Inför första maj.

Som den mörkerman jag är så kommer jag är komma upp ur min håla och förklara att arbetarrörelsens dag är förlegad och bör läggas ner.

Sådär – nu är det sagt. Så nu blir väl Ali glad.

Fast ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte om folk vill demonstrera på första maj, ja förutom när ungar ur dagisgenerationen tycker det är kul att slå sönder saker.

Annars tycker jag det är smått komiskt när Socialdemokraterna demonstrerar. Okej för att gräsrötter tycker att det är värt att protestera mot ett vilset och fifflande parti, det kan jag köpa. Men när i princip varenda sosse-tåg ska krönas av tal av nån partipamp eller politruk så blir jag alltid konfundersamt road och oroad på samma gång. Hallå! Ni har haft makten i 60 av de senaste 70 åren! Så när ni står där och talar om vård skola omsorg så är det liksom ingen annan än ni själva som ligger bakom hur det ser ut! Ni kan inte skylla på att borgarna satt i regeringsställning i tre år för mer än tio år sen. Släpp sargen och kom in i matchen! Ni… protesterar… mot… er… själva! När ni samtidigt står där och sjunger Internationalen så börjar man verkligen himla med ögonen. För trovärdighetens skull kan ni ju i alla fall skippa stycket ”Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”. Ni är väl för fan inga liberaler heller? Stå för er politik, goddammit! Stat, lagar och skatter är ju vad hela socialdemokratin vilar på.

Nu är det visserligen inte bara sossarna som demonstrerar på första maj. Men det börjar där, och fortsätter vänsterut, via Vänsterpartiet – där de första kubakramarna och Leninisterna dyker upp. Sen accelererar det ju längre åt avgrunden man kommer. Och ju längre man kommer ditåt, ju mindre har de egentligen med arbetarrörelsen att göra. Helt enkelt för att de för fram en politik och ideologi som är för extrem för den normala arbetstagaren i Sverige. De flesta arbetare vill liksom inte ha kommandoekonomi och femårsplaner. Inte ens arbetsläger och systematiska avrättningar av borgarsvin och aktieägare. Jävla fjollor. Fast de är ju bara lurade av kapitalet måste jag ju påpeka. De vet inte sitt eget bästa. The story of communism.

Sen har vi ju de autonoma också. De som brukar slå sönder busskurer och Silja Line-butiker (Silja transporterar överklassen. De har påstått det på fullt allvar. Och att det är sant vet alla som har åkt Finlandsbåt…). Och de har ju inget med arbetarrörelse eller arbetarklass att göra överhuvudtaget. De vill ju – som jag tidigare har skrivit – undvika att jobba. När resten av världen ser det som en mänsklig rättighet att ha ett jobb så ser de det som en mänsklig rättighet att slippa jobba. Gulligt.

Nåt som är nytt för de senaste åren är The parade of the nerds, eller fildelarnas första maj tåg, arrangerat av Piratbyrån. De försöker få oss att tro att fildelning och piratkopiering är en politisk handling (när troligen 90% av fildelarna och nedladdarna gör det för att det GÅR, inte för att de har nån agenda bakom…). Kortfattat går deras demo ut på att ge folket rätt att gratis ta vad konstnärer och kreatörer har gjort (ja, varför ska de ha rätt till vad alla andra ser som självklart: att få betalt för sitt arbete eller vad de tillverkar? Orimligt.) samt att ge gratis bredband till alla. En av parollerna är nämligen ”Välfärden börjar vid 100 mbit”! Fan vad glad min mormor ska blir för sitt nya supersnabba bredband. Hon kommer fullständigt att glömma bort den där höftoperationen hon aldrig fick för att det inte fanns pengar efter att alla fått 100 mbit i hemmet. Men vad är en trasig höft mot möjligheten att läsa Aftonbladet på nätet väldigt snabbt? Ja, om hon hade haft en dator vill säga.

Well, det var lite tankar om första maj, och eftersom jag föredrar Simpsons-maraton på ZTV framför att beskåda spektaklet på plats, så kan jag ju roa mig att läsa beskrivningen av förra årets demonstrationer. Det lär ju med all sannolikhet inte vara någon större skillnad i år.

Jag sätter tio spänn på att sossarna kräver mer resurser av sig själva, att USA kallas för fascistiska imperialister, att Ali Esbati kallar folkpartiet för rasister och att minst en av borgarklassens förhatliga busskurer eller telefonkiosker faller offer för lite revolutionärt våld. Nån som vågar sätta emot?

Vad driver en liberal?

Dagens långa text kommer av att jag fick inspiration från Fredrick Federley som idag skriver en intressant post om Vad driver en socialist? Det som jag finner intressantast i texten är när han beskriver sin bakgrund, som ger en bild av borgerligheten av idag:

Mina föräldrar har aldrig haft det gott stället ekonomiskt. Jag vet att det är ett helvete att leva under existensminimum, att aldrig åka på semester, att aldrig ha den nya cykeln, att aldrig få en Amiga för det fanns inte pengar till det.[…]

Mina föräldrar lärde mig tidigt att jobbet ger det du söker. Genom att jag själv har jobbat och tjänat pengar har jag kunnat få det jag har önskat. Att åka på Salafestivalen, resan till London och datorn jag ville ha fick jag jobba ihop själv. Underliggande genom hela min uppfostran har varit att hederlighet och hårt arbete lönar sig även om det kan ta tid till belöningen kommer.

När jag växte upp och gick i skolan så var bilden av unga borgerliga den av välbeställda unga män och kvinnor som gick med i Moderata Ungdomsförbundet för att supa till det och dissa arbetarklassen. Man hörde aldrig någon tala med verkligt engagemang, att man verkligen trodde på att den politiken kunde göra det bättre för lågavlönade. Det talades heller inte speciellt mycket om internationellt engagemang, hur fria ekonomier i kombination med demokratiska reformer kan förbättra villkoren för miljarder människor. Det handlade mest om att försvara företagen, sälja sprit till minderåriga och tycka såssar är så där allmänt korkade. Och givetvis skryta om hur framgångsrika ens föräldrar var.

Nu vet jag inte om min bild av det tidiga 90-talets unga borgare är färgad av att jag själv var ”aktiv” (vår främsta aktivitet var kreativt bidragssökande…) inom MUF ett par år, eller om det verkligen var så det låg till. Men så här i backspegeln känns det som om det egentligen bara existerade MUF bland de borgerliga ungdomsförbunden. Visst, de andra fanns där, men ungmoderaterna hade verkilgen sin storhetstid under det tidiga 90-talet och var klart dominerande. Carl Bildt var statsminister och livet lekte.

Men på senare år har det hänt något. Inte bara att ungdomar i större utsträckning har radikaliserats och vänster och avgrundsvänster lockar relativt många med sig i förfallet (nån som för 15 år sen hört ordet ”autonom”?). Även borgerligt sinnade, läs liberala, unga har förändrats – vilket troligen hör ihop med vänsterns ökning. Den borgerliga vänstern syns idag betydligt tydligare. CUF och speciellt LUF tar idag minst lika mycket plats som MUF. Och det dyker även upp fler och fler debattörer med en liberal agenda som saknar partibok – och med bloggandets genombrott ökar denna grupp snabbare än någonsin.

I och med detta så håller också bilden av unga borgare på att förändras. Den bild jag hade i början av 90-talet, färgad av dåtidens unga moderater, håller i princip på att suddas ut. Då det förr var korrekta unga män (främst) som skröt om pappas framgångar och kramade storföretag är det idag en brokig skara. Det finns folk med arbetarklassbakgrund, det finns feminister, veganer, bögar och flator, invandrare och svennar. Det de har gemensamt idag är engagemanget och övertygelsen. Nåt som jag tidigare saknat.

Förra sommaren sammanfattade skribenten Per Andersson det hela i Expressen:

Målet är för unga borgare inte att gynna de redan rika. Målet är att skapa ett bättre samhälle för alla.
De lyckas bara inte göra sig begripliga.
Vem vet att den moderna borgerligheten vill stå på de förtrycktas sida?

Det sammanfattar egentligen ganska bra vad jag vill mena med den här texten. Det är viljan att skapa ett bättre samhälle för alla som är liberalernas drivkraft. Och jag måste nästan säga att de är påväg att göra sig begripliga. Jag vet inte om det stämmer, jag har tidigare varit skeptisk, men börjar så smått känna tillförlit och framtidstro. Visst – vänstern är fortfarande starkast bland unga – även om just Ung Vänsters framgångar verkar bero till stor del utav påhittade medlemmar (liksom MUFs framgångar i början av 90-talet) – men ändå. Det är en känsla jag har. Jag kanske har tokfel.

För samtidigt så går ju den unga vänsterns strategi ut på att man inte behöver jobba. När socialister traditionellt sätt värderar arbete högst, som nyckeln till välfärd, så är unga socialister i mångt och mycket fientliga till arbete. Man försöker sälja en ideologi som till stora delar bygger på drömmen om lyckoriket, landet av mjölk och honung där arbete knappt behövs och där alla kan få eller ta vad man behöver. Lika orealistiskt som religion men det är ju liksom svårt att övertyga dagisgenerationen (”alla får medalj”) om raka motsatsen, att hårt arbete lönar sig. Men förhoppningsvis växer de upp och inser att ingenting är gratis. Men vi fortsätter kämpa.

Bruce vs Marx

I dagens DN kan man läsa en recension av Bruce Springsteens nya platta Devils & Dust med den smått underbart kultvänstriga rubriken Bossen borde läsa lite Marx. Jag blir nästan glad. Det är skönt att se att det gamla illadoftande proggliket lever på DN Kultur:

Medan sångerna är tydliga i sin solidaritet med arbetarklassen, de förfördelade och de som brukar kallas illegala invandrare, lyckas han samtidigt med konststycket att avpolitisera deras historier eftersom han konsekvent utelämnar deras motparter i konflikten; den republikanska administrationen, kapitalet och USA:s – för att bli konkret – illa fungerande arbetsmarknadslagstiftning. Sensmoralen blir därför oftast urvattnad och lösningen på karaktärernas tragiska belägenheter i slutändan en vag förhoppning om förlåtelse eller större värdighet. Springsteen borde läsa lite Marx.

Springsteen är en del av den amerikanska berättartraditionen, som kan vara nog så politisk och samhällskritisk men med en till stor del avsaknad av den europeiska traditionens röda fanor och marxistiska analyser – vilket jag ser som styrkan i det hela. Ärligt talat – hur kul är marxistisk musik egentligen, dvs det som vi i Sverige ser som politisk musik? Historien talar mot att musik som blir alltför politisk stinker. Som exempel kan vi ta 70-talets svenska proggrörelse – som kanske är det största musikaliska brottet mot mänskligheten. Någonsin. Musik som var så överpolitiserad att man bara kräks åt det. Eller snarare garvar rått åt det:

Enhetsfronten vi nu formerar,
klasskänslan är vår kompass!
Framåt till kamp och seger marcherar
arbetets enade Klass!
Hotfullt kapitalets trupper
står vid vår horisont.
In i ledet Proletärer,
slut en Röd Front!

Ovanstående citat är hämtat från Knutna Nävars Demonstrationssång. Kanske de grövsta musikaliska brottslingarna vi har haft i landet. Men samtidigt de mest komiska. Men de hade minsann läst på sin Marx (vilket borde göra DN-skribenten Po Tidholm nöjd).

Utav dagens musikaliska marxister kan vi som exempelvis ta och nämna Dennis Lyxzén som gärna kör ner politiska åsikter i halsen på oss, fast till skillnad från proggen är det förklätt i en snygg förpackning, men budskapet är ungefär desamma. Ja, det har funnits och finns gott om band med en marxistisk vinkling – även om de flesta har politiskt intellekt ungefär som en genomsnittlig 14-årig palestinasjal eller folkölspunkare (*host* Lyxzén *host*) – och det blir sällan speciellt intressant.

Jag är därför glad att skribent Tidholm inte hittar några marxistiska referenser i Springsteens musik, det gör musiken betydligt mer uthärdlig. Jag föredrar nämligen berättelser som tillåter oss att tänka själv och inte trycka på oss åsikter. Musik som inte uttalat tar ställning för det eller det partiet eller den eller den ideologin. En musik som inte underskattar oss lyssnare och kommer med färdigpaketerade lösningar. Först då blir politisk musik intressant.

Fotnot:
Skivan då? Jorå, den är helt ok, ingen Nebraska direkt och den har några riktiga bottennapp. Men jag ger den ändå 3,5 av 5 i betyg.

Subjektiv på övre halvan.

Jag kan konstatera att jag på Internetworlds omröstning om Sveriges bästa bloggar hamnade på den övre halvan, nämligen på plats 21, och då var det 50 som var nominerade – och totalt 212 bloggar som fick röster (man fick ju lägga till egna alternativ). Det måste jag faktiskt säga att jag är nöjd med. Eller nöjd och nöjd. Jag ska inte vara så jävla ödmjuk, men det var helt okej. Fast med tanke på hur få det var som röstade så känns det som det kvittar. Totalt var det 2029 som röstade, men eftersom de fördelade sig på över 200 bloggar så förstår ni att det krävs inga enorma tal för att komma hyfsat till. Det krävdes enbart 47 röster för att komma in på topp tio. Själv drog man in hela 23 röster vilket alltså placerade mig på den övre halvan. Ints så mycket, men tack ändå ni som röstade – jag tror faktiskt jag vet vilka ni är.

Grattis till Johan Norberg som drog hem förstapriset. Inte direkt förvånande om man säger så, med tanke på att han är en känd debattör även utanför den snäva bloggvärlden.

Gestapo Büro.

Tor på Frihetsblogg har skrivit en lysande text om nazismen inom GB, eller Gestapo Büro, som de heter internt. Detta är en viktig granskning och förtjänar nog minst en nominering när nästa års Guldspade ska delas ut till grävande journalister. Janne Josefsson hade inte gjort det bättre. Vad Tor dock glömmer är den perversa sidan av GB, den med glassar som Daimstrut och Sandwich med sina uppenbara porrkopplingar. Men det är en annan diskussion. Jag skäms. Han hade inte alls glömt det. Däremot missade jag det fullständigt trots att jag läste texten noggrant (trodde jag). Jag får skylla på stress. Stress på jobbet och stress av hotet från alla glass-nazister som hotar oss.

Mer glassbråk.

Det finns tydligen fler anti-rasistiska organisationer som inte är rädda för att framstå som de blev tappade i golvet som barn. Nu är det Antidiskrimineringsbyrån i Malmö som är i gång:

”Glassen 88:an är nazistisk”

Man får vara bra jävla pantad om man på fullt allvar tror att 88:an är nazistisk. Det är betydligt mer långsökt än det löjliga Nogger-fallet. Visst, inom en liten snäv krets mentala kalhyggen – also known as skinnskallar – så används sifferbenämningen 88 som en kod för Heil Hitler.

Vad är mer nazistiskt i så fall? Absolut Vodka – den har varunummer 88 på systemet. Radioamatörkoden 88 – som enligt dem betyder Puss och Kram. Bullshit. Klart att radioamatörer är nazister. Skateboardmärket 88 helt klart. Ericsson har flera telefoner som innehåller sifferkombinationen 88. Ja – och så vidare. Nazisterna är överallt.

Sen får vi inte glömma alla som innehåller siffrorna 18, som ju som vi alla vet står för Adolf Hitler, heller för den delen . Note to self: ring inte 118 118! Och inte minst 14, som syftar på texten syftar på antalet ord i texten ”We must secure the existence of our people and a future for white children”.

Återigen går våra skattepengar till vettiga saker med andra ord.

Uppdatering:
Känns även värt att påpeka att innan 88:an kom så fanns det en glass som hette 77:an. Eftersom 77 även kan utläsas som GG så förstår ju alla att det syftar på Goebells och Göring. Kopplingen är ju solklar.

Uppdatering 2:
Det finns t.o.m bildbevis på GBs nazikopplingar! Upprörande! (Tack till Magnus för tipset.)

Uppdatering 3:
Säkerligen är det heller ingen slump att Kristanstadbladet råkar skriva följande om Nogger Black:

12. Nogger Black

GB Glass

Nadine: Känns kopierad från 88:an lakrits. Den är rätt enformig.

Marcus: Denna är godare än 88:an lakrits. Nogger Black är inte salt som 88:an var.

Snittbetyg: KKK

Notera betyget… (via Dennis och Henrik)

Uppdatering 4:
Känns som om CMR och Antidiskrimineringsbyrån har hittat den är satirtexten från 2003 och tagit den på allvar.

Uppdatering 5:
Eller så har de fått ”tipset” om 88:an av nazister själva. På en ”patriotisk” hemsida (som jag inte tänker länka till) hittar jag texten:

Slutligen kan vi tipsa Centrum mot Rasism om GB:s glass 88:an som både finns i blått, brunt och svart utförande. 88 är ju en känd nazistisk kod som står för Heil Hitler. Varför inte ta och utreda om det inte är så, att GB egentligen är ett hemligt nazistiskt företag som finansierar stora delar av Sveriges patriotiska rörelser. Vem vet?

Rasande artister.

Vi Är isen hal? Sanda! och Copyriot hittar jag en lista hos SvD på artister som rasar över att folk laddar ner deras musik. Vilken underbar lista! Copyriot sammanfattar det kul med

Antagligen hotas dessa artister verkligen av internet. Men inte för att folk laddar hem deras musik istället för att köpa den, utan för att vi upptäcker bättre musik än deras att lyssna på.

Jag blir helt förundrad över vilka dyngiga artister som uttalar sig. Utav de 114 som har skrivit under har jag väl hittat enbart tre som jag kan tänka mig att köpa, samt ett par-tre till som går att lyssna på.

Resten är enbart avföring. En sur äggmök som har lagt sig som en dimma över den musikaliska världen. Ärligt talat – Günther! Magnus Uggla! Markoolio! E-type! Da Buzz! Günther!! GÃœNTHER!!! Jag är förvånad att de överhuvudtaget får släppa skivor eller att någon vill bemöda sig att ens ladda ner skiten. Utav de 114 artisterna är det i runda slängar 100 stycken som direkt åker upp mot väggen när den musikaliska revolutionen kommer. Om det är de som drabbas hårdast av piratkopiering så blir jag nästan sugen på att engagera mig i Piratbyrån.

Kulturnyheternas propaganda.

I går skrev Roland Poirier Martinsson en artikel i Expressen, Kulturskymningen och public service, som visar genom ett exempel från Kulturnyheterna, den 11 april, på hur SVT, ni vet den fria televisionen, bedriver propaganda. Inslaget i Kulturnyheterna, som gjordes av journalisten Lisa Carlsson, handlar om amerikanska bibliotek och påstod följande:

Att det är bibliotekskris i USA
Att de tre biblioteken i staden Salinas ska läggas ner.
Att mer än 250 bibliotek har lagts ner i USA de senaste två åren.
Att ovanstående är att vänta sig i ett land där presidenten skryter med att inte läsa.

Roland Poirier Martinsson går igenom de här fyra punkterna en efter en för att visa att ingen av dem stämmer:

I USA finns det 118 000 bibliotek, vilket skulle motsvara fyratusen i Sverige. Av dessa är drygt sextontusen folkbibliotek, vilket innebär att USA per capita har nästan dubbelt så många som Sverige […]
Av alla dessa amerikanska bibliotek har alltså enligt Lisa Carlssons intervjuobjekt drygt tvåhundrafemti bibliotek lagts ner de senaste två åren, en siffra som avges utan att beläggas. Om den stämmer innebär det att ett bibliotek per hundratrettisex lagts ner varje år[…]
Av de amerikanska folkbiblioteken har dock bara två stycken lagts ned de senaste två åren. Omräknat till svenska förhållanden vore det som om 0,035 folkbibliotek skulle läggas ner[…]
Städerna har sammanlagt sparat 750 miljoner kronor på två år inom biblioteksverksamheten. Återigen omräknat till svenska förhållanden är det som om ett genomsnittligt folkbibliotek måste spara in tjugutretusen kronor på ett år.[…]
Biblioteken i Salinas, John Steinbecks hemstad, har mycket riktigt varit nedläggningshotade. Dock, sedan 6 april har det stått klart att de inte ska stängas. Fortfarande ser det ut som om öppettiderna måste begränsas, men den saken är inte avgjord.[…]
I femton år har antalet hemlån och besök ökat på folkbiblioteken i USA, med undantag för ett år under Clintons första period. Utvecklingen har accelererat under George W Bushs tid i Vita huset. Kanske är det inte bara en slump? Presidenten har i och för sig knappast något med biblioteken att göra, men George W Bush tycker om att läsa. Han pratar vitt och brett om de böcker han läser och är rena propagandamaskinen för bok- och biblioteksväsendet. Presidenten är dessutom gift med en mycket aktiv före detta bibliotekarie. (Varifrån kommer Kulturnyheternas påstående att han skryter med att inte läsa? Fikarummet på SVT? Källa, please.) [Troligen från Michael Moore, kulturvänsterns husgud. Min anm.][…]
Av de fyra påståenden som Kulturnyheterna levererade är alltså tre falska och det fjärde lögn.[…]
Och om allt hade varit sant? Fortfarande vore det en mycket excentrisk nyhetsvärdering. Tre bibliotek ska stängas i en stad med 130 000 invånare på andra sidan jordklotet. Låt oss göra en grej på det!
Varför?
Antingen handlar det om propaganda eller är Lisa Carlsson helt enkelt upprörd över att USA inte gör som i Sverige – i sådana fall är det provinsiellt och pinsamt.

Nu är jag visserligen tveksam till om det finns en dold agenda hos SVT att bedriva den här typen av propaganda, även om de har varit i farten förr. Men nog kan man börja fundera på vad journalisterna säger, hur de säger det och speciellt varför de säger det. Nu kanske inte ett inlägg i kulturnyheterna om amerikanska bibliotek är det viktigaste i världen precis, men för de som såg det och som samtidigt matas med propagandan från Michael Moore och hans gelikar så spär det på anti-amerikanismen i det här landet ytterligare. Och då snackar vi inte bara om en berättigad kritik mot amerikanska militära korståg över världen, utan en mer grumlig, småbrun kritik mot allt amerikanskt. En kritik som går ut på att amerikanare i allmänhet är korkade, feta och vapentokiga. Och över allt styr den där jävla texasgubben som aldrig läser böcker.

Hade denna amerikabashing, som så ofta bygger på fördomar och felaktigheter, enbart kommit från obskyra kulturtidskrifter så hade vi inte behövt bry oss, men när den alltför ofta kommer från påstått seriöst håll, såsom SVT, så blir det faktiskt ett problem och vi inser att man behöver ta på sig de mediekritiska glasögonen hela tiden.

"Dom dimmiga dagarna"

Varning! Detta inlägg innehåller ingen politik och/eller sarkasm!

I går så låg dimman riktigt tjock över Jönköping. Mycket häftigt måste jag säga. Dramatiskt väder är alltid ohyggligt mycket mer intressant än bara blå himmel och sol (även om uteserveringarna av nån anledning känns mer inbjudande i det sistnämnda). Så efter jobbet bestämmde sig Zombien och jag att åka ut och fota lite dimmiga miljöer i Jönköping med omnejd. Här kommer några av bilderna jag tog:

Sexismen lever på Expressen.

Idag kan på Expressens sportsidor läsa en intervju med proffsboxaren Frida Wallberg. Rubriken lyder:

Frida: Jag skulle aldrig vika ut mig

Som hämtat ur en artikel om något stackars dokusåpaoffer. Ingressen fortsätter i samma stil:

Söt, blond tjej.
Nej, Frida Wallberg är så mycket mer än så.
– Visst är det väl kul att se bra ut, men jag skulle aldrig ställa upp på några utvikningsbilder.

I varken rubriken eller ingressen finns ett ord om vem hon är eller vad hon gör. Enbart fokusering på hennes utseende och att hon inte vill vika ut sig. Det blir lite bättre i början på den korta artikeln. Men sen fortsätter det:

Det kanske är så att du kan spela på ditt utseende, den lilla söta tjejen?
– Kanske lite, jag har ju hört många gånger ”att den där lilla tjejen kan nog inte boxas”[…]
Har du andra fördelar av ditt utseende, får du många modelljobb?
– Jodå, när jag bodde i Stockholm fotades jag en hel del och sånt tycker jag bara är kul.
– Jag har varit med i Café en gång för länge sedan också, men det var en snygg bild i ringen fullt påklädd. Jag skulle aldrig ställa upp på några utvikningsbilder.

Ärligt talat så kan jag förstå att tjejer och feminister blir förbannade på den sexism som finns överallt. Att Expressen till så stor del fokuserar på tjejens utseende istället för sportsliga meriter är inget annat än ruttet. Kan ni tänka er att samma fokusering eller samma frågor ställs till en manlig idrottare? Nej, givetvis inte (möjligen undantaget Fredrik Ljunberg), men allt som oftast när det handlar om kvinnliga idrottare, som samtidigt råkar se bra ut (ja, eller andra kvinnor för den delen också) så blir tyngdpunkten på utseendet och irrelevanta frågor om utvik.