Kulturpartibluffen.

Jag vaknar till ur sommardvlan bara för att säga att Riksteaterns ”skämt” om ett Kulturparti är en god anledning till att ett sånt parti inte behövs. Om de kan slänga ut några hundratusen på ett fånigt tilltag är det snarare ett bevis för att skattebetalarna redan betalar för mycket till ”kultur”.

Men samtidigt är det lite synd att partiet var en bluff, jag hade nästan skrivit klart en lång harrang om att kulturfolket mår bäst i att hålla käft när det kommer till politik, att det finns betydligt viktigare saker att satsa på än kultur och att staten så lite som möjligt ska sponsra kulturen och så vidare. Men det får vänta tills senare. Nu ska jag fortsätta semestern.

Fast jag vill avsluta med lite Olle Ljungström-visdom (som jag av nån anledning kom att tänka på eftersom han var inblandad i spektaklet), från en gammal intervju:

[…]Hur var det att ligga på Stranded?
»Jag tror det var den enda plats vi kunde vara på, det enda skivbolaget som kunde funka. Det enda alternativet var väl MNW som då var oerhört självgoda och hade den där kommunistiska otrevligheten som fortfarande rådde i samhället då – och till viss del fortfarande råder på många ställen.«

[…]»Vi kanske var jiddriga för den tiden. Proggrörelsen var så förbannat sur. Stalinismen levde kvar och man blev fullkomligt avsexualiserad av alla sura pragmatiker och gnälliga människor. Den tidsperioden i sveriges historia kan bara jämföras med digerdöden.

Även om jag tycker Kulturpartibluffen var fånig (fast samtidigt måste man garva åt att Sveriges politiska journalister gick på det) och slöseri med skattemedel så kommer Olle Ljungström alltid ha min respekt.