Bidragskaoset.

Jag har legat väldigt lågt när det gäller att skriva om bidragskarusellerna inom SSU och nu senast Ung Vänster. Jag anser att det inte är någon mening att plocka lättköpta politiska poänger på detta eftersom de flesta politiska ungdomsförbund har trixat med statitstiken genom historien. Vi som har varit med ett tag kommer säkerligen ihåg att det stormade kring LUF och MUF nångång i 90-talets början, vilket bl.a ledde till att LUF avstod bidrag under flera års tid efter det.

Men det intressanta med det senaste ”fallet”, som gäller Ung Vänster, så är det faktumet att de de senaste åren gärna skrytit om sitt stora medlemsantal, det största ungdomsförbundet och liknande – och att det skulle vara nåt bevis för att ungdomen minsann är politisk medveten (det är f.ö en term man nästan enbart hör om det är vänsterpolitik folk är ”medvetna” om…). Så om DNs beräkningar överhuvudtaget kommer i närheten av sanningen så faller hela argumentationen som ett korthus. Nu ska man givetvis ta dessa beräkningar med en nypa salt, med tanke på tillvägagångssättet. Men även om sanningen bara är hälften så illa så är det illa nog.

Som ett brev på posten kommer givetvis dementierna från vänsterhåll, egentligen inget fel i det. Självklart ska en anklagad organisation ha rätt att försvara sig. Dock är det alltid intressant att se hur detta försvar ser ut. F.d ordföranden Ali Esbati klagar – helt riktigt – på beräkningsmodellen, men nämner ingenstans att det mycket väl kan förekomma oegentligheter (vilket ändå måste anses vara relativt bevisat, även om siffrorna varierar). Däremot passar han på att, i lätt konspiratorisk anda, mena på att man inte kan förvänta sig så mycket annat av media som går på korståg mot vänstern:

För egen del var det länge sedan jag gav upp varje tanke på att det som händer i verkligheten på något sätt ska avspegla sig i medierapporteringen om allt som rör vänstern, så det är jämna plågor.

Från officiellt Ung Vänster-håll framkommer heller inget direkt nytt:

DN:s ”avslöjande” bygger på gamla uppgifter som redan figurerat i pressen. Ung Vänster har också sedan tidigare tillsatt en utredning om vad som egentligen hänt i Jämtland bestående av en av förbundets revisorer och förbundsstyrelsens ansvariga för Jämtlandsdistriktet. Den utredningen kommer enligt planerna att bli klar i slutet av juli i år.

Men samtidigt kommer de heller inte med några uppgifter som motbevisar det hela. Det minsta man kan begära när drevet går är att de faktiskt redovisar exakt hur det ligger till så slipper man alla spekulationer eller uträkningar.

Från vänsterhåll (som Esbati ovan) så hörs det rätt ofta gnöl om att det bara är vänstern som granskas (eller i alla fall granskas hårdast) – Ung Vänster och SSU. Det ligger en hel del i detta, speciellt om man kollar på medias rapportering men samtidigt har jag svårt att se nåt ”konspiratoriskt” i det hela, utan snarare ganska naturligt. Ung Vänster är det ungdomsförbund som har fått mest i bidrag, och SSU är ungdomsförbund till det statsbärande partiet vilket gör en hårdare mediagranskning av dem fullt legitimt ur journalistisk synvinkel. Och det där med journalistik och vad som anses vara viktigt går ju trots allt i vågor: ena veckan är det borgerligheten som granskas och andra veckan vänsterblocket. Och mycket hänger givetvis ihop med Makt – ju mer politisk makt ett förbund eller parti har desto intressantare är det givetvis att granska det. Och faktum är att i princip alla stora politiska ungdomsförbund har varit utsatta för granskning både från media eller myndigheter genom åren.

Med tanke på den senaste tidens bidragskaruseller gör kanske granskningen än viktigare, och jag kan hålla med vänsterfolket om att det faktiskt är på sin plats att granska även de borgerliga ungdomsförbunden igen (fast en del ur vänstern använder det nästan som bortförklaringar för sitt eget fusk, som om två fel gör ett rätt…). Det är märkligt hur slapphänt det har varit med dessa bidrag i Sverige. Trots att det gång på gång påpekas om oegentligheter så verkar inte kontroll vara norm, utan bidragen fortsätter att kastas ut.

Hur gör man då för att komma till rätta med problemen och förhindra att de upprepas igen? Det finns egentligen bara ett svar – skippa bidrag som är kopplade till antalet medlemmar eftersom det nästan är att uppmuntra till en hög ”kreativitet”. När det gäller de politiska ungdomsförbunden så kan jag tänka mig två lösningar; en kompromisslösning och en radikal lösning. Kompromisslösningen är att bidragen är kopplade till respektive moderpartis mandatfördelning i exempelvis Riksdag eller kommunfullmäktige. Det radikala förslaget är helt enkelt att skippa bidragen helt och låta organisationerna klara sig själva på exempelvis medlemsintäkter, försäljning, sponsring och liknande. Varför skulle t.ex en förening som lever över sina tillgångar (bidrag är bidrag – ingen tillgång) ha mer existensberättigande än exempelvis företag i samma situation? Det tål att tänkas på.

13 reaktioner till “Bidragskaoset.”

  1. problemet med din kompromisslösning, som även flera andra i debatten har förfäktat, är att detta utestänger andra politiska ungdomsförbund vars moderpartier inte sitter i Riksdag eller diverse fullmäktiger, såsom RKU, Ungsocialisterna m fl.

    Jag anser det viktigt att unga som engagerar sig politiskt även i fortsättningen bör få stöd från stat och kommun, precis som unga får om de idrottar eller scoutar eller vad som helst, och än så länge har jag inte kommit på nåt system som är bättre än det haltande vi idag har.

  2. Det går att lösa även för de som inte har moderpartier i fullmäktige, riksdagar etc. Man kan ju ta det procentuellt efter valresultat oavsett om de kom in eller ej. Eller så sätter man ett scahblonbelopp och så får man tillägg till det beroende på mandat. Allt går att lösa 😉

  3. Man kan ju också göra som så att man sänker skatten med vad ungdomsförbunden kostar och så får de som tycker att ungdomspolitik är meningsfullt stödja det privat, medan de som inte vill stödja sådant slipper. Det har – förutom högre preferensuppfyllnad – dessutom den extra bonusen att liberaler slipper tvingas sponsra socialister och tvärtom.

  4. Det som är scary är ju det faktum att Vänsterns praktiska filosofi är ett samhälle med mycket bidrag som endast kan fungera ifall medborgarna är ärliga. Om nu ungdomsförbunden går ut och bidragsfuskar å det grövsta, hur ska man då kunna lita på vänsterledare som dementerar att någon i Sverige bidragsfuskar medvetet…

  5. Jag vet inte vilket bidragssystem som skulle vara bäst för ungdomsförbund, men rent spontant känns bidrag efter antal medlemmar (även om det kan finnas logik i det) som ett sätt att främja makt hos de som redan har.

  6. En ännu mer radikal lösning vore att rensa bort hela bidragsfloran som är kopplade till föreningar, t.ex. studiecirklar osv. Jag ser inte varför man skall tvinga de fattiga att betala för en massa fritidsaktiviteter för de bättre bemedlade (de som har tid och ork att sätta sig in i alla kryphål). Bättre låta folk finansiera sin egen fritid istället.

  7. Man tycker ju att det borde finnas ett system med enkelt kontrollerbara uppgifter. Nu finns det ju men det är inte de kontrollerbara uppgifterna som är väsentliga när bidrag söks och betalas ut.

    Det är ett fel som ligger lika mycket på ungdomsstyrelsen (eller den instans som betalar ut bidragen).

    Det här är – precis som du påpekar – inte ett huvudsakligen problem för just vänstern. Det är ett problem för att det går så enkelt att nyttja allmänt. (inte heller bara politiska förbund, utan även idrottsrörelsen och bildningsförbunden har ’dolda’ liknande problem).

  8. Föreningsbidragen är vänsterpolitik och skall tas bort. Om vi tog bort alla onödiga bidrag så skulle vi kunna sänka skatterna och folk skulle ha råd att själva betala för sina fritidssysselsättningar.

    Jag är inte intresserad av ett kommunistiskt samhälle och vill därför inte att mina skattepengar skall finansiera kommunistiska ungdomsförbund.
    Jag är inte intresserad av ishockey och vill inte att mina skattepengar skall finansiera ishallar.
    Däremot är jag intresserad av en massa andra saker som jag bättre skulle har råd att stödja om min skatt sänktes.

    Mina pengar skall stödja det som jag personligen är intresserad av inte det som politikerna är intresserade av. Detta är en skillnad mellan ett socialistiskt och ett frihetligt samhälle.

  9. På tal om ”att plocka lättköpta politiska poänger” från SSU och Ung Vänster, så tycker jag det är som att slå in redan öppna dörrar. Det går att vraka hur mycket som helst i detta.

  10. Är det inte häpnadsväckande att se vilka effekter bidragskulturen har medfört. Som att alla idrottsföreningar ’måste’ ha en barnverksamhet, pga bidragen man då får, att inga kommersiella organisationer som tex Padi får bidrag för sin verksamhet som är minst lika givande för de som nyttjar tex sportdykarförbundet, som dock är knuten till riksidrottsförbundet och då är en ’seriös’ statsbidragsstödd verksamhet.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.