Do´h! Aftonbladet…

Nu har jag blivit så där Kalle Anka-arg för en skitsak igen.

Idag kan man på Aftonbladets webb se rubriken ”Homer Simpson – made in Korea. Succéserien tecknas i Sydkorea för bottenlöner” med en länk till tidningens webb-tv.

Man kan ju undra varför de tar upp det just nu, med tanke på att det inte direkt är någon hemlighet? Att Simpsons har tecknats i Korea ända sedan starten får man ju reda på om man kollar extramaterialet på DVD-boxarna. Men skit samma. Jag väljer att se ”reportaget” – det om bottenlöner lockar ju att få reda på mer om. Simpsons sweatshops typ? Det visar sig att det är den tunnaste soppan som jag tror jag har sett på en skärm på länge.

Det är omkring en minut långt med lite bilder på koreanska kvinnor framför datorer i ett rent och modernt kontorslandskap. Och så en speakerröst. Den börjar med:

Politiskt korrekt och alltid på de svagas sida. Det är så vi är vana vid att se TV-serien Simpsons

Öh…ursäkta, är det Bamse han pratar om? Politiskt korrekt är väl inte direkt det första man tänker på när det gäller den amerikanska satirserien. Well, det beror väl på vad man lägger in i det smörpapperstunna begreppet politiskt korrekt.

Rösten fortsätter:

Men visste du att Simpsons sen starten 1989 tecknas av sydkoreaner, som bara får en tredjedel i lön i jämförelse med en amerikan

Jaha? Vad tjänar en amerikansk animatör då? Och vad tjänar en koreansk? Och hur ligger lönerna i jämförelse med andra löner i Korea? En lönejämförelse utan siffror känns ju rätt meningslös.

Att flytta jobben till Asien och andra låglöneområden är en het potatis i amerikansk politik just nu. Men långt innan det blev populärt att exportera jobben flyttade Simpson och hans familj dit

Jag antar att med ”Simpson och hans familj” menas HOMER Simpson med familj eller familjen Simpson. Inte egentligen nåt att anmärka på, förutom att det luktar lite könsstereotypt.

Back to the show:

Det sydkoreanska företaget är ett av de ledande i sin bransch och har tecknat flera hundra avsnitt av Simpson (sic!). Arbetskraften består mestadels av unga kvinnor

Det var det hela.

För här slutar speakerrösten, och det kommer upp en eftertext som säger Bilder: Reuters och Reportage: Esbjörn Guwallius.

Reportage? Det är väl att ta i så man nästan skiter ner sig. Några relativt innehållslösa meningar till inköpta bilder kvalificerar sig inte direkt som reportage. I text tar speakertexten upp knappt 100 ord, vilket är ungefär som en kort notis. Och jag ser sällan nån som kallar notiser för reportage.

Och inte blir man speciellt upprörd heller. När det gäller lönerna så kan man ju inte diskutera det utan siffror som sagt var. Och att det tecknas av en av de ledande animationsstudiorna känns ju inte direkt farligt heller. Inte heller det faktum att det mest är ”unga kvinnor” som jobbar där. Det handlar ju inte direkt om flickor som tvingats till slavarbete i en kinesisk sportskofabrik.

Det var första gången jag såg något från Aftonbladet TV. Det är synd. För annars hade jag ju vetat bättre än att klicka på skiten, och då hade jag sparat en minut av mitt liv bara på det. Samt ytterligare sisådär tjugo minuter på att skriva ihop mina upprörda tankar.

Verklighetsfrämmande pirater.

Jag tror det är bra med en debatt om framtidens upphovsrätt i en digital värld – och även frågor om distributionsmetoder. För så som tekniken ser ut idag, med bredband och fildelning, så har den verkligen sprungit om de stora skiv- och filmbolagen som helöt enkelt inte hängt med i teknikutvecklingen.

Men när man läser i DN idag en intervju med några personer som sägs vara engagerade i Piratbyrån så doftar det gammal blöt möglig yllekofta och nån slags vänsteridealistisk hippiepolitik lång väg. Eller vad sägs om:

Att upphovsmannen inte får betalt är inte mitt problem, säger till exempel Ibi Botani. […]
Ibi Botani, Sara Andersson och Palle Torsson tror alla att kultur producerad som bisyssla, av amatörer, kommer att slå ut den mer professionellt producerade på sikt, av det enkla skälet att betalningsviljan för nästan alla kulturyttringar snabbt sjunker.

Tja, de kanske drömmer om en värld av guld och honung där alla lyssnar på hempressade vinylsjuor från tjeckiska amatörknastermusiker, eller skumma kortfilmer gjorda av personer som har spenderat alldeles för lång tid på skolornas estetprogram.

Men vi andra då? Vi som föredrar att i alla fall nån gång då och då se en film som har kostat som ett mindre lands statsbudget eller ibland vill lyssna på musik inspelad i en riktig studio. En sån som kostar pengar. Med mixerbord för miljoner och micar för 50 papp. Ska vi tvingas att lyssna på – och se – enbart dessa glada amatörer? Eller hur hade de tänkt att våra behov skulle tillgodoses i deras fina lilla värld, med fri amatörkultur?

Det luktar som en modern tappning av den svenska 70-talsproggen. Riktig äggmök med andra ord.

Nej, jag tror knappast de här små bortskämda SoFo-stereotyperna direkt kommer att få rätt. Det kommer alltid att finnas människor som är beredda att betala för kultur producerad av proffs, precis som vi gärna köper exempelvis bilar och kylskåp producerade av proffs. Visst, musiken kom till före copyrighten, det har de rätt i. Men professionell kultur har också funnits ungefär lika länge som det har funnits civilisationer som har kunnat göra mer än bara samla/odla/jaga mat.

Som sagt var, en debatt om upphovsrättens framtid och digitala distributionsmetoder är mer än önskvärd, men det får ju finnas nån hejd på vilka dumheter folk får slänga ut sig. Jag tror fan jag ska bära min Atari-tröja i morgon i ren protest.

Ny egosajt lanserad!

Jag har idag – äntligen – blivit klar med min nya egosajt, dekman.se. Ni som har hängt med här ett tag vet säkert om att jag tidigare har skrivit samma sak. Men nu har den fått en helt ny grafisk form – och en blogg! Men var icke oroliga. jag ska inte sluta med Subjektiv, den kommer fortfarande vara min huvudsakliga blogg. Dekman-bloggen kommer att vara:

helt fritt från politik och kommer mer att vara inriktad på ämnen som media, design, webb, nörderi och bloggeri. Kanske inte så mycket längre artiklar, mest notiser och länkar vidare ut i världen. Saker som jag inte riktigt tycker passar in på Subjektiv. Lite mer anspråkslöst med andra ord.

Mygel och bortförklaringar.

Liberala Ungdomsförbundet har sammanställt en länksamling över artiklar som har skrivit om mygel- och bluffkulturen inom SSU. Visst är det ett sätt för LUF att plocka lättköpta politiska poänger, men samtidigt är det anmärkningsvärt att se hur det går till i Sveriges ”största” politiska ungdomsförbund.

Senaste årens granskningar, asvlöjande och skandaler visar att det finns en del att ta itu med inom arbetarrörelsen. Något som börjar ge genomslag i opinionen. Men partisekreterare Ulvskog verkar tro att allt är frid och fröjd och skyller på att det är ”en demoniserande mediebevakning” som orsakat det senaste raset. Mediabevakning, ja visst, men demoniserandet verkar de stå för rätt bra själva. Hade deras företrädare* skött sig istället för att agera som en politisk adel i en bananrepublik så hade det liksom inte behövts någon granskning. Men man får inte glömma att Ulvskog är ”partisekreterare och van att snacka skit”…

PS! På tal om SSU, så är det intressant att se att tokvänstern fått makten i Skånedistriktet. Det finns tydligen SSU:are som tror att man kan vara radikal och sosse samtidigt. Har de liksom missat att SAP inte har varit speciellt radikala sen typ 1917? Jag börjar misstänka att trotskisterna i Rättvisepartiet Socialisterna har lyckats med sin gamla plan att infiltrera SSU… DS!

Fotnot*: Eftersom jag inte är kollektivist så vill jag inte peka ut alla sossar som fifflare. Absolut inte. Precis som i resten av befolkningen är de allra flesta socialdemokratiska politiker med största sannolikhet dugliga, kunniga och fullt laglydiga. Till och med trevliga. Men bara för det så kan man inte blunda för att problemen finns.

Det är allvar i år…

På tisdag släpps Kents nya album Du & Jag Döden, på dagen tio år efter den fantastiska självbetitlade debuten. Med förra plattan, den lättillgängliga Vapen & Ammunition, blev de verkligen ett av de riktigt stora svenska rockbanden. Den sålde sjukt mycket och låtarna spelades mer eller mindre sönder på radio. Det var en skiva som på många sätt blev en vattendelare bland fansen. Det fanns de som övergav dem och ansåg att de blev ett svenneband med sin mer radioanpassade skiva. Sen fanns det de som fortsatt försvarade dem, trots att ett par hundra tusen skivköpare hade tillkommit. Jag tillhör den senare kategorin.

Jag har i princip alltid försvarat Kent som ett bra – och viktigt – rockband, enda sen jag började lyssna på dem för snart tio år sen. Visst – Vapen & Ammunition är inte direkt min favoritplatta med dem. Men de gav i alla fall vad de hade lovat – en skiva med hitpotential. Och jag unnar dem faktiskt framgången. Speciellt när man vet vilken integritet de har som band och som individer. De har alltid gått sin egen väg, gjort vad de verkar ha velat göra. De har heller aldrig fallit för kändisfällan och sprungit på kändisfester eller suttit i trivselsoffor på TV.

Och de fortsätter gå sin egen väg.

Många band som har haft en enorm framgång slår nästan knut på sig själva för att upprepa framgångskonceptet. De vill göra samma sak igen. Detta verkar kentarna skita i. Om man ska tro förhandssnacket så kommer Du & Jag Döden inte direkt göra dem ännu folkligare. Kanske rentav tvärtom. De riskerar att tappa en del av de nya ”hitlåtarna var ju bra fansen”. Det snackas bland annat om att den ska vara ”sjukt deppig”. Något som passar bra in i undertecknads skivsamling. Aftonbladet som har provlyssnat på flera av spåren namndroppar referenser som exempelvis My Bloody Valentine, Jesus And Mary Chain och The Radio Dept. I en intervju i samma tidning pratar de om gitarrmattor som ligger i lager på varandra.

Ganska långt från Radio Rix och folkhemsrock, vilket onekligen lovar gott. Så jag ser med spänning fram emot tisdagen den 15 mars.

Och som en hyllning till detta band så listar jag här mina absoluta kent-favoriter.

10. Vinternoll2 (singel)
Det här så här jag hade önskat att Vapen & Ammunition skulle låtit. Nu fick den nöja sig med att vara med på singelsläppet av FF samt som extraspår på en specialutgåva av V&A. Klassisk Kent-rock.

Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
och hjälp mig jag behöver dig igen igen igen

9. OWC (Isola)
En vacker låt, till stor del uppbyggd kring en pianoslinga från Memories of Green på soundtracket till filmen Blade Runner. Titeln OWC är även den en blinkning till just Blade Runner, och de annonser för Off-World Colonies som syns i filmen. En film som för övrigt refereras till flera gånger i bandets produktion.

Jag lyssnar efter regn
Elektricitet i luften
& det var så längesen
att Jag glömt bort
hur det känns
att komma hem

8. Chans (B-sidor 95-00)
Chans är en väldigt vacker låt om förlorad kärlek och längtan tillbaka till ett förhållande som har dött.

Dom små små orden är svåra ord
Och de hårda orden är enkla ord
Jag fick chansen, du gav mig chansen
men nu är det för sent
Nu är det för sent

7. En timme en minut (Verkligen)
En av låtarna som fick mig att fastna för Kent. En åttaminuters låt som börjar relativt lugnt men som jobbar sig fram mot ett crescendo med monotont malande gitarrer. Och när man väl tror att det bara ska fortsätta mala, efter ett instrumentalparti på tre minuter så kommer Jocke Bergs röst tillbaka, endast ackompanjerad av trummor och bas, för att så småningom återigen återgå till instrumentalt malande i ett par minuter. Magnifikt.
Som så många av Kents tidigare alster är det en ganska abstrakt text.

En timme en minut
Jag står bakom tätt intill
Jag har ett kontrakt med Gud
Så jag gör som jag vill

6. Länge sen vi såg (B-sidor 95-00)
Det är nånting med den här låten som nästan alltid ger mig en klump i halsen. Jag vet inte riktigt vad. De drivande trummorna? Den snygga basen och gitarren? Eller Jockes extremt melankoliska, nästan desperata, röstläge? Väldigt bra är det i vilket fall som helst.

Vi viker oss på asfalten av skratt
Ingenting kan röra oss i natt
Ibland så dör jag litegrann
när du halkar med din tunga på en
bokstav i mitt namn

5. Vi kan väl vänta tills i morgon (Verkligen)
Liksom En timme en minut var det här en av låtarna som fick mig att falla för Kent. Deras blanding av lugna partier och tunga malande monotona gitarrmattor var verkligen (*fniss*) nåt som jag föll pladask förr.

Vi kan väl vänta tills imorgon
det händer någonting snart
Vi kan väl vänta tills imorgon
Nu kan jag inte längre tänka klart…

4. Beskyddaren (Hagnesta Hill)
Det som slår mig mest med Beskyddaren (som så många gånger med Kent) är texten som har hög igenkännighetsfaktor för alla oss som inte tillhörde de med bäst självförtroende.

Jag ville vara speciell
jagad smal & glansigt blek
men med fläckar är Jag född
Jag hade nästan glömt
Jag ville vara spirituell
En gnistrande personlighet
men det kräver att man har
gener & anlag
och det har inte Jag

3. Ingenting någonsin (Kent)
Shoegazing enligt Kent. Det är inte annat än att jag tänker på shoegazergiganterna My Bloody Valentine när jag hör Ingenting Någonsin (lyssna t.e.x på When You Sleep från Loveless). Liknande driv, liknande malande och ett liknande utnyttjande av rösten – nästan som ett instrument. Vansinningt bra.

Dom säger att jag varit elak
Alltid har jag varit rak
Dom säger det är fel på hjärtat
men ingenting har någonsin
slagit så hårda slag

2. Utan dina andetag (B-sidor 95-00)
Kritikerna brukar säga att det här låter som ”dansbands-kent”. Jag håller inte med. Däremot så tycker jag att det är en av de bästa kärlekssångerna som någonsin har skrivits. Det är mer än en gång jag har fått en klump i halsen när jag har lyssnat på Utan dina andetag. I min värld innebär det stor popmusik.

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

1. 747 (Isola)
Ett förutsägbart val kanske. Men om man någon gång ska försöka sammanfatta Kent – och hur de låter och allt de står för – med bara en låt så måste det bli 747. En av de absoluta bästa poplåtarna som någonsin skrivits på svenska. Det går inte att komma ifrån. Det är sju minuter och 47 sekunder magi som man nästan inte vill ska ta slut.

Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still…

Det här var en djupt subjektiv lista över vilka Kent-låtar som är bäst just för dagen. Fråga mig i morgon så kanske den ser helt annorlunda ut. Eller fråga mig om en vecka, då kanske det har tillkommit ett par nya låtar som jag inte har hört ännu.

Folkhemsdiktaturen DDR.

När Berlinmuren föll i november 1989 och DDR demokratiserades och återförenades med Väst så var det ingen vacker bild av det stalinistiska skräckväldet i öst som kom fram. Östtyskland präglades av en enorm angiverikultur, med Stasi som övervakare – helt i stil med nazisternas Gestapo. I DDR var förtrycket och kontrollen hårdast i hela östeuropa – vilket inte säger lite.

Helt enkelt ingen direkt mysig plats.

I dagens DN recenserar skribenten Per Landin boken Geboren am 13 August. Der Sozialismus und Ich av Jens Bisky (ej på nätet). Bisky är son till den nuvarande ordföranden för det reformerade kommunistpartiet PDS och var själv under diktaturen officer i Nationella folkarmén. Boken handlar om hans uppväxt och levnad i DDR. Det är säkert en intressant skildring, även om hans bakgrund skvallrar om att han kanske tillhörde en mer privilegierad grupp inom diktaturen.

Men det som slår mig när jag läser recensionen är Landins sista mening. Den lyder: ”Utan åthävor beskriver han DDR som den småborgerliga folkhemsdiktatur det var” (min fetning).

Nog för att Landin anses vara något av en Tysklands-expert på DN men jag reagerade helt klart med avsmak när han beskriver östeuropas hårdaste kommunistdiktatur som småborgerlig och folkhemsdiktatur – vilket trots allt låter betydligt gemytligare. Med tanke på det så blev jag lite nyfiken på om Landin är en gammal bokstavsvänstrare (nej, det är ingen McCarthyism – bara nyfikenhet). Enligt Yelah så är han minsann en gammal DDR-fantast och numera en halvtokig radikalkonservativ (nån slags halvfascist).

Huruvida det stämmer vet jag inte. Men plötsligt faller alla bitar på plats.

En kvinnlig förebild.

Idag på Internationella Kvinnodagen så tänker jag inte skriva något om feminism – partier eller nätverk. Jag vill passa på att hylla en av mina absoluta favoritkvinnor, nämligen min 75-åriga mormor.

På många sätt är hon sinnebilden av en stark och jämställd kvinna som på många sätt faktiskt legat före sin tid, och en uppväxt med henne i min närhet har gett mig oehört mycket.

Jag har aldrig hört henne beklaga sig över manssamhället eller sett sig som ett offer. Tvärtom. Hon har i stället tagit för sig och levt ett fritt liv som så många andra kvinnor i hennes generation inte gjort. Hon har aldrig brytt sig om konventioner eller strukturer.

Redan på 60-talet så skiljde hon sig från min morfar och blev ensamstående mor, vilket för sin tid var ovanligt. Hon har heller aldrig varit en typisk hemmafru – utan tvärtom en yrkesarbetande kvinna. Men hon var inte bara yrkesarbetande, hon hade även under långa perioder i sitt yrkesliv (inom restaurangbranschen) arbetsledande befattningar. Under i princip hela 80-talet var hon även egen företagare och drev en liten butik som sålde konsthantverk.

Som liten knodd bodde jag hemma hos henne – och hennes nya (och nuvarande) man – på landet i långa perioder på somrarna och hjälpte till i hennes affär. Kanske det roligaste sommarjobbet jag har haft.

Men förutom det så har hon alltid ställt upp för mig, och kanske även skämt bort mig. Jag har alltid fått alldeles för mycket presenter på julen och på födelsedagar och när jag har haft det knapert har jag alltid fått låna lite pengar av henne.

Min mormor är alltså en person som jag vill hylla idag, och jag har lite dåligt samvete över att jag inte ringt henne på ett tag. Jag borde göra det idag.

Studentkår motarbetar religionsfriheten?

Den senaste tiden har det varit en het diskussion på Jönköpings Studentkår om en kristen studentförening som heter Jaspis. Debatten bottnar i att kårfullmäktige (FUM) beslutade att avslå Jaspis ansökan om att bli en studentförening under studentkåren. Kåren hade tidigare som krav att föreningar skulle vara religiöst och politiskt obundna, men när detta avskaffades så såg den kristna föreningen chansen att ansöka om medlemsskap. Problemet var att kåren ställer krav på att föreningar ska vara öppna för alla studenter vid Högskolan i Jönköping.

Vilket de kom fram till att Jaspis inte var. I Jaspis egna stadgar står nämligen:

§1:1 Jaspis är en kristen Bibeltroende studentrörelse. I Lausannedeklarationen och den Apostoliska trosbekännelsen kan man läsa om den klassiskt kristna tro vi bekänner oss till.

§1:3 Varje enskild medlem skall vara införstådd i och stödja föreningens syfte, samt tro på dess verksamhet. Varje enskild medlem skall vara eller ha varit student på högskolan i Jönköping. Varje medlem ska ha ansökt om medlemskap och intygat att den läst, stödjer och är införstådd i föreningens stadgar och syfte.

När man läser det så står det klart för mig – och även majoriteten i FUM – att föreningen faktiskt inte är öppen för alla. Att Jaspis ställer krav på att man ska stödja föreningens syfte, som faktiskt är en ganska extrem bibeltrohet stänger ju onekligen ute en hel del.

Lausannedeklarationen, som föreningen vilar på, säger bl.a:

Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv. Vi bekänner också att Guds ord har kraft att fullborda hans frälsningsplan. Bibelns budskap riktar sig till hela mänskligheten, ty Guds uppenbarelse i Kristus och Skriften är oföränderlig. Genom Bibeln talar den helige Ande också idag. Gud upplyser sitt folks sinnen för varje kultur för att det på ett levande sätt med egna ögon ska uppfatta sanningen. Så uppenbaras för hela församlingen mer och mer av Guds mångfaldiga visdom.

(Mina fetningar)

Vi snackar alltså hardcore kristendom. Jag antar att de som bekänner sig till Lausanne-deklarationen sålunda inte äter griskkött och är för stenande av otrogna. Om nu både GT och NT är Guds sanna ord och utan fel. Men jag tänker inte gå in i någon djupare teologisk diskussion.

Jag är som sagt var överens med FUM om att det är vettigt att de stoppades, även om företrädare för föreningen säger till tidningen Dagen att ”det finns ingen student som inte får vara med om de vill vara med”.

Så det lär säkert bli fortsatt diskussion.

Men – det som slår mig i det hela är att en del kritiker till beslutet hänvisar till religionsfriheten. Till exempel så känner sig Jaspis styrelse diskriminerade:

Jaspis styrelse tycker att föreningen blivit diskriminerad. Man menar att detta kan vara ett tecken på inskränkt religionsfrihet, att en evangelikal kristen studentförening inte anses som rumsren.

http://www.dagen.se/nyheter/artikel.asp?ID=82245

Jag tycker de begår exakt samma fel som exempelvis RKU gör när de gnäller om att nekade bidrag är ett hot mot yttrandefriheten.

Precis som yttrandefriheten inte är detsamma som rätten att få bidrag, så kan heller inte religionsfriheten innebära rätten för en fundamentalistisk förening att tillhöra en studentkår. Kommunisterna får demonstrera hur mycket de vill, trycka tidningar och pamfletter, sända närradio och allt annat. Inte mig emot. Dock behöver de ju inte få skattepengar till det. Likaså är det en självklarhet att Jaspis får predika för – och utöva – sin tro men inte nödvändigtvis i kårsubventionerade lokaler. Det är DET som är yttrandefrihet och religionsfrihet.

Tyvärr känns det som något som är ganska vanligt i dagens samhälle. När en förening eller organisation – gärna med en mer extremistisk hållning – inte får precis vad de vill ha, helst serverat på silverfat av samhället så gnäller de gärna på inskränkningar av allehanda medborgerliga fri- och rättigheter. Utan att egentligen ha koll på vad de innebär.

Själv tycker jag det är synd att kårens gamla krav om att föreningar skall vara politiskt och religiöst obundna försvann. Då hade man sluppit diskussion.

Gult kort till folkpartiet.

Återigen har folkpartiet gjort ett utspel. Återigen handlar rubrikerna om tuffare tag och hårdare krav – då gärna för invandrare och andra utsatta. I media möts man idag av rubriker om att partiet vill ”utvisa alla kriminella invandrare”. Enligt Mauricio Rojas ska det minsann inte gå ”att missbruka gästfriheten i Sverige”. Alla invandrare som döms till minst två års fängelse ska per automatik utvisas från vårt gästfria land. Till skillnad från idag då, då det är domstolarna som avgör genom en avvägning av brottets grovhet och vilken anknytning den dömde har till Sverige.

Jag ryser åt hela retoriken och språkbruket som folkpartiet använder sig av:

22. Bekämpa missbruket av gästfriheten
Den som inte är svensk medborgare och begår allvarliga eller upprepade brott har förbrukat
sin rätt att befinna sig i Sverige.

Se där, där plockar nog folkpartiet ett antal tusen invandringskritiska röster till i nästa val, precis som språktestet gjorde 2002. Att utvisa alla utlänningar som begår brott är ju ett klassiskt krav från sverigedemokraterna och är en tanke med troligtvis bred förankring i folklagren. Populism med andra ord. Skillnaden är att när sverigedemokraterna kan tänka sig att utvisa även de som har blivit svenska medborgare så nöjer sig folkpartiet med de som inte är medborgare.

När liberaler i ett par hundra år har kämpat för avskaffande av nationsgränser och utsuddande av nationalstater så gör folkpartiet liberalerna precis tvärt om. De vill stänga gränser, förhindra folks ”rätt att befinna sig i Sverige”. När liberaler i ett par hundra år har kämpat för rättsäkerhet och likhet inför lagen så gör folkpartiet liberalerna precis tvärtom. En svensk som har begått ett brott och avtjänat sitt straff anses som en fri människa. Personen har sonat sitt brott och är återigen välkommen in i det fria livet. Om det rör sig om en invandrare ska han eller hon straffas dubbelt. Först fängelse (som trots vad alla populister säger inte är som att vara på ett turisthotell…) och sen ut ur landet. Du blir en persona non grata i vårt gästfria samhälle. I vissa fall för resten av livet.

Jag säger inte att jag vill ha ett kravlöst samhälle där det är okej för vem som helst att komma hit, begå brott om och om igen och inte riskera utvisning. Den möjligheten måste givetvis finnas kvar – men det fungerar bra redan idag i och med domstolarnas ställningstagande i varje enskilt fall. Folkpartiets olyckliga förslag riskerar däremot att slå väldigt hårt, genom sin automatik.

Undrar om det finns någon konsekvensanalys gjord? Tänk er situationen där en person, vi kan kalla honom Greger, har bott lagligt i Sverige i flera år. Greger har jobb och betalar skatt som de flesta andra. Han är i grunden en anständig människa. Han har fru och två små barn. Greger begår ett dumt misstag, han begår ett brott som ger honom 2 1/2 års fängelse. Ingen människa har kommit till skada rent fysiskt i brottet, men likväl ett brott. Ett problem är att han är inte svensk medborgare. Men vanlig, humanistisk, liberal anständighet säger att han efter avtjänat straff har – som sagt var – sonat sitt brott. Och givetvis får vara kvar i landet. Men i folkpartiets Sverige så har han förverkat den rätten. Han ska ut ur landet. För ingen som har blivit dömd till mer än två år är välkommen i det folkpartiska mönstersamhället där alla sköter sig prickfritt.

Visst är det absurt?

Men nu kommer vi till en relevant fråga när det gäller folkpartistiska utspel. Som ni förstår delar jag inte folkpartiets syn i en del frågor. Frågor där jag tycker de har övergivit sitt liberala idéarv för en mer konservativt inriktad politik. Det är – i mina ögon – illa nog. Men många vill gå ännu längre. De vill inget hellre än att utpeka folkpartiet som regelrätta rasister. Så fort man hör en folkpartist så hör man stöveltramp och ser brunskjortor framför sig. En expert på detta är den vänsterpartistiska bloggaren Ali Esbati. Idag tar han verkligen i så han nästan spricker:

Det går från klarhet till klarhet. Folkpartiet befäster och utvecklar sin roll som den främsta kraften i landet i etablerandet av en djupt rasistisk debattdagordning. Det är nu folkpartiets huvudfunktion i svensk politik. I partiets nya flyktingpolitiska program, som ska presenteras senare idag, är huvudlinjerna otvetydiga. Invandrare och utlänningar är som grupp problematiska människor, som begår brott och fuskar. […]
Nu måste alla som kämpar mot rasism i Sverige inse att folkpartiet är en av huvudmotståndarna, kanske den främsta. Vi som är invandrare måste börja betrakta och behandla folkpartiet som vad det är – ett parti vars ledning genom sin retorik hotar vårt välstånd och våra medborgerliga rättigheter i Sverige. Gränsen är passerad. Det krävs en demokratisk och antirasistisk samling mot folkpartiet.

Nu är det inte direkt nån mening att diskutera rasist-begreppet med Ali, vilket ni ser om ni läser diskussionen i kommentarerna. Och det är heller inte läge att diskutera ”välstånd” och ”medborgerliga rättigheter” med någon som anser att välstånd är detsamma som att höja skatten och medborgerliga rättigheter är samma sak som att få bidrag. Det är en känd taktik från ett mer extremt vänsterhåll att anklaga motståndarna för fascism (ja, eller nyliberalism…).

Så jag tar inte hans haranger för allvarligt.

Men det går inte att komma ifrån att det ger en olustig känsla i magen, att problemet ändå finns där. Det ger samma känsla som när Jan-Emanuel kom med ett förslag som liknade ett av Ny Demokratis gamla tokigheter*. Människor och partier som säkerligen är sympatiska i grund och botten kommer med hårresande förslag som ligger hårfint och balanserar på gränsen till en slags främlingsfientlighet – en populism med otäck eftersmak, i kampen om människors röster.

Precis som folkpartiets språktest (som var en ganska harmlös idé egentligen) så är utvisningsförslaget bara en liten del i ett större, och i grunden skapligt sympatiskt, integrationsprogram. Men eftersom de är de mest kontroversiella delarna så är det de som lyfts fram. Både av partiet och media (kanske främst av de senare eftersom det är snaskigt att skriva om…). Men i det stora hela är det ett program som inte vill peka ut invandrare som problem. Snarare som outnyttjade resurser. Huvudproblemet är diskriminering och bristen på integration. De vill inte kasta ut invandrare eller göra dem till trälar. De vill få in dem på den vanliga arbetsmarknaden.

Lite axplock ur förslagen:

Validering av utländska examina är i dag ett välkänt problem. Vi vill att ett enklare och mer ändamålsenligt alternativ ska kunna erbjudas genom allmänna tester på de faktiska kunskaper som en viss person besitter. Dessa tester ska genomföras ofta och vid regelbundet återkommande tillfällen på de flesta av landets högskolor och universitet. En sådan form av kunskapsvalidering kan också gälla lägre utbildningsnivåer i syfte att underlätta och snabba på personens arbetsmarknadsintroduktion inom rätt yrke.[…]

All diskriminering är försök att kategorisera och stänga människor ute. De mekanismer som ligger bakom diskrimineringen är i stort sett desamma oavsett om den yttre orsaken är kön, etnisk tillhörighet eller något annat. Den kränkning som varje diskriminerad människa känner är också densamma oavsett grunden för diskrimineringen. Därför är det en viktig principfråga att dagens olika diskrimineringslagar så snart som möjligt samordnas till en gemensam lagstiftning. […]

Det är svårt att bevisa diskriminering vid en rättegång men när man gör det ska påföljderna vara mycket kännbara för den som har gjort sig skyldig till diskrimineringen. Därför föreslår vi att det utdömda skadeståndsbeloppet vid all arbetsmarknadsrelaterad diskriminering ska höjas substantiellt till minst ett års förlorade arbetsinkomster.[…]

Vi vill vi att mer resurser ges åt kvinnojourerna, särskilt åt de verksamheter som inriktar sig mot kvinnor i utsatta bostadsområden.[…]

Ett nytt obligatoriskt ämne ska införas i grundskolans läroplan: tolerans och livsåskådningar. Ämnet ska ersätta nuvarande religionsundervisning och ges från första årskurs. I det nya ämnet ska det demokratiska och toleranta samhällets värdegrund diskuteras samt en allsidig undervisning i olika religioner och livsåskådningar ges.[…]

Trygghet i Sveriges utsatta bostadsområden kräver polisnärvaro och aktivt samarbete med de boende. Närpolis ska finnas i varje område som präglas av utanförskap och samarbete ska inledas med det lokala utvecklingsrådet i syfte att garantera områdets trygghet.[…]

Det behövs en stor utbildningssatsning i mångfaldsfrågor inom domstolsväsendet. En mycket homogen kår av domare och nämndemän har i dag att hantera en befolkning som präglas av en överväldigande kulturell mångfald utan att ha getts möjlighet att kunskapsmässigt förberedas för en sådan uppgift.

Det är förslag som ligger väldigt långt ifrån den i debatten så omskrivna kravpolitiken. Tar man bort de delarna så är det nästan så man känner igen folkpartiet från förr. Här finns inte några influenser från sverigedemokrater eller danska folkpartier. Här får nog t.o.m Ali svårt att hitta bevis för en djup rasism.

Därför blir jag så besviken på att det inte är de bitarna som lyfts fram i debatten – av media men främst av partiet själva. Men det vinner tyvärr inte lika många röster.

Men det är tillräckligt för att partiet kommer undan med ett gult kort den här gången, bara en varning. Men om de fortsätter med den här typen av utspel så känner jag mig nödd och tvungen att ta till det röda. Utvisning.


*fotnot: i texten om Jan-Emanuel skrev jag lite syrligt ”Nu väntar jag bara med spänning på att Folkpartiet ska anamma förslaget i sitt nästa utspel, som ett led av kampanjen “Bort med liberala värderingar ur partiet – nu säger vi Â’sanningarÂ’ som ingen annan vågar yttra”Â…”. Så det blev faktiskt en positiv överraskning att se att Rojas var djupt kritisk till förslaget (han t.o.m rasade…):

Att utan seriös grund utpeka en hel grupp människor och påstå att det ”inte är direkt ovanligt att asylsökande har hiv” är upprörande, oansvarigt och oacceptabelt för en riksdagsledamot.[…]

Påståendet om att det inte är direkt ovanligt att asylsökande har hiv är direkt felaktigt. Enligt Smittskyddsinstitutet uppgav 212 personer 2003 att de smittats av hiv innan de kom till Sverige. Hur många av dessa är asylsökande vet vi inte, men även om alla skulle vara det skulle det handla om bara 0,68 procent av de asylsökande, det kan knappast anses vanligt!

Göran och diktatorn…

Norkorea upphör aldrig att förvåna. Idag möts man av den smått bisarra nyheten att en nordkoreansk annons (!) i den etiopiska (!!) tidningen The Daily Mirror utpekar allas vår Göran Persson som en stor anhängare av den älskade ledaren Kim Jong Il:

In May 2001 a top-level delegation of the European Union visited the DPRK (Democratic People’s Republic of Korea). At that time the leader (Kim Jong Il) met the delegation and talked with them candidly. Fascinated by his personality, Goran Person, who was then the President of the European Council and Prime Minister of Sweden, extolled him, calling him a well-read, qualified leader, an open-minded and unceremonious man, a faultless leader who is well versed in everything and endowed with the best possible qualities, and the most admirable of all the leaders he had so far met

Nu har jag lärt mig att inte lite på något som kommer från officiella nordkoreanska källor (även om jag hemskt gärna vill tro på historien om fåglarna…). Visserligen har Göran klantat sig när det gäller diktaturer, som hans famösa Kina-uttalande:

Det är slående vad politisk stabilitet betyder för ett lands ekonomiska utveckling när man ser det kinesiska exemplet.

Klumpigt – men det är en ganska bra bit ifrån att utmåla världens just nu näst värsta diktator som ”en felfri ledare”.

Och givetvis har han heller inte påstått det, utan det är en del av nordkoreas typiska propagandastrategi. Man tar en utländsk gäst, ställer lite frågor och sen förvanskar och förfalskar svaret så det passar in i självbilden. Något som bl.a frilansjournalisten Agneta Gustafsson råkade ut för efter ett besök i stalinistidyllen. Hon var – enligt nordkoreansk media ”fast övertygad om att Nordkoreas filmkonst kommer att utvecklas ytterligare eftersom den leds av Kim Jong Il, den store mästaren”.

Men allt som står i annonsen är faktiskt inte helt osannt. När Göran träffade den älskade ledaren 2001 så sade han till bl.a SVT efteråt att Kim Jong Il var ”närvarande, livlig och intresserad”, ”väl påläst” och att det ”kontrasterar mot den beskrivning som givits av honom i utländska medier” (ungefär samma betyg som Göran brukar ge George W Bush…). Det kan säkert stämma. Vad vet jag. Men vad jag vet är däremot att man som ledare för en demokratisk stat, som Göran, faktiskt ska akta sig väldigt noga vilka ord som används om rätt otäcka diktatorer i kommunistiska (eller för den delen andra) skräckvälden.

Jag förstår att politiker ska vara diplomatiska men det måste faktiskt finnas gränser. För det första är det lätt hänt att det faktiskt ger en bild av att den där Jong Il faktiskt är en schysst kille. För det andra får man faktiskt räkna med att varenda positivt eller på-gränsen-till-positivt uttalande utnyttjas och förvrängs av diktaturer för att passa deras intressen. Därför är det bäst att hålla tungan rätt i mun.

Nu är ju i och för sig Göran Persson småfumliga diplomatiska uttalanden bara en piss i Ålands hav i jämförelse med det verkliga diktaturkramande som har förekommit i Partiet under tidigare ledningar, men jag skulle gärna se en stenhård attityd mot alla diktaturer. Åk gärna dit om det finns konstruktiva syften (och då menar jag demokratiska syften – inte sälja vapen eller annat idiotiskt) men när mikrofonerna slås på så borde politikerna enbart uttala sig om förhandlingarna eller samtalens utveckling. Släng inte in några välvilliga floskler om gästfrihet eller ryggdunkningar.

Det är ju precis det de vill höra.