Tankar om EU.

Jag kollade på gårdagens småtråkiga Debatt om Tio år med EU – Vem fick rätt? Den gav mig inte speciellt mycket. De som var emot EU 1994 var fortfarande emot med ungefär samma argument som då. Likadant var de som var för då lika mycket för nu. Ja, i alla fall bland debattörerna i studion.

Men det är en sak som alltid slår mig när man lyssnar på EU-debatter, det är att EU-motståndarna ofta försöker framställa unionen som något som lever sitt eget liv, ett eget väsen helt enkelt. Det talas om att ”EU vill det. EU gör det. EU vill bilda en superstat. EU vill ha gemensamt försvar”. Etc. Framför sig får man bilden av en elak despot som sitter i Bryssel och gnuggar händerna och kliar sig i skägget och som bestämmer över nästan hela Europa. Men ursäkta min naivitet, men jag trodde faktiskt att EU blir och är bara vad medlemsstaterna vill att det ska bli och är. EU har ju liksom ingen egen vilja om man säger så. Om unionen utvecklas till en superstat så är det för att medlemsstaterna vill det. Om unionen har en gemensam valuta så är det för att medlemsstaterna vill det. Om unionen har ett gemensamt försvar så är det för att medlemsstaterna vill det. Och så vidare.

Den här tanken om EU som ett eget väsen märks tydligast när diskussionen om en ”superstat” kommer på tal. Man hör allt som oftast av EU-skeptiker att ”EU vill utvecklas mot ett Europas Förenta Stater”. Men frågan är – vill verkligen EU det? Kan ni tänka er exempelvis Tyskland, Italien, England, Frankrike etc. se sig själva reduceras till delstater i ett USE? Jag tror knappast det. Jag har svårt att tänka mig nåt land inom den Europeiska Unionen som faktiskt är beredda att gå så långt. Därför avfärdar jag allt sånt prat som ren skrämselpropaganda från EU-motståndare.

Men om vi nu utgår från att det finns sådana planer, så brukar ett av motargumenten vara att ”all makt flyttar till Bryssel”. Här ser man då Bryssel som en egen organism, precis som EU, och bortser från det faktumet att de beslut som tas fattas av representanter från medlemsländerna. ”Bryssel” i sig har ingen egen vilja. Precis som inte ”Stockholm”, ”London” eller ”Washington” har det. På tal om Washington – motståndarna använder sig ofta av argument som ”vill ni ha det som i USA”. Vad de menar med det vet jag inte riktigt. Det är väl det där om ett United States of Europe igen, den livsfarliga superstaten. För det kan väl knappast vara en kopiering av amerikansk politik de varnar för. För den risken finns liksom inte, det är inget som EUs medlemsstater direkt eftersträvar. Då antar jag att de menar att vi riskerar ett administrativt system liknande det amerikanska, där vi blir ”reducerade” till delstater i en federalistisk union. Och då förstår jag faktiskt inte rädslan för att ”Bryssel” får all makt. Det är ju inte direkt så att ”Washigton” har ett enormt stort inflytande över de enskilda delstaterna och deras politik och lagstiftning, ska man grovt förenkla det så är det främst utrikespolitik och försvar som sköts på federal nivå. Delstaterna däremot är ansvariga för interna angelägenheter såsom exempelvis utbildning, lokal polis etc.

Så skulle nu – mot all förmodan – EU utvecklas mot en federalistisk statsbildning i likhet med USA, så behöver vi ju inte direkt oroa oss för att ”all makt ska flyttas till Bryssel”. Det finns ju ingen som kan tro att det finns något som helst intresse – eller ens möjlighet – att organisera ett eventuellt framtida USE efter enhetsstatens principer – även om en del EU-motståndare verkar vilja få oss att tro det. Däremot skulle det säkerligen bli tydligare vad som bör beslutas på federal, delstats-, regional, lokal etc. nivå.

Om man nu ska återknyta till ”skräckexemplet” USA så tror jag att medborgarna där faktiskt har ett större inflytande över sin egen vardag, över sitt lokala styre än vad vi exempelvis har i Sverige idag. Då menar jag som exempel det faktum att högre tjänstemän, domare, åklagare etc. ofta är folkvalda – även på lokal nivå.

Dock så tror jag inte – som jag även nämner ovan – att det finns någon ”risk” (eller chans…) att EU utvecklas mot en förbundsstat, eftersom det som sagt var inte ligger i medlemsstaternas intresse. Jag tror inte ens att jag själv vill det – OS- och VM-tävlingar skulle bli så jäkliga tråkiga då. Att vi däremot på många områden går åt det hållet ser jag inte som något större problem så länge det är tydligt vad som ska ske på nationell nivå eller på överstatlig nivå. Jag tänker inte gå in djupare på vilka områden jag menar, men exempelvis så ser jag inte nån direkt anledning till att vi i Sverige ska ha ett eget försvar eller egen valuta egentligen. Precis som jag anser att EU inte har något att göra med hur vi exempelvis organiserar vår sjukvård eller skola. Men det känns som ett ämne jag säkerligen får anledning att återkomma till någon gång i framtiden.

Tror Fi att vi är idioter?

Åtta av de totalt 15 styrelseledamöterna i nybildade Feministiskt Initiativ vågar berätta vad de röstade på i senaste valet. Så här ser det ut:

Röstade på i senaste valet: Vänsterpartiet
Röstade på i senaste valet: Socialdemokraterna
Röstade på i senaste valet: Socialdemokraterna
Röstade på i senaste valet: Miljöpartiet
Röstade på i senaste valet: Socialdemokraterna
Röstade på i senaste valet: Vänsterpartiet
Röstade på i senaste valet: Vänstern eller mp. Minns inte.
Röstade på i senaste valet: Vänsterpartiet

De verkar tro att vi är idioter när de på gårdagens presskonferens försöker få oss att tro att Fi varken är höger eller vänster. Nu har jag visserligen ingen aning om vad de andra sju röstade på (förutom att två inte röstade på kristdemokraterna…), men det är knappast någon kvalificerad gissning att tro att det ser speciellt annorlunda ut. Att de är en ”bred” politisk rörelse sa även det tydligt S-märkta Feminstas när de bildades för en månad sen, så det är ingen direkt nyhet med feministiska rörelser som försöker framstå som bredare än vad de är. De vill väl försöka locka till sig väljare och sympatisörer från den borgerliga sidan för att på så sätt få mandat att genomföra sin vänsterfeminism.

Eller så försöker de intala oss att det finns en slags ”allomfattande” feminism, en överideologi som står över övriga ideologier, med samma mål och samma metoder. Lite finare än andra ideologier helt enkelt. Men precis som det skiljer sig mellan socialistisk och liberal ekonomisk politik så finns det givetvis skillnader mellan socialistisk och liberal jämställdhetspolitik.

Ofta blir det det gamla vanliga tugget.

Socialisterna buntar in oss alla i kollektiv, det är männen mot kvinnorna, där alla får sig kollektiva egenskaper tillskrivna. Det är den politiken som gör att man hör vänsterfeminister tala om att ”skuldbelägga alla män” eller ”alla mäns kollektiva ansvar”. Marxistisk ”arbetare mot borgare” i en feministisk förklädnad med andra ord. Liberalerna däremot säger – som vanligt – att man ska se individerna istället för könet (ja, eller läggning, hudfärg, skostorlek, klassbakgrund etc.).

Det är på många andra sätt som de olika riktningarna skiljer sig på. Vänstern är stora kramare av den offentliga sektorn, oavsett om de är feminister eller ej. Vänsterfeminister verkar tro att man löser de låga kvinnolönerna i offentlig sektor med mer offentlig sektor. Liberala feminister däremot säger att det största problemet med de låga lönerna är bristen på konkurrens inom ”traditionella” kvinnoyrken som inom vården. Det finns oftast bara en arbetsgivare att välja på för sjuksköterskor vilket håller nere lönerna. Liberalerna vill alltså, inte helt oväntat, ha mindre offentlig sektor. Privatiseringar löser problemen. Som vanligt med andra ord.

Ja, det var bara ett par exempel, but you get the point. Det går inte att tro att man kan ha ett ”brett” feministiskt politiskt parti som ska kunna enas under feminismens vajande fana. Det går helt enkelt inte att komma överens om de mest grundläggande sakerna. Ja, förutom att kvinnor ska ha samma rättigheter som män då vill säga (men vem skriver inte under på det, liksom?). Hur ska de gå kunna enas i andra frågor?

Jag har inget emot ett feministiskt parti, men däremot är jag allergisk (jag lovar, jag får utslag över hela kroppen…) mot alla partier som försöker påstå sig vara ”sakfrågepartier” och där höger och vänster ”inte spelar någon roll”. De är för det första dömda att misslyckas om de inte väljer sida (så som miljöpartiet gjort. Från att ha varit ett ”oberoende” parti har de blivit ett klart vänsteralternativ). Annars kommer de slitas sönder inifrån. För det andra är de alltid djupt förvirrande för väljarna. De kanske vet (nåja…) vilken politik som förs i de aktuella sakfrågorna som partiet bildats för, men de har ingen egentlig aning vilken politik de ska föra i övrigt (hur bygger man t.ex infrastruktur efter feministiska mått?). I fallet med Fi blir min klåda extra plågsam just för att de säger sig vara ett ”brett” parti samtidigt som deras vänsterkoppling är lika uppenbar som att Göran Persson är tjock.

Populist-Bert.

I dagens Aftonbladet talar sig allas vår Bert Karlsson sig väl om populismen som politisk åskådning. Han är helt enkelt en stolt populist:

Populism är alltså per definition något gott som snarast borde vara ärofyllt för ett parti att bedriva.
Jag skriver gärna under på det.

Samtidigt ger han en känga åt de andra partierna som han anser bara lurar ”väljarna med enkla marknadsföringstrick”.

Om Bert hade vetat vad populism egentligen står för så hade han ju fattat att det är ju exakt det som det handlar om. Enkla marknadsföringstrick. Och han om någon borde väl veta hur det går till i praktiken. När Berts och Ians Ny Demokrati kom in i Riksdagen 1991 (ja, barn, Bert har varit ”politiker” en gång i tiden – innan han blev folkkär lekfarbror i Full-of-shit Factory) så var det efter en av de mest patetiskt populistiska valkampanjerna Sverige har skådat. En orgie i ”enkla marknadsföringsknep”. Staplade ölbackar, tokroliga sånger, fabricerade siffror och lite allmänt ”alla muslimer är skurkar”-prat.

Själv får jag allergiska utslag av populistisk politik. Inte så att jag föraktar folkets vilja, tvärtom. Men jag tror däremot fortfarande på ideologier och grundläggande värderingar. Det handlar om att se väljarna som tänkande människor. Man berättar för dem var man står ideologiskt och vilka värderingar man har och på så sätt sälja in sitt parti. Populism bygger i grunden på exakt tvärtom. Man underskattar folkets förmåga att tänka själv och göra värderingar, man ”ger folket vad folket vill ha” – utan nån egentlig ideologisk förankring. ”Om vi bara slänger in tillräckligt mycket showbusiness, förenklingar och plattityder så röstar de på oss”. Men Bert har onekligen rätt i att andra politiker också är populister – eller drar åt det populistiska hållet. Det märks i kravdebatter och valrörelsernas bjud-högst-politik.

Men mitt recept är alltså raka motsatsen mot Bert Karlssons. När han mer eller mindre efterlyser mer (eller snarare annorlunda) populism så vill jag ha mindre. Jag vill ha mer av en grundläggande ideologisk debatt,i stället för att ”ge folk vad folk vill ha”. En tydligare ideologisk debatt och förankring från partiernas sida skulle säkerligen även sporra till diskussion bland allmänheten, bland oss vanliga medborgare. Det krävs nog för att alternativen ska bli tydligare.

Jag kanske borde ta och skicka min artikel om Populismen nio budord till Bert…

Ett aprilskämt?

Ovanstående bild är inscannad från insändarsidorna i dagens Jönköpings-Posten. Nog för att det brukar vara en hel del tokigheter där, men då kommer de främst från upprörda frireligiösa eller kristdemokrater. Dagens tokigheter kommer alltså från en person som säger sig vara pressekreterare i CUF (Centerns Ungdomsförbund) i Jönköping, vilket är det som förvånar. Åsikterna är ju inte direkt ovanliga, men när de kommer från en representant för ett parti som på senare år mer eller mindre förvandlats till goda liberaler så börjar man onekligen undra. Är det, med tanke på dagens datum, möjligen ett aprilskämt från CUF som har smugit sig in? För inte fasen kan han mena allvar med meningar som:

Ett exempel på en sådan egenskap är bland annat den så kallade simultanförmågan som kvinnor besitter men inte män. […]
Om barnen växer upp och blir uppfostrade av ett homosexuellt par kan de få en felaktig bild av hur samhället fungerar i största allmänhet. […]

Nu tror jag – och hoppas verkligen – att detta är ett skämt, annars är det kanske dags för CUF att ta sig ett snack med personen i fråga, speciellt när han här framstår som en representant för förbundet.

Tack till Zombie-Fredrik som hittade texten och hade vänligheten att scanna och skicka den till mig.