Vad driver en liberal?

Dagens långa text kommer av att jag fick inspiration från Fredrick Federley som idag skriver en intressant post om Vad driver en socialist? Det som jag finner intressantast i texten är när han beskriver sin bakgrund, som ger en bild av borgerligheten av idag:

Mina föräldrar har aldrig haft det gott stället ekonomiskt. Jag vet att det är ett helvete att leva under existensminimum, att aldrig åka på semester, att aldrig ha den nya cykeln, att aldrig få en Amiga för det fanns inte pengar till det.[…]

Mina föräldrar lärde mig tidigt att jobbet ger det du söker. Genom att jag själv har jobbat och tjänat pengar har jag kunnat få det jag har önskat. Att åka på Salafestivalen, resan till London och datorn jag ville ha fick jag jobba ihop själv. Underliggande genom hela min uppfostran har varit att hederlighet och hårt arbete lönar sig även om det kan ta tid till belöningen kommer.

När jag växte upp och gick i skolan så var bilden av unga borgerliga den av välbeställda unga män och kvinnor som gick med i Moderata Ungdomsförbundet för att supa till det och dissa arbetarklassen. Man hörde aldrig någon tala med verkligt engagemang, att man verkligen trodde på att den politiken kunde göra det bättre för lågavlönade. Det talades heller inte speciellt mycket om internationellt engagemang, hur fria ekonomier i kombination med demokratiska reformer kan förbättra villkoren för miljarder människor. Det handlade mest om att försvara företagen, sälja sprit till minderåriga och tycka såssar är så där allmänt korkade. Och givetvis skryta om hur framgångsrika ens föräldrar var.

Nu vet jag inte om min bild av det tidiga 90-talets unga borgare är färgad av att jag själv var ”aktiv” (vår främsta aktivitet var kreativt bidragssökande…) inom MUF ett par år, eller om det verkligen var så det låg till. Men så här i backspegeln känns det som om det egentligen bara existerade MUF bland de borgerliga ungdomsförbunden. Visst, de andra fanns där, men ungmoderaterna hade verkilgen sin storhetstid under det tidiga 90-talet och var klart dominerande. Carl Bildt var statsminister och livet lekte.

Men på senare år har det hänt något. Inte bara att ungdomar i större utsträckning har radikaliserats och vänster och avgrundsvänster lockar relativt många med sig i förfallet (nån som för 15 år sen hört ordet ”autonom”?). Även borgerligt sinnade, läs liberala, unga har förändrats – vilket troligen hör ihop med vänsterns ökning. Den borgerliga vänstern syns idag betydligt tydligare. CUF och speciellt LUF tar idag minst lika mycket plats som MUF. Och det dyker även upp fler och fler debattörer med en liberal agenda som saknar partibok – och med bloggandets genombrott ökar denna grupp snabbare än någonsin.

I och med detta så håller också bilden av unga borgare på att förändras. Den bild jag hade i början av 90-talet, färgad av dåtidens unga moderater, håller i princip på att suddas ut. Då det förr var korrekta unga män (främst) som skröt om pappas framgångar och kramade storföretag är det idag en brokig skara. Det finns folk med arbetarklassbakgrund, det finns feminister, veganer, bögar och flator, invandrare och svennar. Det de har gemensamt idag är engagemanget och övertygelsen. Nåt som jag tidigare saknat.

Förra sommaren sammanfattade skribenten Per Andersson det hela i Expressen:

Målet är för unga borgare inte att gynna de redan rika. Målet är att skapa ett bättre samhälle för alla.
De lyckas bara inte göra sig begripliga.
Vem vet att den moderna borgerligheten vill stå på de förtrycktas sida?

Det sammanfattar egentligen ganska bra vad jag vill mena med den här texten. Det är viljan att skapa ett bättre samhälle för alla som är liberalernas drivkraft. Och jag måste nästan säga att de är påväg att göra sig begripliga. Jag vet inte om det stämmer, jag har tidigare varit skeptisk, men börjar så smått känna tillförlit och framtidstro. Visst – vänstern är fortfarande starkast bland unga – även om just Ung Vänsters framgångar verkar bero till stor del utav påhittade medlemmar (liksom MUFs framgångar i början av 90-talet) – men ändå. Det är en känsla jag har. Jag kanske har tokfel.

För samtidigt så går ju den unga vänsterns strategi ut på att man inte behöver jobba. När socialister traditionellt sätt värderar arbete högst, som nyckeln till välfärd, så är unga socialister i mångt och mycket fientliga till arbete. Man försöker sälja en ideologi som till stora delar bygger på drömmen om lyckoriket, landet av mjölk och honung där arbete knappt behövs och där alla kan få eller ta vad man behöver. Lika orealistiskt som religion men det är ju liksom svårt att övertyga dagisgenerationen (”alla får medalj”) om raka motsatsen, att hårt arbete lönar sig. Men förhoppningsvis växer de upp och inser att ingenting är gratis. Men vi fortsätter kämpa.

5 reaktioner till “Vad driver en liberal?”

  1. När jag var 18 röstade jag med hjärtat. Idag röstar jag med hjärnan.
    Samma saker är fortfarande viktiga för mig: jämställdhet och solidaritet. Men jag har insett att vänstern inte har monopol på detta.
    Detta kommer säkerligen också dagens tonåringar att förstå om 10 år.

  2. Har varit liberal sedan femton, är nu nitton. Hävdar att Internet (sådant som din blogg, samt flitiga debattörer) har stor betydelse för att föra fram liberalismen; det är i alla fall genom detta medie jag kommit i kontakt med den. Jag tror att chansen att människor kan leva ett lyckligt liv är högre om de får bestämma om detta själva, än om en elit av idioter får göra detta. Vidare har personer faktiskt _rätt_ att söka sin egen lycka.

  3. ## att man verkligen trodde på att den politiken kunde göra det bättre för lågavlönade. ##

    På den annen side så er det vel strengt tatt ingen som tror på det der? Det stemmer kanskje i land som er veldig fattige, men i rike land, så finnes det ikke så mange bevis eller indisier på at sosialdarwinisme gjør det bedre for de lavtlønnete.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.