Bruce vs Marx

I dagens DN kan man läsa en recension av Bruce Springsteens nya platta Devils & Dust med den smått underbart kultvänstriga rubriken Bossen borde läsa lite Marx. Jag blir nästan glad. Det är skönt att se att det gamla illadoftande proggliket lever på DN Kultur:

Medan sångerna är tydliga i sin solidaritet med arbetarklassen, de förfördelade och de som brukar kallas illegala invandrare, lyckas han samtidigt med konststycket att avpolitisera deras historier eftersom han konsekvent utelämnar deras motparter i konflikten; den republikanska administrationen, kapitalet och USA:s – för att bli konkret – illa fungerande arbetsmarknadslagstiftning. Sensmoralen blir därför oftast urvattnad och lösningen på karaktärernas tragiska belägenheter i slutändan en vag förhoppning om förlåtelse eller större värdighet. Springsteen borde läsa lite Marx.

Springsteen är en del av den amerikanska berättartraditionen, som kan vara nog så politisk och samhällskritisk men med en till stor del avsaknad av den europeiska traditionens röda fanor och marxistiska analyser – vilket jag ser som styrkan i det hela. Ärligt talat – hur kul är marxistisk musik egentligen, dvs det som vi i Sverige ser som politisk musik? Historien talar mot att musik som blir alltför politisk stinker. Som exempel kan vi ta 70-talets svenska proggrörelse – som kanske är det största musikaliska brottet mot mänskligheten. Någonsin. Musik som var så överpolitiserad att man bara kräks åt det. Eller snarare garvar rått åt det:

Enhetsfronten vi nu formerar,
klasskänslan är vår kompass!
Framåt till kamp och seger marcherar
arbetets enade Klass!
Hotfullt kapitalets trupper
står vid vår horisont.
In i ledet Proletärer,
slut en Röd Front!

Ovanstående citat är hämtat från Knutna Nävars Demonstrationssång. Kanske de grövsta musikaliska brottslingarna vi har haft i landet. Men samtidigt de mest komiska. Men de hade minsann läst på sin Marx (vilket borde göra DN-skribenten Po Tidholm nöjd).

Utav dagens musikaliska marxister kan vi som exempelvis ta och nämna Dennis Lyxzén som gärna kör ner politiska åsikter i halsen på oss, fast till skillnad från proggen är det förklätt i en snygg förpackning, men budskapet är ungefär desamma. Ja, det har funnits och finns gott om band med en marxistisk vinkling – även om de flesta har politiskt intellekt ungefär som en genomsnittlig 14-årig palestinasjal eller folkölspunkare (*host* Lyxzén *host*) – och det blir sällan speciellt intressant.

Jag är därför glad att skribent Tidholm inte hittar några marxistiska referenser i Springsteens musik, det gör musiken betydligt mer uthärdlig. Jag föredrar nämligen berättelser som tillåter oss att tänka själv och inte trycka på oss åsikter. Musik som inte uttalat tar ställning för det eller det partiet eller den eller den ideologin. En musik som inte underskattar oss lyssnare och kommer med färdigpaketerade lösningar. Först då blir politisk musik intressant.

Fotnot:
Skivan då? Jorå, den är helt ok, ingen Nebraska direkt och den har några riktiga bottennapp. Men jag ger den ändå 3,5 av 5 i betyg.

6 reaktioner till “Bruce vs Marx”

  1. Jag ska göra en barnkommentar. Dvs helt missuppfatta det vuxna sammanhanget du pratar om, ta fasta på något enskilt och sen fortsätta där.

    Jag tycker oxå skivan är mycket bra. Särskilt ”Leah”.

  2. Det skulle vara kul att toka sig genom att klä sig i palestinaschal nu på lördag första maj och för full hals stämma i med Knutna Nävars Demonstrationssång. Hur skulle folk reagera?

  3. Roland: beror på vems tåg du går i 😉

    Går du i ärrarnas kommer de nog att sjunga med av hjärtans lust med en liten tår synlig i ögonvrån…

  4. Knutna Nävar hör till historien (vi lär av historien 😉 som tur är. Åtminstone för de flesta. Sen får man nog skilja på Luxzéns marxism och Knutna Nävars, det finns liksom ganska många som inspirerats på skilda sätt av Marx. Men vad jag förstått så är klassanalysen det som Herr Liberal Bloggare inte riktigt gillar (men även där finns nog en skillnad ska du se).
    En väldigt socialistisk gammal vän till mig gillar för övrigt Bruce som fan, trots de påstådda bristerna i analysen.

  5. Jag är fullt medveten om att man inte riktigt kan jämföra KNs marxism med Lyxzén. Min största frågeställning är trots allt: varför överhuvudtaget blanda in marxistiska analyser och teorier i musik? Som sagt var, politiska musiker av typen Springsteen som inte har något solklart ideologiskt ok hängande över sig blir alltid mer intressanta. Därför kan både jag som liberal och din väldigt socialistiska vän lyssna på texterna med öppna ögon och tolka det utifrån våra egna värderingar.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.