Ska man räkna med sånt, så är idrottsrörelsen en fruktansvärd samhällsbelastning med alla de skador och dödsfall all sån aktivitet leder till.

En parallel ur rökarens synpunkt jag skulle vilja dra är säkerhetsbältet, vars användande är om jag minns rätt ett krav, till och med till den grad att föraren är ansvarig för att minderåriga använder den. Det egna användet av säkerhetsbältet inkränktar ju inte på någons annan frihet – men en bilolycka med allvarliga skador eller dödsfall till följd av att individen inte använde säkerhetsbältet blir ju en belastning på vissa av samhällets apparater, möjliga exempel är sjukvård, sjukförsäkring, förtidspensionering eller dylikt. En rökare förstör ju medvetet sin hälsa och blir också en belastning på dessa delar. Frågan i korthet: kan staten lagstifta bättre beteende?

Fast jag försvarar (givetvis) folks rätt att röka, även om jag inte nödvändigtvis tycker att den rätten bör få utövas i restaurangmiljö.

Och i stort håller jag faktiskt med dig – det hade gått att lösa smidigare än dagens lagstiftning, ÄVEN om faktum kvarstår – att jag som individ tycker det är skönt att slippa rök när jag går ut…

Fan, vad är världen på väg, här måste man sitta och försvara folks frihet att röka i debatt med en liberal

Du har en poäng med jämförelsen mellan en cykel och en bil. Men jag är inte säker på hur det är relevant för alla områden av ägande. T.ex. krog och boende.

Skillnaderna mellan en bil och en cykel när det gäller kraven kommer sig av riskerna det medför, inte minst för andra. Kör jag runt i en bil som inte fungerar som den ska utsätter jag andra för fara på annat sätt än vad som är fallet med en cykel som inte är fullständigt funktionsduglig.

Så, jag kan tänka mig att staten ägnar sig åt de vanliga nattväktarstatssysslorna, grundläggande (men tidsbegränsad) social trygghet och lite annat krafs som jag inte blir överdrivet irriterad över om staten sysslar med.

Och det behöver förstås finansieras på något vis. Det kommer med största sannolikhet betyda skatteuttag i kombination med någon slags avgift i viss utsträckning. Men i stället för att nämna en viss skattesats jag finner lämplig så gör jag det enkelt för mig genom att säga att statens inkomster ska täcka utgifterna.

Saken är att kostnaderna för det jag tycker att staten ska syssla med inte nödvändigtvis är proportionell mot de beskattningsbara inkomsterna eller den beskattningsbara konsumtionen. Vilket leder till att politikerna i takt med att ekonomin växer får pengar över och politiker är experter på att hitta nya utgiftsområden att slänga skattepengar på.

Så, sammanfattningsvis, vill jag inte “ge bort” en viss andel av inkomsterna utan i stället ett litet antal legitima utgiftsområden.

Du undrar givetvis varför jag tjatar så mycket på dig, men det är mest av nyfikenhet. Just hur långt ska man dra äganderätten.

Om jag ska kritisera ditt tankesätt så är det väl att den känns väldigt digital binärt, 0 eller 1. Jag vill snarare hävda en flytande skala, där det är ansvar som är den flytande faktorn.

Om man tex jämför två stycken fordon, en bil och en cykel. För bil gäller det att man ska ha körkort för att bruka och likså årliga besiktningar, inget av det behövs för cykel. Jag tycker det är rimliga krav för bilägande. Således finns det alltså skillnad mellan olika ägodelar fast de finns inom samma grupp.

Därför tycker jag att din jämförelse med krog och privat hem haltar något. Med krog kommer ett annat ansvarsområde.