Nu börjar min sommardvala komma till vägs ände. På tisdag upphör min semester och jag kommer då även att på fullt allvar påbörja bloggandet återigen. Jag har hållit mig nästan helt undan bloggandet i sommar, har knappt ens läst andras bloggar, jag har t.ex inte rört min RSS-läsare, det har varit oheört skönt men nu känner jag att abstinensen börjar komma och jag börjar bli redo att hugga tag i stora och små saker som retar upp mig.
Jag känner att det har funnits en hel del att skriva om, trots semestern, men jag har haft disciplinen att låta bli. Har man semester så har man. Därför har jag t.ex inte skrivit nåt om de fruktansvärda terrordåden som har skett i sommar, i bl.a England, Egypten och Irak. Det känns som om det inte finns så mycket mer att säga om det. Bara att det är skrämmande att se hur många apologeter dessa terroristavskum har även i Sverige. Personer som vägrar se hur radikala islamister faktiskt har en politisk agenda, mer än att bara känga till “västvärlden” eller tvinga bort dem från mellanöstern. Det finns drömmar om religiösa lagar, “återupprättande av kalifatet”, kamp mot “västerländsk dekadens” och sånna småsaker. Men i apologeternas värld så beror allt på, som vanligt, USA, Storbritannien och Israel. Well, de har väl inte alltid tagit rätt beslut – men terrorism är terrorism – angrepp riktade specifikt mot civila, “mjuka” mål, och ska alltid, och måste alltid fördömmas.
Men något som skrämmer mig minst lika mycket som religiösa extremister som spränger oskyldiga passagerare, eller deras nyttiga idioter i västvärlden, är den andra typen av extremister som dyker upp i samband med terrordåd. De extremister som i kampen mot terrorn är beredda att gå hur långt som helst. De som vill kunna ta ifrån sitt eget lands medborgare dess medborgarskap för att de har “fel” åsikter – och så vidare. Om terroristerna hotar våra liv och vår hälsa, så kanske det är politiker av varierande färg som är de största hoten mot våra demokratiska fri- och rättigheter. Varje inskränkning i dessa fri- och rättigheter är att spela terroristerna i händerna. För att vinna kampen måste vi behålla vår värdighet. Vi måste behålla vår yttrandefrihet och vår mötesfrihet och fortsätta välkomna folk av alla religioner, nationaliteter och hudfärg att komma till oss. Hur ska vi kunna sprida frihetens och demokratins budskap över världen om vi inte kan föregå med gott exempel på hemmaplan?
Det var lite om det stora som har hänt i sommar, saker jag borde skrivit för flera veckor sen egentligen. Men det är fortfarande lika aktuellt.
När det gäller den mer triviala inrikespolitiken har jag knappt brytt mig i sommar, det verkar som de flesta politiker occkså har haft semester – eller så har jag helt enkelt skitit i vad de har sagt (för en gångs skull…). Men idag märks det att även politikerna börjar vakna till. Han Som Bestämmer (HSB) har idag (eller igår – klockan har passerat midnatt nu) haft sitt årliga tal i Björkviks Folkets Park. I år utlovades tusentals nya jobb. Men eftersom HSB är sosse så kom det inga konkreta förslag mer än att de nya jobben ska bekostas med skattemedel (givetvis).
Det ska ske genom att t.ex. erbjuda nya övergångsjobb till långtidsarbetslösa inom vård, skola och omsorg. Det kan handla om att hjälpa gamla med att t.ex. skotta snö, klippa gräs, sätta upp gardiner och gå ärenden.
Jobben ska finansieras med statliga pengar, kommunerna blir arbetsgivare och lönerna ska vara avtalsenliga, enligt Persson.
Hallå! Om det är sossarnas plan för nya jobb så förtjänar de att få däng i valet om ett drygt år. Det handlar bara om arbetsmarknadsåtgärder i ny förpackning, så låt er inte luras gott folk. Kom igen när regeringen har planer på hur man får företagen att anställa fler – då kan vi snacka. För övrigt så verkar planerna mest som om regeringen vill ha offentligt anställda drängar. Kanske får vi nu en drängdebatt istället för den gamla pigdebatten?
Hmm… nåt mer jag vill säga just nu? Well, jag är fortfarande deltidsarbetslös och singel – förslag på ändringar av dessa faktum mottages tacksamt (fast jag har ingen lust att skotta snö eller sätta upp gardiner…).
Ja, det var väl allt för den här gången. Det blev ett lätt splittrat inlägg – men jag ville främst kolla om jag trots en dryg månads uppehåll kunde få ur mig nåt. Och det kunde jag, och jag känner hur jag är redo för en bloggande höst. Jag hoppas att vi syns då!
Trevligt att du är tillbaka (och provocerar fram små nyliberala utbrott).
Kräv din rätt av omvärlden! Deltid ska vara en möjlighet, heltid en legal rättighet! Singelliv ska vara en möjlighet, flickvän en rätt… Eh, vänta lite nu…
Tack! It´s good to be back!
Och jag kom plötsligt att tänka på – vad hände med förslaget om Singelminister?
Förslaget är under utredning.
Vad vi saknar är en Nationell Singelsamordnare som arbetar för att koordinera de statliga insatserna för singlar. Det finns också ett skriande behov av en Äktensskapsmarknadsstyrelse (Äms), som genom utbildningar och aktiva insatser ska öka matchningsgraden på singelmarknaden. Beveridge månde Amor, här kommer staten.