Dagens kulturtips.

Natalia Kazmierska dissar neoproggmökarna Doktor Kosmos i dagens Expressen:

En skäggig haschtomte med grovrutig arbetarskjorta sitter på en furubänk i ett folkhemskök och pimplar gammal blåbärssoppa från 70-talet. Det är barnteckningar på väggen, dalahäst i hyllan och Bregottpaket med slöjdad smörkniv på bordet.
Jag vet ingen som bor så i dag. Men snubben heter Uje och är kommunist. Han har ett popband som heter Doktor Kosmos. Den gemytliga runkbilden på Uje vid köksbordet får man på köpet om man tjackar deras senaste skiva som kom ut förra veckan.
Då får man också höra att Uje och hans vänner hatar kristna, att de drömmer om ett sovjetiskt tvångssamhälle och att arbetslösa bara käkar falukorv och kollar på tv. Till skillnad mot Uje och de muntra mingelmarxisterna.

Underbart! Go Natalia! Allt konstigt du någonsin sa i Studio Pop är förlåtet.

När man går in på bandets hemsida så inser man att de förtjänar Natalias diss. Och det rejält. Under rubriken Seriöst förväntar man sig att de ska ha nåt att säga (till skillnad från rubrikern Oseriöst där bandets normala buskissocialism lyser igenom) . Där möts man av en evighetslång harrang om Bourdieu, klass och kulturellt kapital. Antinintellektuell korkad liberal som jag är orkar jag givetvis inte läsa igenom skiten, men jag ögnar förstrött igenom den och fastnar på stycket:

Det finns fattiga i världen och det finns rika och om dom rika ger till dom fattiga så blir alla lika rika. Lätt som en plätt. Vi kan börja i liten skala med att alla män ger av sin lön till alla kvinnor tills män och kvinnor tjänar lika mycket. Då har vi knäckt den hårdaste feministiska nöten också. Bara med hjälp av pengar! Sen kan vi gå vidare och tvinga alla svenskar att avstå lön till alla invandrare som tjänar mindre. Integrationen löst! För ärligt talat: det mesta handlar om pengar.

Well, det säger väl det mesta om på vilken förskolenivå popvänsterns politiska analyser befinner sig.

Seså, slösa inte mer tid här nu. Spring och läs Natalias sköna krönika istället.

Kloka ord från vänster.

Lotta Gröning, debattredaktör på Aftonbladet, skriver i sin blogg:

Jag visste det! Dom skulle inte kunna avhålla sig för att bilda ännu en myndighet. Idag har Göran Persson meddelat på S-kvinnors kongress att det ska bildas en ny myndighet för jämställdhet. Visst det har ju suttit en utredning och vad kommer utredningar fram till: Nya myndigheter!
Jag kräks!
Hur ska nu denna nya byråkrati öka jämställdheten?

Hon har även tidigare skrivit kloka ord:

Nu har jag okcå [sic!] kommit på vad jag ska säga om tillväxt och välfärd. Det ena utesluter inte det andra eller hur?

För att stimulera tillväxt krävs mångfald. Fler företag, fler engagerade människor och fler människor i arbete. Det är självklart att tillväxten skaps lokalt av enskilda människor och inte av regering och riksdag.

Hade alla sossar resonerat så så hade jag knappt behövt stå i opposition. Keep up the good work, Lotta!

Det är inte okej!

I dagens Aftonbladet skriver idag Åsa Linderborg, Helle Klein och Åsa Petersen varsinn artikel med rubriken Fitta!. De handlar om otrevligheter och hot som skribenter får stå ut med dagligen. Och i kvinnornas fall är det ofta kopplat till sexistiska och förnedrande ord. De tre har bl.a fått höra ”Kommunistfitta”, ”sossefitta”, ”vänsterfitta”, ”cp-fitta”, ”kärringfitta”, ”hjärndöd svinfitta”, Din förbannade stinkande glappfitta.” ”Din hjärndöda svinfitta.” och så vidare. Hoten är inte trevliga de heller:

I slutet av februari fick jag ett brev ställt till ”Fascistfittan Linderborg”. Inuti låg en bild på mig och en bild på en död kvinna från en utgrävd grav. Bara tandkort kan avgöra vem som är vem, hälsade avsändaren.

Vi måste alla sätta ner foten och skrika ”det är fan inte okej”. Visst kan man ha olika åsikter och hetska diskussioner, men att hota eller förnedra folk som ger sig in i den offentliga debatten är aldrig okej.

Jag måste även påpeka att det är inte bara kvinnliga debattörer som råkar ut för de här idioterna i debatternas ytterkanter. Det drabbar manliga skribenter i minst lika hög grad. Som PM Nilsson skriver:

Som kvinnliga debattörer anser de sig särskilt utsatta. Så är det säkert på ett plan. Manliga opinionsbildare likställs inte lika ofta med sitt kön, här är hatet mer rakt på sak: jag ska döda dig.

Sen kan man heller inte göra det till en höger-vänsterfråga, som Linderborg verkar försöka göra:

Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist – den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig. I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett ”konspirationsteoretiskt” angrepp.

Jag lovar dig Åsa, att jag som man och liberal också kan ses som provocerande. Och inte har jag en mer svartvit världsbild än den genomsnittliga socialisten heller för den delen. Tvärtom. Och du skulle bara veta vilka dumheter som personer från vänsterna kan vräka ut sig. Det är bara att konstatera att idioterna finns överallt, både bland socialister och liberaler. Bland kommunister och konservativa. Bland anarkister och nazister. Bland män och kvinnor. Det är inte en fråga man egentligen kan koppla till kön eller politisk åskådning (även om de flesta hot och trakasserier kommer från män i politiska ytterlighetsfält). Det är ett universellt problem.

Det är dags att säga ifrån på allvar och skapa ett alternativ till vad Helle Klein kallar den ”förråande samtalskulturen”.

——

PS! Själv har jag hitills sluppit undan både hot och de grövsta trakasserierna, även om jag har hört och läst en del dumheter. Det tackar jag för. DS!

15 minutes of fame.

Jag kan med glädje konstatera att Urban Lindstedt, socialdemokratisk bloggare och journalist på Internetworld har tagit med Subjektiv på sin lista med fem favoriter som presenteras på svt.se – fördjupning från Aktuellt. Det är alltid stort att bli uppskattad för det man gör – och det är ännu större att bli det av ”politiska motståndare”. Så det tackar jag för!

Man inser att man inte behöver hålla med om allt för att uppskatta vad andra skriver. Jag följer själv ett antal ”vänsterbloggar” (varav Urbans S-blogg är en av dem) som jag anser skriver bra och intressanta – och sakliga – inlägg – även om mina ådror ibland pulserar av upprördhet över deras politik 😉

Avslöjad på bild.


(foto: Zombie-Fredrik)

Jag noterade med förskräckelse att Zombien har valt att sprida min fagra nuna till världen på sin nystartade fotoblogg, bildbevis.se. Han behövde väl lite trafik antar jag. Inte nog med att jag ser lika frånvarande ut som jag vanligen är, han har även valt att lägga ut en bild där jag sitter på en hamburgerrestaurang. Bah! Måste vara fejk! Jag bestrider det! Som om jag någonsin käkar snabbmat! Alla som känner mig vet hur noggrann jag är med min kosthållning! Inte nog med det – jag har en röd jacka på mig. Skulle jag vara nån jävla socialist? Jag som aldrig ens lämnar lägenheten utan kavaj och slips på mig. Nä, man ska inte tro på allt man ser på internet. Och inte allt man läser heller för den delen…

Smålarvigt påhopp från Mymarkup.

Eftersom jag alltid får reda på saker sist (jag lovar – det är sant!) så märkte jag först idag att svenska bloggvärldens grand old man, Erik Stattin på Mymarkup kom med ett smålarvigt påhopp mot mig och mot Subjektiv i söndags kväll. Under rubriken Du är historiker, jag är historiker skriver han:

Vi älskar nivelleringen: Per Svensson, kulturredaktör på Expressen, länkar, gissar jag uppskattande till första delen i en gissningsvis lång (och förhoppningsvis mer innehållsrik) serie av inlägg i bloggen Subjektiv.se som vill nyansera (jag ser det som det) en artikel av Åsa Linderborg i Aftonbladet om borgerlighetens bild av 1900-talets historia. Linderborg är lektor och disputerad forskare vid Uppsala universitet. Räknar man ihop högskolepoängen bland de lärde hos Subjektiv.se får man säkert ihop en…20, 40 stycken.

Vi börjar med det sistnämnda. Erik har givetvis inte en aning om hur många högskolepoäng jag har utan gissar här. Jag har visserligen inte så många i historia, även om jag har läst det – men han nämner faktiskt inte något ämne. Även om jag inte var den mest ambitiösa studenten i Sverige så lyckades jag i alla fall skrapa ihop en hel del mer än 40 högskolepoäng totalt under de 6-7 år jag snurrade runt på svenska akademiska institutioner på 90-talet. Och då räknar vi inte in de poängen mina läsare som på ett föredömligt sätt fört diskussionen om Linderborgs tokigheter vidare genom sina på många sätt strålande kommentarer. Men vi lämnar det med högskolepoäng därhän nu, eftersom det egentligen inte är det som är det intressanta.

Det intressantaste är att Erik här begår samma misstag som även några av mina ”kommenterare” gjort, att ta Linderborgs akademiska meriter som något slags bevis på att hon skulle ha mer rätt än vad jag eller hennes andra kritiker har. Ett exempel:

Undrar hur många av er som blir lika välutbildade och kunniga, som de ni klagar på.

Men bara för att man har en helskotta massa högskolepoäng inom ett visst ämne, exempelvis historia, eller till och med doktorerat så betyder det inte att man per automatik är expert inom hela ämnet. Att man är dokumenterat duktig på Arbetarrörelsens historia är inte någon som helst garanti för att man kan mer om andra världskriget eller Vietnamkriget än den genomsnittliga historiestudenten. Det är inte ens säkert att man har större kunskaper än en akademiker som inte är historiker, men som samtidigt är väldigt intresserad av ämnet och läst på om det.

Det är alltså ingen som helst garanti att allt en doktor i historia säger faktiskt stämmer med verkligheten. Men jag kan hålla med om att man faktiskt föranleds att tro detta, just p.g.a respekten för de akademiska meriterna. Därför är det ännu mer uppseendeväckande att se att även de kan ha tokfel.

Om man nu förblindas av akademiska meriter så borde ju även exempelvis professorerna Bo Södersten (kontroversiell nationalekonom) eller Eva Lundgren (kontroversiell genusforskare) alltid ha rätt? Hemska tanke.

Men det intressenta med den här debatten och de som hänvisar till Linderborgs akademiska titel är att ingen hittills har kommit med konstruktiv kritik på det jag eller mina läsare har skrivit om ämnet. Det vore betydligt intressantare att läsa än sarkastiska kommentarer om mina högskolepoäng (eller brist på densamma).

Fan. Nu blev jag sådär upprörd och skrev ett mastodontinlägg igen. För att bemöta en kort notis som säkert knappt nån annan äns brytt sig om. Får ta och lugna ner mig så jag inte slutar bland rättshaveristerna.

PS! Nån fortsättning på Historien enligt Linderborg lär inte komma. Jag har ju med mina blygsamma akademiska meriter inte en chans att kunna mäta mig med en sådan akademisk gigant. Äh… skojar bara. Faktum är att kommentarerna till första delen gott och väl täckte in det jag hade tänkt säga i andra delen. Så det är ingen idé att ni sitter vakna framför era RSS-läsare och väntar på den spännande fortsättningen. DS!

Dead souls.

Ian Curtis 1956-1980Idag vill jag uppmärksamma att det är 25 år sen sångaren och låtskrivaren Ian Curtis tog livet av sig – endast 23 år gammal. Med Ian Curtis dog även ett av de bästa och mest inflytelserika banden i rockhistorien, Joy Division. Bandet hann bara finnas i tre år och spela in två fullängdare innan Curtis tragiska död (andra albumet, Closer, släpptes två månader efter hans död), men ändå – eller kanske just därför? – hann de sätta outplånliga spår i musikvärlden – och är en stor inspirationskälla för många av världens främsta rockband.

Och den gamla klyschan att inget ont som inte för något gott med sig stämmer verkligen in på Joy Division. Mot alla odds lyckades de kvarvarande medlemmarna nämligen fortsätta som ett band, under namnet New Order. Ett band som med tiden blivit minst lika viktiga som Joy Division. Slår man ihop de två banden – och ser dem som en enhet så är det få rockgrupper (om någon?) som kommer upp i samma klass. Under nästan 30 år har de givit oss så mycket fantastisk musik att jag bara kan buga mig av vördnad.

När det gäller Joy Division är det för mig omöjligt att försöka ta ut deras bästa låt eller göra en topplista. Det finns för mycket bra att välja på helt enkelt. Love Will Tear Us Apart, Disorder, Shadowplay, The Eternal, New Dawn Fades, Atmosphere, She´s Lost Control, Day of the Lords, Twenty For Hours, Passover – bara för att nämna några.

Men om jag med en pistol mot tinningen måste välja ut enbart en låt med Joy Division att ta med till en öde ö så står det mellan Atmosphere, New Dawn Fades och The Eternal. Men det får nog bli Atmosphere. Det är låten som Bernard Sumner, gitarrist i Joy Division och sångare i New Order, ställer som främst bland alla de har spelat in. Och jag är benägen att hålla med (detta trots att min vän Erik brukade sjunga den översatt till skånska… ”Gååååå inteeee iiii vaaaajg utaaan att saaaaj nåntiiiing”).

Walk in silence,
Don’t walk away, in silence.
See the danger,
Always danger,
Endless talking,
Life rebuilding,
Don’t walk away.

Walk in silence,
Don’t turn away, in silence.
Your confusion,
My illusion,
Worn like a mask of self-hate,
Confronts and then dies.
Don’t walk away.

People like you find it easy,
Naked to see,
Walking on air.
Hunting by the rivers,
Through the streets,
Every corner abandoned too soon,
Set down with due care.
Don’t walk away in silence,
Don’t walk away.

Ny fotoblogg!

Jag har vid ett par tillfällen nu försökt ha andra bloggar vid sidan om Subjektiv. Det har inte varit det lättaste, känns som det mesta jag vill säga passar väldigt bra in här. Möjligen att jag kommer att lansera en mer personlig blogg någon annanstans framöver, en som inte bygger så mycket på åsikter överhuvudtaget utan mer av den klassiska dagbokstypen. Nå. Vi får se vad som händer i framtiden. Jag har ju inte lagt ner bloggen helt på min portfoliosida, dekman.se, än och den kommer väl att leva kvar i en taskigt uppdaterad version. Men det viktigaste på den domänen är ju trots allt mina arbetsprover och min CV (JAG BEHÖVER ETT HALVTIDSJOBB! PRONTO!!). Bloggen blev av främst för att jag ändå använder bloggsystemet WordPress som publiceringsverktyg på webbplatsen.

Men nu försöker jag lansera ytterligare en blogg. Men nu blir det annorlunda. Det blir nämligen en fotoblogg, helt utan texter, som jag ska försöka uppdatera dagligen. Jag har redan fyllt på med ett tiotal bilder för att det inte ska helst tomt ut. Och om systemet fungerar som det ska, så ska det komma ut en ny bild automatiskt de kommande dagarna. Jag har mängder med bilder liggandes hemma och kommer alltså att plåga er (ja, de som besöker den vill säga) så ofta jag kan med både bra och dåliga bilder. Just det ja, adressen. Min nya fotoblogg hittar ni på min gamla domän shoegazing.com – som nu äntligen kommer till nytta.

Hur räknar dom egentligen?

SR Jönköping berättade häromdagen att Jönköping nu har passerat 120 000 invånare:

Nu har Jönköpings kommun passerat en efterlängtad milstolpe. För enligt Statistiska Centralbyråns befolkningssiffror över årets första kvartal, som kom i dag, så har Jönköping klivit över 120.000-strecket.

Så långt är allt okej.

Men sen kommer det ett stycke som fick mig att bli sådär lagom förvirrad:

Befolkningsökningen i hela landet har stannat upp jämfört med förra året, men det gäller inte Jönköpings län.
Plusset på 317 personer under första kvartalet innebär faktiskt att länet bidrog med nästan en tiondel av Sveriges totala folkökning.
Det beror inte på att det föddes fler barn, utan på att så många flyttade hit, både från andra delar av landet och från utlandet.

(Min fetning)

Öh… hur räknar de här egentligen? Hur kan Jönköpings län stå för en tiondel av Sveriges folkökning samtidigt som man räknar in flyttning inom landet? Sveriges totala folkmängd ändras ju knappast för att X antal personer flyttar från exempelvis Brämhult till Jönköping. Nä, det blir hemläxa åt vilka det nu är som har kommit fram till denna slutsats (vet inte om det är SR, kommunen eller länet som har räknat ut det).

Om det är jag som har tänkt tokfel istället så kan väl nån upplysa mig om det, men jag kan inte tänka mig det…

När liberala principer får ge vika…

Ibland känner jag för att slänga alla mina liberala principer om marknadsekonomi, yttrandefrihet och individens val åt sidan. Hade jag haft möjlighet så skulle jag personligen åka hem till alla som köper den här skiten (OBS! länken kan uppfattas som stötande för känsliga öron) och spöa upp dom. Och så skulle jag sätta upphovsmännen till det i arbetsläger för resten av livet för brott mot mänskligheten.

(via Sänd mina rötter regn)