Historien enligt Linderborg – del ett.

I gårdagens Aftonbladet skriver Åsa Linderborg, historiker med ideologiska skygglappar, om ”brotten som glöms bort när borgerligheten skriver om historia”. Först ut på stupstocken är Niklas Ekdal, politisk redaktör på DN:

”Rena parodin”, gläfser Niklas Ekdal, ledarskribent på Dagens Nyheter (8 maj), det finns ingen anledning att ­vara glad.
Enligt Ekdal var Vietnamkriget ”ett misstag” – från bådas sida. USA:s misstag var att de inte uppfattade att FNL var en nationell befrielserörelse, vietnamesernas misstag var att de helt felaktigt trodde att USA var en ny kolonialmakt när de på sin höjd ville införa frihet och kapitalism. Dessutom blev det ju kapitalism i Vietnam – så vad bråkade de om?
Vietnamkriget är alltså något vi helst ska glömma bort.

Men om man läser Ekdals ledare så skriver han inget om att vi ska sopa kriget under mattan, eller ”glömma bort det”. Däremot så hävdar han mycket riktigt att kriget var ett misstag från båda sidor, så på den punkten har väl Linderborg rätt. Även om jag inte ser problemet – det var ju mycket riktigt ett misstag från båda sidor, speciellt med facit i hand. Well.

Det som Linderborg läser in som att vi ska ”glömma bort” Vietnam-kriget är att Ekdal reagerar på att Vänstern fortfarande jublar över USAs nederlag 30 år senare, och att ”Mikael Wiehe och andra vänsterikoner vittnade om en glädje som fortfarande får kroppen att spritta.”. Han skriver bl.a:

Jag kan förstå att man jublade 1975, när Vietnamdemonstranterna och FNL:s cyklar tycktes ha besegrat världens mäktigaste militärapparat, ungefär som den afghanska gerillan senare inbillade sig att man hade krossat hela Sovjetunionen.

USA förtjänade kritiken och nederlaget – då. Men när vänstern fortfarande jublar 30 år senare, med facit i hand, handlar det om något annat. Det handlar om dåligt samvete för kommunismen, eller för Sveriges historia som diktaturernas medlöpare. Kanske om en pervers önskan att Irak ska utvecklas till samma enkla konflikt mellan USA-imperialism och folklig motståndsrörelse.

Det är enligt min mening, en oehört träffande analys och handlar inte om att att ”glömma bort”, snarare om att gå vidare. Men jag förstår att detta sticker i ögonen på Linderborg som tillhör de som gånggång försvarar terrorn i Irak som en legitim motståndskamp.

När det gäller Vietnam-kriget glömmer för övrigt Linderborg påpassligt att nämna att det var Nordvietnams kommunistparti som startade upprorskriget i Sydvietnam 1959 och som så småningom ledde till USAs inblandning. Däremot raljerar över de som för fram detta faktum:

Det är även vissa fakta om kriget vi ska glömma. I P 1:s Studio ett dunkade häromdagen några utrikeskorre­spondenter in i radiolyssnarnas skallar att det var nordvietnameserna och inte USA som startade kriget och som därmed har skuldbördan.

Sen är det märkligt att hon inte nämner med ett ord hur beroende även Nordvietnameserna var av utländskt stöd. Hur de fick betydande hjälp från kommunistpolarna i både Kina och Sovjetunionen. Antagligen missar hon detta för att det är betydligt enklare att lägga all skuld på USA. Något som hon fortsätter med:

Med sina B 52:or statuerade USA ­exempel i Vietnam. Budskapet till tredje världens länder var tydligt: Går ni era egna vägar i strid med våra intressen, bombar vi ihjäl er.

Visst förtjänas USA att kritiseras för mycket av sin utrikespolitik under främst kalla kriget, men en nyansering är också på sin plats. Det var inte bara under Vietnam-kriget som de som gick sina ”egna vägar” fick stöd av kommunistiska supermakter. Det var knappast USA som ensamma stod som skurkar i konflikterna i tredje världen, Sovjet stödde i princip alltid den andra sidan – knappast av omsorg för fattiga folk om man säger så. Snarare på grund av imperialistiska strävanden att öka sitt inflytande över världen.

Nästa krig på Linderborgs dagordning är andra världskriget:

I radion frustar Kjell-Albin Abrahamsson att i Polen har de i alla fall inget att fira, Röda arméns ankomst innebar ju bara att landet gick från nazism till kommunism. Inget att fira? Har han frågat de befriade lägerfångarna i Auschwitz om det?

Visst, det kunde varit på sin plats för Abrahamsson att nämna befrielsen av Auschwitz – men man kan inte komma ifrån det faktum att man gick från pest till kolera. Sex års ockupation av nazister blev till 45 års införlivande i den sovjetiska intressesfären och dess åsiktsförtryck, förföjelse och diktatur. Knappast något att jubla över som sagt var. Och de judar som blev kvar i Polen, jublar de så här i efterhand över att i praktiken hamna under kommunistisk styre istället för nazistisk? Nej, knappast. Visst – de slapp i alla fall att bli fängslade och avrättade av regimen, ja så länge de höll sig undan att kritisera den vill säga. Men antisemitismen var utbredd även i Sovjetunionen och dess satellitstater, med massiva antisionistiska kampanjer med klart antisemitiska drag. I slutet av 60-talet tvingades huvuddelen av Polens kvarvarande judar i exil på grund av det kommunistiska judehatet.

Hon fortsätter om andra världskriget, och Sovjets betydelse som enligt så många vänsterdebattörer förminskas i historieskrivningen:

Kriget avgjordes på östfronten, en detalj som tycks besvärande för många och därför måste glömmas bort.

Här gör hon det väldigt enkelt för sig. Visst – Sovjets del i vinsten ska inte underskattas – likaså är det sant att Sovjetunionen stod för den största delen av förlusterna med sina 27 miljoner, men att ensidigt påstå att kriget avgjordes på östfronten är lika dumt som att ensidigt påstå att det var USA som avgjorde kriget. Faktum är att både öst- och västfronten var beroende av varandra. Hade tyskarna fått möjlighet att sätta in alla sina resurser mot Sovjet
så hade de troligen gått annorlunda. Precis som USA och England inte hade klarat sig utan Sovjet för att vinna kriget, så hade Sovjet inte klarat sig utan USA och England. Till exempel ska vi inte glömma det s.k lend-lease programmet där USA biståd de allierade med krigsförnödenheter, innan de ens själva tvingades in i kriget. Totalt under kriget mottog Sovjet krigshjälp på ca 10 miljarder dollar från USA, något som säkerligen spelade roll för utgången.

Jag tycker även det är värt att påpeka det icke-aggressionsavtal som fanns mellan Tyskland och Sovjet i krigets början som bland annat innehöll en uppdelning av Europa länderna emellan.

Linderborg fortsätter sedan att navelskåda några böcker som hon anser har fel perspektiv. Jag har inte läst dem men jag ska försöka kommentera några ändå:

Den tyske bästsäljaren Guido Knopp vill i sin senaste bok Befrielsen att vi ska ”lyssna till dem som var med”: tyskar, amerikaner, britter, kanadensare, fransmän, italienare, nederländare och belgare. Inte med ett ord nämner Knopp de närmare nio miljoner sovjetiska soldater som dog på östfronten och de ytterligare 17 miljoner civila offren

Jag har som sagt var inte läst boken, men eftersom den tydligen ”skildrar andra världskrigets slutfas i väst”, så är det inte helt förvånande att det är just de som slogs på västfronten som får säga sitt.

Det kommer mera:

De ryska erfarenheterna är alltså ointressanta, men Knopp är långtifrån ensam om denna uppfattning. Direkt ­löjeväckande blir det när Matthew Parker i Slaget vid Monte Cassino påstår att det var det största slaget till lands i Europa. Sedan när ligger inte Stalingrad och Kursk i Europa?

Här reagerar alltså Linderborg på nåt som egentligen är svårt att bevisa. Vilket som är det ”största slaget” beror helt på vilka beräkningar man gör. Störst yta, störst antal stupade, störst antal deltagare, längst tid, störst betydelse – och så vidare. Faktum är i alla fall precis som Kursk och Stalingrad var stora slag så var även Monte Cassino det. Eller ett slag, det var snarare ett krig i kriget, med fyra olika slag under fem månaders tid och 350 000 stupade.

Dock hade jag knappt hört talas om det innan, medan Kursk och Stalingrad är ofta återkommande namn. vad beror det på? Den borgerliga historieskrivningen kanske…

Linderborgs påståenden om andra världskriget bara fortsätter:

När vi nu firar andra världskrigets slut är det i stort sett bara de amerikanska och brittiska insatserna som uppmärksammas

Ok, det har med bl.a firandet av D-dagen förra året varit övervikt åt de brittiska och amerikanska insatserna. Men att ett femtiotal stats- och regeringschefer – bl.a från USA, Tyskland, Japan, Kina, Sverige m.m. – samlades i Moskva häromdagen för att högtidlighålla minnet av krigsslutet säger väl en hel del om att Sovjets insatser inte är direkt undanträngda eller bortglömda.

Men också att det inte är helt oproblematiskt. Till exempel så bojkottade Litauens och Estlands presidenter det hela, eftersom de inte ser krigsslutet som en befrielse – utan som början på en ny ockupation.

Linderborg fortsätter med att ta upp bl.a atombomberna över Japan, Churchills antidemokratiska sinne, nazismen som borgerlig rörelse, det liberala sveket i exempelvis Spanien och liberalernas undvika att berätta anti-fascismens historia ( underförstått: liberaler är fascister) och så vidare. Jag hinner faktiskt inte gå in och särskåda även de punkterna nu, första halvan av artiklen tog längre tid än vad jag trodde. Men jag återkommer möjligen i ärendet – om inte någon av mina liberala bloggarkollegor vill haka på och fortsätta… Men jag anar att när jag – eller nån annan – särskådar även de påståendena så blir det en minst lika stor härva av dumheter, felaktigheter och utelämnande av viktiga fakta som det var i första halvan.

61 reaktioner till “Historien enligt Linderborg – del ett.”

  1. Tack för svaret. Jag viste inte att man spammade mot bloggar.
    Klantig som jag är skrev jag §51 när jag menade artikel 51 §5a

  2. En kommentar till. Leninborg påstår att nazismen är borgerlig trots de gemensamma rötterna med andra antiliberala partier. För ett mer djupgående resonemang kring detta rekommenderar jag Hayeks ”Vägen till träldom”.

  3. Tyvärr så spamas bloggar oehört mycket.

    Att ÅL ser nazismen som ”borgerlig” är nog för att hon utgår från marxismen där fascismen är ”kapitalismens slutliga fas”.
    Och att hon rör ihop det och sammanblandar liberaler och konservativa (se ovan). Idag kanske det är svårare att se skillnader för gemen man mellan de egentliga fienderna konservatism och liberalism – även om betydande skillnader finns (de delar allt som ofta enbart en liknande syn på marknaden). Men under fascismens framväxt på 20-30-talet så var det stora skillnader – och motsättningar. Sant är att många konservativa vurmade för fascismens ideal, men det var knappast vanligt förekommande bland liberaler om man säger så…

  4. Okej, så är man doktor i historia (eller vad det nu var) så kan mana mycket om just en specifik händelse. Inga andra kurser och utbildningar menar ni? Jag skulle vilja se era diplom, som jag lätt kan avvisa genom att påstå att det bara gäller ett visst ämne. Befängt!

  5. Givetvis läser man annat under de 60-80 poängen som krävs innan avhandlingen påbörjas, men det garanterar ju inte att man kan allt ändå. Du avfärdar all kritik mot ÅL genom att komma dragandes med hennes utbildning, men faktum är oavsett om hon har 1 p Historia eller 1000 poäng ( överdrift) så går det inte att komma ifrån att hon har fel på just de här punkterna. Det händer faktiskt titt som tätt att akademiker inte har rätt i allt. Ta t.ex professorn i genusvetenskap som på fullt allvar hävdar att det finns satanistiska pedofilnätverk som offrar spädbarn och som har förgreningar upp i regeringen.

    Eller varför inte det faktum att frenologi och eugenik räknades som seriösa vetenskaper för mindre än ett sekel sen, utan att någon ifrågasätte forskarnas rön…
    Det är visserligen just det som ÅL gör i den här artikeln. Problemet är att hon inte hittar hem i sin kritik eftersom den bygger på felaktigheter. Hon kritiserar den rådande historieskrivningen för att vara ”borgerlig”, samtidigt som hon försöker lansera en historieskrivning som hämtad från Kreml som ”den sanna”.

  6. Så enligt Ekim så har en historiker rätt eftersom vederbörande innehar en doktorstitel i historia. Således bör även en ekonom som förepsråkar kapitalism ha rätt eftersom vederbörande innehar en doktorstitel i ekonomi.

  7. Läser ni mina inlägg från början, ser ni nog ganska snabbt att det hela handlar om er avvisning enbart pga av den ideologiska inblandningen. Vill ge ett annat perspektiv på era ”problem”…

    Jag själv är inte tillräckligt utbildad för att föra en debatt med majoriteten av makthavarna, om man ska vara riktigt noga, men det är något jag gör väldigt ofta, vilket är ett ypperligt bevis på att jag inte i någon grad tänker på det sätt som Tor menar.. Som sagt: Vidga lite vyer och ha lite distans..

  8. Men problemet är ju inte att hon har en annan ideologisk uppfattning egentligen. oavsett om hon hade varit liberal, konservativ, skogsmulla eller whatever så är det rena sakfelen vi har reagerat mot först och främst. Som troligen har ideologiska orsaker.

  9. Utan att ha konsulterat litteratur närmare så tror jag att du har rätt i ditt påpekande om Genevekonventionen, Arthur. Om ett mål kan definieras som militärt så är det mig veterligen också legitimt i internationaljuridisk mening. Bomber Commands s k ”de-housing” bombningar under andra världskriget är det däremot inte.

  10. Nja om man skall underkänna kritik mot Lindeborg för att det är lekmän kontra doktor och endast på ideologiska grunder, så biter man ju sig själv i svansen. Lindeborg är ju själv inte expert på tex WWII och i denna ökända artikel så ger hon ju svepande kritik mot varenda så kallad borgerlig historiker som skrivigt och forskat i ämnet, just för att de enligt henne handlar i klassintresse. Så om man nu skall vara titelfixerad eller dra fram ideologier så är det hur som helst Lindeborg som är ute och turnerar.
    Men egentligen spelar det ingen roll. Kritiken här är ju ytterst specifik och faktabaserad, och vem som helst, med minsta läshuvud kan avslöja bluffmakar-Lindeborg.
    Jag har några till:
    ” Anthony Beever, en annan storsäljare som faktiskt har skrivit en hel bok om Stalingrad, framställer engelsmännen som charmiga och tyskarna som gentlemän som trots allt höll sig till krigets lagar. Ryssarna var ociviliserade barbarer.”
    Jag har själv läst Beevers ”Stalingrad”, men jag undrar vad det är för bok dr Lindeborg har skummat igenom. Det kan inte vara samma för den jag läst beskriver bla hur ryska civila behandlades av Wermarcht, och det går knappast att beskrivas som särskilt civiliserad.
    ”Liberalerna undviker att uppmärksamma antifascismens historia, för de vill inte berätta om partisanerna i bergen och den radikala arbetarrörelsen under jorden och om liberalernas svek i land efter land.”
    Intressant, enligt Dr Lindeborg så är den mest mytomspunna och uppmärksammade motståndsrörelsen, genom världshistorien, la Resistance, utsatt för någon form av konspiration av världens borgerliga historiker där den skall glömmas bort. Hm undra varför ingen berättade det för Hollywood?
    På tal om att svikaÂ…i just Frankrike så lyfte inte den kommunistiska motståndsrörelsen ett finger mot de nazistiska ockupanterna, från sommaren 1940, till dess att Nazityskland attackerade Sovjet sommaren 1941. Vem svek då?
    ”De vill inte berätta om sin skamlösa aktiva passivitet när general Franco 1936 gjorde uppror mot den folkvalda väns-terregeringen i Spanien.”
    Och Lindeborg vill inte berätta något om den röda terror i Spanien, utförd av sovjettrogna kommunister, samt anarkister, som omöjliggjorde all form av intervention av just Västeuropas demokratier. Bla så var Royal Navy minst sagt upprörd över den slakt kommunister gjorde sig skyldiga till, på i princip hela den spanska flottans officerskår. Läs The Spanish Civil War av Hugh Thomas.

    ”Eller om Grekland, där USA och Storbritannien av rädsla för den folkliga revolutionen samarbetade med fascistkollaboratörer och inledde en vit terror vars mål var allt annat än demokrati och vars historia de allra flesta aldrig har hört talas om.”

    ”Folklig revolution”? Ha! Det rörde sig om en stalinistgerilla som under den nazistiska ockupationen främst ägnade sina krafter på att mörda andra greker. Detta är väl beskrivet i Kommunismens svarta bok av Stephane Courtois.
    ”En av krigets stora tragedier var just att de möjligheter som fanns i flera europeiska länder efter kriget för en demokratisk, folklig socialism som ett alternativ till både kapitalism och Sovjetkommunism, kvästes i sin linda av Moskva.”
    Hm, kan någon hjälpa mig här? Jag har inte talas om någon större kommunistisk gerilla i något land som var oberoende av Moskva. Jag skulle bli myyycket förvånad om något sådant existerade.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.