Tankar om EU.

Jag kollade på gårdagens småtråkiga Debatt om Tio år med EU – Vem fick rätt? Den gav mig inte speciellt mycket. De som var emot EU 1994 var fortfarande emot med ungefär samma argument som då. Likadant var de som var för då lika mycket för nu. Ja, i alla fall bland debattörerna i studion.

Men det är en sak som alltid slår mig när man lyssnar på EU-debatter, det är att EU-motståndarna ofta försöker framställa unionen som något som lever sitt eget liv, ett eget väsen helt enkelt. Det talas om att ”EU vill det. EU gör det. EU vill bilda en superstat. EU vill ha gemensamt försvar”. Etc. Framför sig får man bilden av en elak despot som sitter i Bryssel och gnuggar händerna och kliar sig i skägget och som bestämmer över nästan hela Europa. Men ursäkta min naivitet, men jag trodde faktiskt att EU blir och är bara vad medlemsstaterna vill att det ska bli och är. EU har ju liksom ingen egen vilja om man säger så. Om unionen utvecklas till en superstat så är det för att medlemsstaterna vill det. Om unionen har en gemensam valuta så är det för att medlemsstaterna vill det. Om unionen har ett gemensamt försvar så är det för att medlemsstaterna vill det. Och så vidare.

Den här tanken om EU som ett eget väsen märks tydligast när diskussionen om en ”superstat” kommer på tal. Man hör allt som oftast av EU-skeptiker att ”EU vill utvecklas mot ett Europas Förenta Stater”. Men frågan är – vill verkligen EU det? Kan ni tänka er exempelvis Tyskland, Italien, England, Frankrike etc. se sig själva reduceras till delstater i ett USE? Jag tror knappast det. Jag har svårt att tänka mig nåt land inom den Europeiska Unionen som faktiskt är beredda att gå så långt. Därför avfärdar jag allt sånt prat som ren skrämselpropaganda från EU-motståndare.

Men om vi nu utgår från att det finns sådana planer, så brukar ett av motargumenten vara att ”all makt flyttar till Bryssel”. Här ser man då Bryssel som en egen organism, precis som EU, och bortser från det faktumet att de beslut som tas fattas av representanter från medlemsländerna. ”Bryssel” i sig har ingen egen vilja. Precis som inte ”Stockholm”, ”London” eller ”Washington” har det. På tal om Washington – motståndarna använder sig ofta av argument som ”vill ni ha det som i USA”. Vad de menar med det vet jag inte riktigt. Det är väl det där om ett United States of Europe igen, den livsfarliga superstaten. För det kan väl knappast vara en kopiering av amerikansk politik de varnar för. För den risken finns liksom inte, det är inget som EUs medlemsstater direkt eftersträvar. Då antar jag att de menar att vi riskerar ett administrativt system liknande det amerikanska, där vi blir ”reducerade” till delstater i en federalistisk union. Och då förstår jag faktiskt inte rädslan för att ”Bryssel” får all makt. Det är ju inte direkt så att ”Washigton” har ett enormt stort inflytande över de enskilda delstaterna och deras politik och lagstiftning, ska man grovt förenkla det så är det främst utrikespolitik och försvar som sköts på federal nivå. Delstaterna däremot är ansvariga för interna angelägenheter såsom exempelvis utbildning, lokal polis etc.

Så skulle nu – mot all förmodan – EU utvecklas mot en federalistisk statsbildning i likhet med USA, så behöver vi ju inte direkt oroa oss för att ”all makt ska flyttas till Bryssel”. Det finns ju ingen som kan tro att det finns något som helst intresse – eller ens möjlighet – att organisera ett eventuellt framtida USE efter enhetsstatens principer – även om en del EU-motståndare verkar vilja få oss att tro det. Däremot skulle det säkerligen bli tydligare vad som bör beslutas på federal, delstats-, regional, lokal etc. nivå.

Om man nu ska återknyta till ”skräckexemplet” USA så tror jag att medborgarna där faktiskt har ett större inflytande över sin egen vardag, över sitt lokala styre än vad vi exempelvis har i Sverige idag. Då menar jag som exempel det faktum att högre tjänstemän, domare, åklagare etc. ofta är folkvalda – även på lokal nivå.

Dock så tror jag inte – som jag även nämner ovan – att det finns någon ”risk” (eller chans…) att EU utvecklas mot en förbundsstat, eftersom det som sagt var inte ligger i medlemsstaternas intresse. Jag tror inte ens att jag själv vill det – OS- och VM-tävlingar skulle bli så jäkliga tråkiga då. Att vi däremot på många områden går åt det hållet ser jag inte som något större problem så länge det är tydligt vad som ska ske på nationell nivå eller på överstatlig nivå. Jag tänker inte gå in djupare på vilka områden jag menar, men exempelvis så ser jag inte nån direkt anledning till att vi i Sverige ska ha ett eget försvar eller egen valuta egentligen. Precis som jag anser att EU inte har något att göra med hur vi exempelvis organiserar vår sjukvård eller skola. Men det känns som ett ämne jag säkerligen får anledning att återkomma till någon gång i framtiden.

11 reaktioner till “Tankar om EU.”

  1. ”Makten flyttas till Bryssel.”

    Det kallas för metonymi, en av de vanligare troperna inom retoriken. Fler upprörande exempel:

    ”Hela salongen applåderade”

    Vaddå!? Salongen har väl inget eget liv heller! Det är ju publiken som applåderar! Upprörande var ordet!

    ”Hitler invaderade Polen”

    Vaddådå? Det var väl ändå hans SOLDATER som invaderade eller? Var han ensam eller vad menas egentligen!?

  2. ”Sverige gjorde tre mål” borde väl också räknas dit…

    Jo, jag känner till att det är vanligt förekommande inom retoriken (dock inte alltid av ondo, det kan ju vara bra att ”förenkla” på det sättet) men jag visste inte om den korrekta benämningen – ”metonymi” ytterligare ett nytt ord. Känns skönt att vara 30 och fortfarande lära sig saker 🙂

  3. Håller med dig om att pratet om EU som tredje part (som om vi inte var en del av det) är märkligt, men det är långt ifrån bara EU-motståndarna som har det språkbruket…

    Oavsett vad man tycker om EU borde vi kunna vara överens om att det finns ett mycket stort demokratiskt problem med hela konstruktionen. Den representativa demokratin sätts ur spel, och ja, ”makten flyttas till Bryssel”. Lite slarvigt uttryckt, men ganska sant.

    (Varför? 1. De nationella parlamentens inflytande har minskat till förmån för ministerrådet. 2. I EU är tjänstemannainflytandet otroligt mycket större än i svensk politik.)

  4. Måste bara säga det att jag tycker att domare som är folkvalda är ett litet problem – eftersom de måste tänka på vad väljarna tycker när de utövar myndighetens makt …

  5. ”men det är långt ifrån bara EU-motståndarna som har det språkbruket”

    Ja, det kan jag hålla med om.

    ”De nationella parlamentens inflytande har minskat till förmån för ministerrådet”

    nu håller ju iofs EU-parlamentet på väg att få mer makt, vilket ökar den representativa demokratin på sikt. Sen är ju trots allt medlemmarna i ministerrådet (dvs ministrarna) tillsatta i demokratisk ordning av respektive lands parlament. Däremot kan jag önska två saker – ur svensk synvinkel:
    – Att riksdagen måste godkänna alla statsråd var och en för sig. Idag har väl statsministern i princip oinskränkt makt över detta.
    – Att EU-frågor debatteras mer i riksdagen. som det är nu kan väl i princip regeringen själva styra den politik Sverige för i ministerrådet? Givetvis bör dessa frågor vara demokratiskt förankrade.

  6. Zombie: jupp, fast jag antar att de samtidigt måste följa lagen 😉
    Sen har ju amerikanarna sitt system med jury också så domarna har ju inte direkt oinskränkt makt.
    Nu inte sagt att jag vill ha folkvalda domare i Sverige, men man kan jämföra det med de svenska nämndemännen idag som tillsätts av partierna. Dessa borde man ju rent teoretiskt kunna tillsätta genom val.
    vad jag menar är att en federalt uppbyggd statsbildning i många fall leder till större inflytande även på det lokala planet – även om den federala staten i sig är väldigt stor och ”makten långt borta”.

  7. Daniel: den ökade makten för palamentet är väl ganska marginell? Så länge lagstiftningsmakten ligger någon annanstans blir det ju i praktiken ofta betydelselöst.

    När det gäller ministerrådet. ja visst är ministrarna tillsatta demokratiskt, men av vem? Faktum är ju att över mig styr ett råd bestående av 25 ministrar. De fattar allt oftare beslut med majoritetsbeslut, men via allmänna val kan jag bara påverka ett eventuellt återval av EN av dessa ministrar. Knappast godtagbart ur demokratisk synvinkel, eller hur?

  8. Pierre: Det är klart att det är demokratiskt godtagbart. Enmansvalkretsar fungerar ju ungefär på samma sätt.

  9. Här från röda norrbotten kan jag inte annat än hålla med i de du skriver och det är ooootroligt frustrerande…

    Förutom att de är så många som är anti EU är också argumenten så suddiga att det nästan är omöjligt att bemöta kritiken 🙁

  10. Pierre: om jag har förstått det rätt så är väl en av grunderna i nya EU-”konstitutionen” att parlamentet ska få ökad makt.

    När det gäller ministerrådet så är jag benägen att hålla med Ante här, så funkar ju redan enmansvalkretsar idag. Och till viss del även vårt svenska system – jag kan ju enbart påverkad vilka som blir valda från min egen valkrets.
    Sen känner jag av en viss chauvinism i den typen av argumentation, ungefär som att du förutsätter att ingen annan tycker som Sverige och att risken är stor att andra länder har ”fel” åsikter.

    Givetvis är inte ALLT inom EU bra, det finns givetvis saker jag vill förändra – både politiskt och konstitionellt – däremot försöker jag tona ner ”hoten” om att EU vill bli en superstat.

  11. ”Â…den ökade makten för palamentet är väl ganska marginell? Så länge lagstiftningsmakten ligger någon annanstans blir det ju i praktiken ofta betydelselöst.”

    EU-parlamentet får, i förslaget till den nya EU-konstitutionen, mer inflytande över lagstiftningen genom en ny huvudregel där det folkvalda parlamentet ska vara medbeslutande – med vetorätt – när EU stiftar lagar. De kommer alltså nu kunna utöva inflytande när nya lagar på exempelvis det straffrättsliga området ska stiftas.

    Dessutom innebär den nya konstitutionen också att medlemsländernas parlament får möjlighet att tvinga Kommissionen att ompröva exempelvis lagförslag. Den möjligheten finns inte i dag.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.