demokrati. Svenning skriver:

Lars Leijonborgs pionjärresa till Kina kommer i historien att betraktas som folkpartiets stora språng.
Det fanns nämligen en tid då folkpartistiska ledare som Bertil Ohlin och Sven Wedén varnade för ”den gula faran”. Kineserna fanns i Vietnam och gjorde sig beredda att ta över hela Asien.
Senare liberala ordförande som Per Ahlmark har ställt sig i Taiwan och ängsligt skådat mot den väldiga fienden, folkrepubliken och dess expansiva politik.
Leijonborg gör upp med dessa högeravvikelser. Kina är varken rött eller gult, det är liberalt. En härlig tillväxt och ett flitigt folk. […]
Vanligtvis protesterar liberaler mot den sortens monstruösa övergrepp [mot mänskliga rättigheter]. På folkpartiets landsmöte visade partiledaren i stället förtjust bilder på kinesiska skyskrapor och köpcenter.[…]
Kanske är det numera normalt att en liberal ledare och liberal press mer förförs av vår tids mäktigaste diktatur än upprörs över det förtryck den staten (”giganten i öst”) utövar.

Well, you get the point. Leijonborg gillar Kinas ekonomiska utveckling och blundar därför för diktaturen. Eller är det verkligen så? Eftersom Leijonborgs tal på landsmötet, det tal som Svenning indirekt hänvisar till, finns för nedladdning och öppet för vem som helst att läsa, så gör jag givetvis det. Det låter ju nämligen oroväckande att Leijonborg skulle ha övergivit den folkpartiska linjen som fördömer diktatur – även i Kina (minns att folkpartiet kraftigt har argumenterat för vapenembargot mot Kina – i motsats till Svennings partikamrater i regeringen…).

Talet börjar med en kort hyllning till världens ekonomiska utveckling, som leder till framtidstro, självsäkerhet och välstånd. Detta med Kina och Indien som exempel:

Men att besöka jordens två största länder, som när jag reste i Asien i min ungdom mest präglades av svält och hopplöshet, och möta framtidstro, självsäkerhet och en svindlande snabb välståndsutveckling var också något otroligt.

Efter den korta inledningen så kommer det – förvånande nog… – fördömmanden av den kinesiska diktaturen:

Diktatorerna behåller sina grepp i flera länder. Kina har under ett antal år lyckats kombinera superkapitalism med diktatur. Att världens största land förvägrar sin egen befolkning politisk frihet är en orimlighet och en säkerhetspolitisk riskfaktor. För att travestera det Bengt Westerberg sade om Sovjet i sitt installationstal som partiledare 1983: Ingenting skulle mer gagna freden och friheten i världen än om kommunistregimen i Kina ersattes av ett demokratiskt styre.
Hoten – klimatförändringarna, terrorismen, nya krigsrisker och förtryck – påminner om hur viktigt det är att fortsätta arbeta för demokrati, mänskliga rättigheter och internationell samverkan.
Arbetsuppgifterna för engagerade liberaler är oändliga. En av de kinesiska ledarna jag träffade i Peking sade så här: ”Du säger till oss att demokrati och marknadsekonomi måste gå hand i hand. Varför är det då ni som kallar er demokratier som saboterar frihandeln genom textilkvoter och väldiga jordbrukssubventioner?” På den punkten blev jag svaret skyldig. Lika fel som han hade när han hävdade att demokrati inte fungerar i Kina, lika rätt hade han i sin kritik av Västvärldens protektionism. Måtte diktaturerna och tullmurarna rasa tillsammans!

Efter det så handlar stora delar av talet om just den ekonomiska utvecklingen i bl.a Kina. Även om den utvecklingen beskrivs med positiva ordalag, vilket är fullt naturligt eftersom det är bra för befolkningen i fattigare länder om ekonomin blir starkare (vilket t.o.m Svenning måste hålla med om), så handlar det inte direkt om att få Kina att framstå som ett föregångsland. Däremot så handlar det mycket om hur Sverige ska förhålla sig till denna nya konkurrens, hur vår ekonomi ska överleva i en globaliserad värld. Och det handlar knappast, enligt Leijonborg, om att kopiera Kinas recept – som inte på något sätt är idealt:

Ska vi anpassa våra lönenivåer till de nya konkurrenterna? Ska vi gå ner till baltisk nivå och ge 10 000 kronor i månaden till en civilingenjör på Ericsson i Kista? Eller måste vi ner till kinesisk nivå och ge honom eller henne 5 000 i månaden? I så fall har vi inte heller längre råd med högre löner för lärare eller vårdbiträden.
Det är ingen lösning som tilltalar folkpartiet. Vi vill inte ha låglönekonkurrens som lösning.

Ska vi istället slakta våra välfärdssystem? Ska det bli som i Kina – att bara den som kan arbeta hårt får mat på bordet och sjukvård? Så att den som blir sjuk får hoppas på allmosor och vi får se tiggare på gatorna?
Det är inte en socialliberal lösning.

Ska vi istället släppa hänsyn till miljön? Ska vi chansa på att växthuseffekten inte är så allvarlig? Ska vi testa rostiga enkelskroviga oljetankers i våra skärgårdar för att det lite, lite stärker våra möjligheter att priskonkurrera med kinesiska och indiska rederier?
Nej, inte heller det alternativet lockar någon av oss.

Så fortsätter det. Leijonborg är med rätta imponerad av den ekonomiska utvecklingen i Kina, men samtidigt så framställer han det absolut inte som att de på något sätt skulle vara ett liberalt föregångsland, som Svenning mer eller mindre påstår. Men eftersom Kina är en av världens snabbast växande ekonomier, och ett land som ”snor” industrijobb från Europa och USA så är det helt klart intressant att ta upp som exempel. Vad gör de rätt och fel? Vad gör vi rätt och fel? Hur kommer det sig att fliten och entreprenörsandan är så stor i Kina? Det är viktiga frågor som jag tycker att Leijonborg hanterar bra, utan att för den delen ha överseende med det kinesiska förtrycket. Svenning försöker få folkpartiet att bli diktaturkramare – men jag tycker inte alls att de faller i den fällan.

Jag vet att folkparti-bashing har blivit den nya folksporten hos vänstern. I många fall så förtjänar de verkligen att kritiseras, men i de allra flesta fall handlar det om den ädla konsten att inte kunna läsa innantill eller den ädla konsten att förvränga och hitta på så man kan ta billiga politiska poänger.

PS! För övrigt vill jag säga att Lars Leijonborgs tal var väldigt bra och ger nästan åter hoppet om folkpartiet. DS!

7 reaktioner till “Svenning och den svåra konsten att läsa innantill.”

  1. Hmm, inga kommentarer än till din uttömmande artikel, kanske beroende på att den redan säger allt?

  2. Jadu, det är lite märkligt. När jag skriver mina långa, ”bästa” texter så är det få som kommenterar… ingen som orkar läsa antagligen 😉

  3. Du ska nog snarare tolka det som att både detta och förra inlägget är så lysande att det inte finns mer att tillägga…

  4. Intressant inlägg. När det gäller Kina har jag ofta varit inne på tanken att många kritiserar landets brist på mänskliga rättigheter mest för att de känner att de måste – och ska jag vara ärlig misstänker jag något liknande i Leijonborgs fall – inte för att jag tror något negativt utan för att hundratals punditer står reda att kasta sig över den som inte säger rätt.

    Också intressant är L:s starka betoning på socialliberalism. Det är ju inte den sorts liberalism som varit mest framträdande på nätet, för att ta ett exempel.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.