Ett litet webbtips så här på torsdagen, Gatukonst.com. En ambitiös sida om just gatukonst, med historia, presentation av konstnärer, bilder på konstverk och så vidare.

Gatukonst är en utveckling av graffiti-kulturen som uppstod i USA på 1960-talet och kom till Sverige i början av 80-talet. [...]
I mitten av 1990-talet började många svenska graffiti-konstnärer att tänja på graffitins ramar. I övriga delar av världen hade denna utveckling då pågått i närmare ett decennium. Man började att använda sig av nya tekniker (spraymallar, screentryck) och material (klistermärken, affischer och keramik).

Själv gillar jag ofta gatukonst jag ser, det kan vara ett skönt inslag i stadsmiljön med en liten diskret spraymallsmÃ¥lning eller en tuff mosaik. Snygg gatukonst är undergroundkultur när den som är bäst. Ibland bestÃ¥r den dock av tröttsamma politiska floskler, fast presenterade pÃ¥ ett lite snyggare sätt. Till skillnad frÃ¥n vanligt skräpklotter. I vilket fall som helst sÃ¥ tycker jag ni ska besöka sidan och kolla runt lite. Trots viss floskelvarning…

hittar man här:

Det är som jag skrivit tidgare – Nu mÃ¥ste alla som kämpar mot rasism i Sverige inse att folkpartiet är en av huvudmotstÃ¥ndarna, kanske den främsta. Vi som är invandrare mÃ¥ste börja betrakta och behandla folkpartiet som vad det är – ett parti vars ledning genom sin retorik hotar vÃ¥rt välstÃ¥nd och vÃ¥ra medborgerliga rättigheter i Sverige. Gränsen är passerad. Det krävs en demokratisk och antirasistisk samling mot folkpartiet.

Och här:

Mauricio Rojas och hans kompani är house negroes i 2000-talets Svartskalle-Sverige. Husblattar. Och det känns som att det sakta men säkert bubblar fram fler och fler tankevridna offentliga blattar som skulle ge sitt liv för att älskas av alla vita medelålders medelklassare i Sverige. Men eftersom det räcker att tugga på sina egna rötter nöjer de sig med det så länge.
Husblattarnas dissande av svenska invandrare, invandrade och invandrades barn ger dem plats i medierna.

Dagens bästa hittar man dock här:

Finns få saker som får det att krypa i skinnet på mig som när självgoda vänsterdemagoger och andra dogooders använder sig av den klockrent rasistiska onkel tom/house negroes/coconut- argumentationen.

Det är satans osmakligt.

Finns det fler åsikter jag inte borde ha för att jag är neger?!?

Ni kan ta er jävla intressepolitik och stoppa upp den där solen inte skiner.

Och här:

Men är det inte lite unket att anse att invandrare ska ha vissa åsikter, bara för att de är invandrare. Som om inte invandrare är individer som kan tänka själva. Istället är det sådana som Carlos Rojas Beskow som ska tänka åt dem och förkunna den rätta världsbilden. Carlos lyckas med andra ord vara rasist alldeles på egen hand.

SÃ¥ ironiskt.

Samt här:

Jag delar inte alla folkpartiets åsikter om integration, men det är direkt osmakligt när socialdemokrater härjar med rasiststämpeln. Folkpartiet vill utvisa mördare och våldtäktsmän – socialdemokraterna utvisar i stället apatiska barn, och utvisar homosexuella till förföljelse i Iran.

Jag har mÃ¥nga nördiga intressen – förutom politik och kyrkogÃ¥rdar dÃ¥ vill säga. Jag har t.ex alltid varit intresserad av historia, främst vad man kan kalla den stora historian. Det vill säga kungar, slott, riddare och sÃ¥nt som alla ungar gillar. Men nu pÃ¥ äldre dagar (ehrm…) sÃ¥ har jag även blivit mer intresserad av ekonomisk historia och lokalhistoria. Inte sÃ¥ att jag hänger med skäggen i hembygdsföreningarna, men det är intressant att ha lite bättre koll pÃ¥ vad som faktiskt har hänt där man idag lever. Speciellt när man bor i en stad och bygd som har en lÃ¥ng och ganska spännande historia. Och som är okänd för de flesta.

Idag hittade jag en bok som handlar bÃ¥de om historia, industrihistoria och politik ur ett lokalt perspektiv. Den heter Liberalernas Jönköping – stad i omvandling 1825-75. Knappt 400 sidor, inbunden, för 50 spänn pÃ¥ Länsmuseet. Rena fyndet. PÃ¥ baksidestexten kan man läsa:

Boken Liberalernas Jönköping söker förklara drivkrafterna bakom stadens omvandling från en relativt oansenlig landsortsstad till en betydande industristad. [...] till skillnad från traditionella stadsmonografier görs här ett försök att placera in händelseutvecklingen i sitt rätta ideologiska sammanhang.

Inne i boken kan man även läsa:

I den svenska liberalismens barndom var Jönköping en viktig plats på kartan. Den liberala opinionen hade fotfäste även på landsbygden.

På sidan CyberCity (som drivs av Stockholms Universitets historiska instution) läser jag:

1800-talets Jönköping är känt som liberalernas och tändstickornas stad. Åren 1843-72 utkom det liberala Jönköpingsbladet, och 1845 grundades Jönköpings tändsticksfabrik. I båda projekten var J.E. Lundström en drivande kraft.

Trots att jag är liberal och boende i Jönköping sÃ¥ var detta ganska nytt för mig, men onekligen intressant. Speciellt med tanke pÃ¥ att staden – och främst den omgivande landsbygden – idag mest är känt för sina frikyrkor, sin kristna moralism och Alf Svensson. Nu kan man ju visserligen säga att frikyrkorna har sina rötter inom nÃ¥n slags liberal idétradition om yttrandefrihet och religionsfrihet och frisinnade liberaler har i sin tur rötterna inom frikyrkorna, som exempelvis missionsrörelsen. Men idag stÃ¥r mÃ¥nga frireligiösa och kristna lÃ¥ngt ifrÃ¥n liberalismens idéer (vi kan ju som exempel ta KDU där nuvarande ordföranden Erik Slottner ses som “för liberal”).

I vilket fall som helst så är det ett stycke intressant lokalhistoria som väntar på att bli läst av mig och jag får säkerligen anledning att återkomma i ämnet.

Jag har ett intresse som säkerligen många tycker är smått makabert. Jag tycker nämligen om att gå på kyrkogårdar. Det är inte så att jag är någon galen goth-rockare, utan det är mest det att jag tycker det är intressant ur ett mer kulturhistoriskt perspektiv. Gärna lite äldre kyrkogårdar som känns som de har något att berätta, där varje grav döljer ett intressant liv (p r e t t o ! ! !).

Häromdagen var jag och gick pÃ¥ den vackra Östra KyrkogÃ¥rden i Jönköping, bara ett stenkast frÃ¥n min lägenhet. Där fastnade jag för en jättesten med inskriptionen “HJ. ELWORTH 1824. 1887 STATENS JERNVÄGSMÄN RESTE STENEN”. Klart som f-n att den fÃ¥ngade mitt intresse. En snubbe som har fÃ¥tt en sten rest av Statens Jernvägsmän mÃ¥ste ju vara en intressant person.

Och det kan man väl säga att han var, eller rättare sagt hans far var intressant i alla fall. HJ. Elworth hette egentligen Hjalmar Elworth, och var överdirektör vid Statens Järnvägar, och hans far var ingen mindre än en av Sveriges största uppfinnare – John Ericsson. Intressant att notera är att Hjalmar träffade sin far John först vid 52 Ã¥rs Ã¥lder och att farsan faktiskt överlevde honom med nästan tvÃ¥ Ã¥r.

Tänk, då lärde man sig något nytt den dagen också, på en simpel vårpromenad.

Så nu har jag en liten utmaning till alla bloggare, gå till er närmaste kyrkogård och hitta en person som kan vara intressant, och som ni inte vet ett skvatt om innan!

Jag sÃ¥g pÃ¥ Sblogg att jag numera är bevakad. Omvärldsbevakarna Observer har nämligen utökat sin bevakning av bloggar, som nu omfattar även Subjektiv. Det känns onekligen lite häftigt, plötsligt är man en opinionsbildare. Fast min första tanke när jag sÃ¥g det var “hoppas min arbetsgivare inte abonnerar pÃ¥ bevakningar frÃ¥n Observer”. Nu är det inte sÃ¥ att jag är hemlig direkt, jag har mitt namn och min mail pÃ¥ sidan, och var jag jobbar har jag heller inte direkt dolt. Men att jag bloggar, och har en (ursäkta min blygsamhet…) relativt framgÃ¥ngsrik blogg är inget jag direkt spridit pÃ¥ jobbet. En del vet om det, en del inte. Mina närmaste medarbetare och kollegor har nog faktiskt ingen aning.

Nu har jag hittills inte skrivit speciellt mycket saker som är relaterade till jobbet och min arbetsplats. Men att jag numera är bevakad gör att jag drar mig för att göra det ytterligare. Om jag skriver något kritiskt om arbetsplatsen samtidigt som vi köper omvärldsbevakning av Observer så finns det ju en risk att det kommer fram till de elaka bossarna vad jag tycker om dem. Och på så sätt kan en bevakning faktiskt hindra mitt oberoende, att jag aktar mig för att skriva om en del saker som jag faktiskt vill skriva om. För att slippa ta fajten.

Nu är det, i mitt fall, än så länge hypotetiskt eftersom vi (vad jag vet) inte prenumererar på nån omvärldsbevakning, utan det sköts internt. Sen har jag heller ingenting att dölja för mina kollegor och chefer egentligen. Den största anledningen till att jag inte spridit min blogg på jobbet är främst att jag inte orkar diskutera politik vid morgonfikat, vilket jag annars säkerligen hade varit tvungen att göra om de läste min blogg. Fast jag kan samtidigt se att det kan verka hämmande för en del bloggare att vara bevakade. Nu tar jag bara min relativa framgång med ro (och viss stolthet) och funderar på om jag nån gång i framtiden ska komma ur blogg-garderoben även på jobbet.

Att Expressen “avslöjar” att skolminster Ibrahim Baylan som studentpolitiker gick halvpackad pÃ¥ strippklubb – och betalade själv – efter ett SFS-fullmäktige i Göteborg 1998 känns ju ungefär lika relevant för hans nuvarande politiska karriär som att han glömde spola pÃ¥ toaletten i juni 2001, eller kräktes pÃ¥ en skolfest 1989.

Nog är det bra att våra politiker granskas, men även kvällstidningarna borde väl se vad som är relevant eller ej för en persons politiska karriär. Är svensk press påväg att bli lika moralpanikslagna som amerikansk press måntro?

PS! Som kuriosa kan jag nämna att jag ocksÃ¥ var med (representerades Jönköpings studentkÃ¥r) pÃ¥ samma SFS-fullmäktige. Dock minns jag inte Baylan och jag var heller inte pÃ¥ strippklubb. Det finns nÃ¥t djupt meningslöst – och tragiskt – i att betala ohyggliga priser för inträde och avslagen öl för att se en uttrÃ¥kad tjej vissa brösten och vifta pÃ¥ baken. DS!

Ett osnutet vänsterextremistgäng som kallar sig Global Intifada tar på sig ansvaret för en brandbomb mot en bil utanför den ryska ambassaden.

Man vet inte riktigt vad man ska tro. Det är givetvis illa att i politiskt syfte kasta brandbomber mot bilar även om jag misstänker att det rör sig om vanliga förvirrade vänsterkids med svennedreads som tycker det är lite coolt med stenkastning och brandbomber. Baader-Meinhof-light är det nya svart liksom. Men det är som sagt var inget försvar. Men jag är inte riktigt beredd att hÃ¥lla med kvällspressen som beskriver töntarna som en “terrorgrupp”, men däremot finns en risk att de eskalerar och blommar ut till fullblodiga skogstokar. Hittills har de ju främst sysslat med klassiska vänsteridiotier som fönsterkrossning och färgkastning, även om de pÃ¥ senare tid har trappat upp vÃ¥ldet med just brandbomber. I december kastade de brandbomber mot Polska konsulatet i Sundbyberg och nu senast i gÃ¥r uppeldandet av bilen utanför ryska ambassaden.

Det är bara att hoppas att SÄPO hÃ¥ller koll pÃ¥ dem innan det händer nÃ¥got riktigt allvarligt, men som sagt var – jag tror inte man ska överdramatisera det hela.

Ali Esbati skriver roligt (kors i taket!!) om “organisationen” (tre killar med fjällrävenryggsäckar??):

Enligt obekräftade uppgifter kommer organisationens nästa “aktion” bestÃ¥ i att “medlemmar” ska röka fulknark och spy ned barn- och familjeminister Berit Andnors cykel, i protest mot den globala kapitalismens exploatering av mänsklig skaparglädje, samt att en av revolutionärerna förtrycktes med betyget underkänt pÃ¥ sin sociologitenta

Däremot blir jag inte lika road av Jinges kommentar om det hela:

Enligt indymedia ser sig gruppen (?) bakom detta som: ”en del av den internationella, socialistiska kampen.”
Det kan man utan vidare utesluta. Mer troligt är att det är nazistinfluerade provokationer för att på det sättet kasta skuggan på socialister.

Jinge verkar här helt ha missat att (eller så blundar han fullständigt) det faktiskt finns en hel del våldsromantiska element inom den socialistiska rörelsen. Han kanske lever i nån idyllisk haschdoftande idelastsyn om den gulliga vänstern och har sålunda missat allt från socialistiska terrorister i Tyskland på 70-talet, via nedbrända valstugor till huliganer i Göteborg 2001 eller reclaimare på första maj de senaste åren. Det går inte att gömma huvudet i sanden och låtsas som om vänstern är fri från tokar och våldsamma puckon. Det blir bara pinsamt.

Idag möttes jag av lokalnyheten att Kommunistiska Partiet och RKUs lokaler här i Jönköping hade brunnit ner (upp?). Polisen misstänker att det är mordbrand. Jag kan förstå misstanken, det är liksom ingen omöjlighet att de har skaffat sig fiender om man säger så. Fast samtidigt så hoppas jag givetvis att det inte är anlagt, utan en olyckshändelse.

För även om jag, som alla säkert vet vid det här laget, tycker väldigt illa om kommunister (inte som personer, men deras ideologi) så beklagar jag givetvis om deras lokaler saboteras av politiska motståndare. I ett demokratiskt samhälle måste man acceptera även politiska avarter och ingen form av politiskt våld är accepterat mot motståndare. Även i fall där motståndarna själva propagerar för våld och revolution.

Uppdatering:
Nu skriver Kommunistiska Partiet själva om branden. Förutom att de jämför händelsen med attentatet mot Norrskensflamman 1940 så skyller de (som vanligt) händelsen indirekt på liberaler:

Det nya och allvarliga med attentatet mot Röda Stjärnan är att det är indirekt sanktionerat av det liberala etablissemanget – givetvis inte så att det liberala etablissemanget förespråkar mordbrand, det vore en absurd anklagelse, men väl så att den fanatiska och alltmer vulgära antikommunistiska kampanjen suddar ut gränserna till vad som är tillåtet i förhållande till kommunister.

När Liberala ungdomsförbundet ser som liberal mission att bomba fram demokrati i andra länder, om nu bara slöfocken George W Bush får tummen ur vad gäller hemska ”kommunistdiktaturer” som Kuba och Nordkorea, så är steget inte långt till att bomba kommunister också här hemma, åtminstone inte i förmörkade hjärnor.

Det är nästan skrattretande att läsa om vad kommunisterna kallar “fanatisk” och “vulgär” antikommunistisk kampanj, samtidigt som de själv i sin hetsjakt mot liberaler (eller allt vad de kallar liberaler…) passerar anständighetens gräns gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng. Well, sten i glashus, anyone?

Dock så har de en poäng i sista stycket, även om det är skrivet så där högtravande i marschtakt som kommunister är så duktiga på:

Ändå vill vi skicka ett budskap till den demokratiska opinionen – ja, till alla som kallar sig demokrater. Vad är demokratin värd om det anses tillåtligt att stoppa misshagliga åsiktsriktningar via mordbrand? Det är vad attentatet mot Röda Stjärnan i Jönköping handlar om. Det riktas inte mot enskild person och det är inte begått i hastigt mod, utan det är en planerad attack mot Kommunistiska Partiet och dess ungdomsförbund RKU. I syfte att tysta misshagliga åsikter.
Mot detta måste alla demokrater protestera. Inte får vår skull, vi reder oss själva. Utan för demokratins.

Men ska jag vara ärlig sÃ¥ tror jag faktiskt ingen demokrat tycker det är okej. Polisen lär göra sitt bästa att sätta fast rötäggen som brände ner lokalen. Och jag – och mÃ¥nga med mig – är lika mycket emot den här typen av händelser som vi var när vänsteraktivister brände ner EU-valstugor eller när “antifascister” misshandlar unga skinnskallar.

Nu drar jag till Malmö ett par dagar på en minisemester och för att hälsa på en god vän. Ska bli kul. Jag gillar Malmö, det är en skön stad. Även om jag inte direkt har någon längtan att flytta dit, vilket annars typ hälften av alla unga i Jönköping verkar ha. Av någon anledning har Malmö samma dragningskraft här som Stockholm verkar ha bland norrlänningar.

Det är säkert The Cardigans fel.

Om jag inte har möjlighet att skriva något vettigt under min Skånevistelse så lovar jag att återkomma i mitten av nästa vecka.

Fram tills dess kan ni försöka få tag på senaste numret av tidningen NU. Om ni är nyfikna på hur de utmärkta bloggarna Mathias Sundin och Erik Svansbo ser ut vill säga. De intervjuas nämligen i egenskap av sina roller som aktiva folkpartister.

Det är alltid så skönt med människor som lämnar dörrar öppna för mig att slå in. Folk som gör det så enkelt för en enkel skribent som jag. S0m bara genom att öppna munnen ger mig inspiration att skriva. Tack! I gårdagens Jönköpings-Posten intervjuades den nya ordföranden för föreningen Kulturhuset här i Jönköping.

Kulturhuset står inför ekonomiska problem då kommunen har sänkt verksamhetsbidraget. För att råda bot på detta så har föreningen sänkt sina kostnader, men för även en diskussion med kommunen om ökade anslag, samt funderar på att söka pengar på annat håll.

Givetvis får kamrat ordföranden en relevant fråga från reportern om inte sponsring vore aktuellt. Svaret är som hämtat från kulturvänsterns skolbok:

Det har jag svårt att tänka mig. Jag tycker att kulturen ska vara fri.

Yes! Ytterligare en som har fattat vad det har handlat om. Att kräva bidragspengar frÃ¥n kommunen, och tvinga skattebetalare att vara med och betala för en kultur som de kanske skiter högaktningsfullt i är alltsÃ¥ definitionen för att “vara fri”. Fy för elaka företag som vill bidra med pengar. Det är bättre att mjölka ur det offentliga. De har lärt sig väl av SVT som anser att “fri tv” är att tvinga alla att betala, samt ha en styrelse som tillsätts av Staten.

Jag får alltid en känsla av välbehag när jag läser den typen av uttalanden. Det är de som driver mig att fortsätta skriva.

Behöver jag ens nämna att den nya kamrat ordförande även är aktiv inom Bokcaféet?