I gĂ„rdagens Aftonbladet skriver Ă
sa Linderborg, historiker med ideologiska skygglappar, om “brotten som glöms bort nĂ€r borgerligheten skriver om historia”. Först ut pĂ„ stupstocken Ă€r Niklas Ekdal, politisk redaktör pĂ„ DN:
ÂRena parodinÂ, glĂ€fser Niklas Ekdal, ledarskribent pĂ„ Dagens Nyheter (8 maj), det finns ingen anledning att Âvara glad.
Enligt Ekdal var Vietnamkriget Âett misstag  frĂ„n bĂ„das sida. USA:s misstag var att de inte uppfattade att FNL var en nationell befrielserörelse, vietnamesernas misstag var att de helt felaktigt trodde att USA var en ny kolonialmakt nĂ€r de pĂ„ sin höjd ville införa frihet och kapitalism. Dessutom blev det ju kapitalism i Vietnam  sĂ„ vad brĂ„kade de om?
Vietnamkriget Àr alltsÄ nÄgot vi helst ska glömma bort.
Men om man lĂ€ser Ekdals ledare sĂ„ skriver han inget om att vi ska sopa kriget under mattan, eller “glömma bort det”. DĂ€remot sĂ„ hĂ€vdar han mycket riktigt att kriget var ett misstag frĂ„n bĂ„da sidor, sĂ„ pĂ„ den punkten har vĂ€l Linderborg rĂ€tt. Ăven om jag inte ser problemet – det var ju mycket riktigt ett misstag frĂ„n bĂ„da sidor, speciellt med facit i hand. Well.
Det som Linderborg lĂ€ser in som att vi ska “glömma bort” Vietnam-kriget Ă€r att Ekdal reagerar pĂ„ att VĂ€nstern fortfarande jublar över USAs nederlag 30 Ă„r senare, och att “Mikael Wiehe och andra vĂ€nsterikoner vittnade om en glĂ€dje som fortfarande fĂ„r kroppen att spritta.”. Han skriver bl.a:
Jag kan förstÄ att man jublade 1975, nÀr Vietnamdemonstranterna och FNL:s cyklar tycktes ha besegrat vÀrldens mÀktigaste militÀrapparat, ungefÀr som den afghanska gerillan senare inbillade sig att man hade krossat hela Sovjetunionen.
USA förtjĂ€nade kritiken och nederlaget – dĂ„. Men nĂ€r vĂ€nstern fortfarande jublar 30 Ă„r senare, med facit i hand, handlar det om nĂ„got annat. Det handlar om dĂ„ligt samvete för kommunismen, eller för Sveriges historia som diktaturernas medlöpare. Kanske om en pervers önskan att Irak ska utvecklas till samma enkla konflikt mellan USA-imperialism och folklig motstĂ„ndsrörelse.
Det Ă€r enligt min mening, en oehört trĂ€ffande analys och handlar inte om att att “glömma bort”, snarare om att gĂ„ vidare. Men jag förstĂ„r att detta sticker i ögonen pĂ„ Linderborg som tillhör de som gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng försvarar terrorn i Irak som en legitim motstĂ„ndskamp.
NÀr det gÀller Vietnam-kriget glömmer för övrigt Linderborg pÄpassligt att nÀmna att det var Nordvietnams kommunistparti som startade upprorskriget i Sydvietnam 1959 och som sÄ smÄningom ledde till USAs inblandning. DÀremot raljerar över de som för fram detta faktum:
Det Ă€r Ă€ven vissa fakta om kriget vi ska glömma. I P 1:s Studio ett dunkade hĂ€romdagen nĂ„gra utrikeskorreÂspondenter in i radiolyssnarnas skallar att det var nordvietnameserna och inte USA som startade kriget och som dĂ€rmed har skuldbördan.
Sen Àr det mÀrkligt att hon inte nÀmner med ett ord hur beroende Àven Nordvietnameserna var av utlÀndskt stöd. Hur de fick betydande hjÀlp frÄn kommunistpolarna i bÄde Kina och Sovjetunionen. Antagligen missar hon detta för att det Àr betydligt enklare att lÀgga all skuld pÄ USA. NÄgot som hon fortsÀtter med:
Med sina B 52:or statuerade USA Âexempel i Vietnam. Budskapet till tredje vĂ€rldens lĂ€nder var tydligt: GĂ„r ni era egna vĂ€gar i strid med vĂ„ra intressen, bombar vi ihjĂ€l er.
Visst förtjĂ€nas USA att kritiseras för mycket av sin utrikespolitik under frĂ€mst kalla kriget, men en nyansering Ă€r ocksĂ„ pĂ„ sin plats. Det var inte bara under Vietnam-kriget som de som gick sina “egna vĂ€gar” fick stöd av kommunistiska supermakter. Det var knappast USA som ensamma stod som skurkar i konflikterna i tredje vĂ€rlden, Sovjet stödde i princip alltid den andra sidan – knappast av omsorg för fattiga folk om man sĂ€ger sĂ„. Snarare pĂ„ grund av imperialistiska strĂ€vanden att öka sitt inflytande över vĂ€rlden.
NÀsta krig pÄ Linderborgs dagordning Àr andra vÀrldskriget:
I radion frustar Kjell-Albin Abrahamsson att i Polen har de i alla fall inget att fira, Röda arméns ankomst innebar ju bara att landet gick frÄn nazism till kommunism. Inget att fira? Har han frÄgat de befriade lÀgerfÄngarna i Auschwitz om det?
Visst, det kunde varit pĂ„ sin plats för Abrahamsson att nĂ€mna befrielsen av Auschwitz – men man kan inte komma ifrĂ„n det faktum att man gick frĂ„n pest till kolera. Sex Ă„rs ockupation av nazister blev till 45 Ă„rs införlivande i den sovjetiska intressesfĂ€ren och dess Ă„siktsförtryck, förföjelse och diktatur. Knappast nĂ„got att jubla över som sagt var. Och de judar som blev kvar i Polen, jublar de sĂ„ hĂ€r i efterhand över att i praktiken hamna under kommunistisk styre istĂ€llet för nazistisk? Nej, knappast. Visst – de slapp i alla fall att bli fĂ€ngslade och avrĂ€ttade av regimen, ja sĂ„ lĂ€nge de höll sig undan att kritisera den vill sĂ€ga. Men antisemitismen var utbredd Ă€ven i Sovjetunionen och dess satellitstater, med massiva antisionistiska kampanjer med klart antisemitiska drag. I slutet av 60-talet tvingades huvuddelen av Polens kvarvarande judar i exil pĂ„ grund av det kommunistiska judehatet.
Hon fortsÀtter om andra vÀrldskriget, och Sovjets betydelse som enligt sÄ mÄnga vÀnsterdebattörer förminskas i historieskrivningen:
Kriget avgjordes pÄ östfronten, en detalj som tycks besvÀrande för mÄnga och dÀrför mÄste glömmas bort.
HĂ€r gör hon det vĂ€ldigt enkelt för sig. Visst – Sovjets del i vinsten ska inte underskattas – likasĂ„ Ă€r det sant att Sovjetunionen stod för den största delen av förlusterna med sina 27 miljoner, men att ensidigt pĂ„stĂ„ att kriget avgjordes pĂ„ östfronten Ă€r lika dumt som att ensidigt pĂ„stĂ„ att det var USA som avgjorde kriget. Faktum Ă€r att bĂ„de öst- och vĂ€stfronten var beroende av varandra. Hade tyskarna fĂ„tt möjlighet att sĂ€tta in alla sina resurser mot Sovjet
sÄ hade de troligen gÄtt annorlunda. Precis som USA och England inte hade klarat sig utan Sovjet för att vinna kriget, sÄ hade Sovjet inte klarat sig utan USA och England. Till exempel ska vi inte glömma det s.k lend-lease programmet dÀr USA bistÄd de allierade med krigsförnödenheter, innan de ens sjÀlva tvingades in i kriget. Totalt under kriget mottog Sovjet krigshjÀlp pÄ ca 10 miljarder dollar frÄn USA, nÄgot som sÀkerligen spelade roll för utgÄngen.
Jag tycker Àven det Àr vÀrt att pÄpeka det icke-aggressionsavtal som fanns mellan Tyskland och Sovjet i krigets början som bland annat innehöll en uppdelning av Europa lÀnderna emellan.
Linderborg fortsÀtter sedan att navelskÄda nÄgra böcker som hon anser har fel perspektiv. Jag har inte lÀst dem men jag ska försöka kommentera nÄgra ÀndÄ:
Den tyske bĂ€stsĂ€ljaren Guido Knopp vill i sin senaste bok Befrielsen att vi ska Âlyssna till dem som var medÂ: tyskar, amerikaner, britter, kanadensare, fransmĂ€n, italienare, nederlĂ€ndare och belgare. Inte med ett ord nĂ€mner Knopp de nĂ€rmare nio miljoner sovjetiska soldater som dog pĂ„ östfronten och de ytterligare 17 miljoner civila offren
Jag har som sagt var inte lĂ€st boken, men eftersom den tydligen “skildrar andra vĂ€rldskrigets slutfas i vĂ€st“, sĂ„ Ă€r det inte helt förvĂ„nande att det Ă€r just de som slogs pĂ„ vĂ€stfronten som fĂ„r sĂ€ga sitt.
Det kommer mera:
De ryska erfarenheterna Ă€r alltsĂ„ ointressanta, men Knopp Ă€r lĂ„ngtifrĂ„n ensam om denna uppfattning. Direkt ÂlöjevĂ€ckande blir det nĂ€r Matthew Parker i Slaget vid Monte Cassino pĂ„stĂ„r att det var det största slaget till lands i Europa. Sedan nĂ€r ligger inte Stalingrad och Kursk i Europa?
HĂ€r reagerar alltsĂ„ Linderborg pĂ„ nĂ„t som egentligen Ă€r svĂ„rt att bevisa. Vilket som Ă€r det “största slaget” beror helt pĂ„ vilka berĂ€kningar man gör. Störst yta, störst antal stupade, störst antal deltagare, lĂ€ngst tid, störst betydelse – och sĂ„ vidare. Faktum Ă€r i alla fall precis som Kursk och Stalingrad var stora slag sĂ„ var Ă€ven Monte Cassino det. Eller ett slag, det var snarare ett krig i kriget, med fyra olika slag under fem mĂ„naders tid och 350 000 stupade.
Dock hade jag knappt hört talas om det innan, medan Kursk och Stalingrad Ă€r ofta Ă„terkommande namn. vad beror det pĂ„? Den borgerliga historieskrivningen kanske…
Linderborgs pÄstÄenden om andra vÀrldskriget bara fortsÀtter:
NÀr vi nu firar andra vÀrldskrigets slut Àr det i stort sett bara de amerikanska och brittiska insatserna som uppmÀrksammas
Ok, det har med bl.a firandet av D-dagen förra Ă„ret varit övervikt Ă„t de brittiska och amerikanska insatserna. Men att ett femtiotal stats- och regeringschefer – bl.a frĂ„n USA, Tyskland, Japan, Kina, Sverige m.m. – samlades i Moskva hĂ€romdagen för att högtidlighĂ„lla minnet av krigsslutet sĂ€ger vĂ€l en hel del om att Sovjets insatser inte Ă€r direkt undantrĂ€ngda eller bortglömda.
Men ocksĂ„ att det inte Ă€r helt oproblematiskt. Till exempel sĂ„ bojkottade Litauens och Estlands presidenter det hela, eftersom de inte ser krigsslutet som en befrielse – utan som början pĂ„ en ny ockupation.
Linderborg fortsĂ€tter med att ta upp bl.a atombomberna över Japan, Churchills antidemokratiska sinne, nazismen som borgerlig rörelse, det liberala sveket i exempelvis Spanien och liberalernas undvika att berĂ€tta anti-fascismens historia ( underförstĂ„tt: liberaler Ă€r fascister) och sĂ„ vidare. Jag hinner faktiskt inte gĂ„ in och sĂ€rskĂ„da Ă€ven de punkterna nu, första halvan av artiklen tog lĂ€ngre tid Ă€n vad jag trodde. Men jag Ă„terkommer möjligen i Ă€rendet – om inte nĂ„gon av mina liberala bloggarkollegor vill haka pĂ„ och fortsĂ€tta… Men jag anar att nĂ€r jag – eller nĂ„n annan – sĂ€rskĂ„dar Ă€ven de pĂ„stĂ„endena sĂ„ blir det en minst lika stor hĂ€rva av dumheter, felaktigheter och utelĂ€mnande av viktiga fakta som det var i första halvan.
