Fredagsfyran: datorspel

1. Spelar du något spel på datorn?
Jupp, i perioder spelar jag mycket – andra ingenting alls. Och inte bara på datorn – även på Xbox. På datorn blir det mycket äventyrsspel som Broken Sword, Monkey Island, The Longest Journey etc. Lite strategispel också – som Age of Kings och Medieval: Total War. På senare tid har det även blivit lite krigsspel, som Battlefield 1942 (gärna med Desert Combat-modden vi ett gäng som träffas nästan varje vecka och spelar Wolfenstein: Enemy Territory över nätverk.
På Xbox blir det mest sportspel, som BMX, hockey, fotboll eller snowboard.

2. Vilket är ditt favoritspel?
Svår fråga. På senare tid är det mest Battlefield 1942 som har gällt hemma. Men ska jag peka ut några verkliga favoritspel så blir det Monkey Island 3: Curse of Monkey Island, Broken Sword: Shadow of the Templars, Broken Sword 2: The Smoking Mirror samt The Longest Journey.

Det är stora och underhållande äventyrsspel av ”peka-och-klicka”-typen som tar sisådär 20-30 timmar vardera att spela igenom. De är som bra filmer eller böcker – jag kan spela dem om och om igen trots att jag vet vad som händer.

3. Vad kännetecknar ett riktigt bra spel?
Att det är beroendeframkallande. Det vill säga att man knappt kan sluta när man har börjat, och att man bara vill hem och fortsätta spela när man sitter på jobbet. När det gäller äventyrsspel, som är det jag spelar mest, så är det viktigt med en god story, en stor dos humor, lagom svåra problem och en spellängd som varar uppåt en arbetsvecka…

4. Tipsa om någon bra länk för spelintresserade!
http://www.delteradventures.com/
Den ultimata källan för alla oss som gillar äventyrsspel!

Ali Esbati och de 40 felen.

Som de flesta politiskt intresserade bloggare har noterat så har Ung Vänsters f.d ordförande, mannen som gett den nykommunistiska otrevligheten ett ansikte, Ali Esbati börjat blogga.

Visst välkomnar även jag bra bloggar från vänsterhållet, men att Esbatis skulle bli en sådann betvivlar jag starkt. För det första så blir ofta bloggar från etablerade opinionsbildare ointressanta. För det andra så har inte Esbati direkt imponerat på mig tidigare i debatten. Och det beror inte så mycket på ideologiska skiljelinjer, det finns många vänsterdebattörer jag har stor respekt för, utan snarare att han har haft ett språkbruk och en arrogant debattstil som jag ogillar. En stil som har andats ”jag behöver inte ens lyssna på vad alla andra idioter säger eftersom jag (eller Manifestet) alltid har rätt”. Och med tanke på hur ofta han har fel så blir det snarast komik av det.

Och redan efter en dygns bloggande är han nere i sitt traditionella kommunistträsk. Han påstår t.ex att Per Ahlmark ”är hedersdoktor vid universitetet i Jerusalem, på grund av sitt idoga propagerande för Israels ras- och folkmordspolitik” (Esbati brukar anklaga alla som stödjer Israels rätt att existera för apartheidsförespråkare och dylikt) och att Peter Wallenberg är hedersdoktor vid Uppsala Universitet ”tack vare sina insatser att inskränka arbetsrätt och välfärd för vanliga svenskar”. Sveriges kanske mest harmlösa politiska ungdomsförbund, Liberala Ungdomsförbundet, kallas av Ali för ”den extremistiska organisationen” (look who´s talking, dudes. Sten i glashus, anyone??). Per T Ohlsson blir ”bompropagandist” trots att texten Esbati skriver om inte har något med krig eller liknande att göra. TV-programmet Agenda anklagas för att värna ”rasism, nedskärningar och repression”.

Och så fortsätter det.

Men jag kommer nog att återkomma till Esbatis blogg med jämna mellanrum jag behöver ju någon att reta upp mig på. Och Ali har alla möjligheter att bli vänsterns egna Dick Erixon*. Men om jag vill ha bra, nyanserade och intressanta texter från vänster så blir det nog till exempelvis Obunden jag letar mig även i fortsättningen.

PS! Grabben borde sova mer så kanske det blir bättre inlägg. Att skriva på bloggen kl. 07:33 en lördagsmorgon är fasen inte nyttigt för någon 😉 DS!

fotnot*: vad jag menar med detta är att Erixon gärna antar attityden ”allt som kan vara vänster är skit”. Vilket är jämförbart med Esbatis ”allt som kan vara höger är skit”.

Kom mun konferens.

Jag undrar vad sossarnas konferens egentligen handlade om. ”Kom mun” är för mig en fullständigt obegriplig mening. Antingen så menas Kommun, och då saknas det ett bindestreck om man nu måste ha ordet på två rader. Eller så är det ett betydligt snuskigare tema och då ska bokstaven i in mellan Kom och mun…

Det är visserligen inte första gången deras kongresser och konferenser har obegripliga namn. Deras kongress i april förra året hade t.ex namnet Till för växt väl färd.

Sexism i ett socialt sammanhang.

Senaste avsnittet av Mediemagasinet på SVT handlade om vilka som har makten över musiken i media, musikredaktörer på radio, recensenter och liknande. Men det som definitivt fastnade i mitt medvetande var bara en liten bisats i programmet.

Tydligen har de enskilda programledarna och producenterna lite att säga till om när det gäller musikvalet i sina program på P3. Spellistorna bestäms av muiskredaktörerna på måndagsmöten. Radiokanalen har bestämt att de inte ska spela Vit Makt-musik eller den allra mest homofobiska reggaen och hiphopen. Men kvinnoförnedrande och sexistisk musik är tydligen helt ok. Något som den f.d programledaren Nasim Aghili inte är helt förtjust i – med all rätta:

Det blir en sådan dubbelmoral när jag sitter i radio och tycker att tjejer och killar är lika mycket värda och att man inte får behandla tjejer på ett visst sätt för att de är tjejer och killar på ett visst sätt för att de är killar, och sedan, precis efteråt så kommer det en låt där man sjunger att det är ok att sälja kvinnor.

Som exempel på detta togs 50 Cents hit P.I.M.P upp. I låten rappar han bl.a:

Bitch choose with me, I’ll have you stripping in the street
Put my other hoes down, you get your ass beat
Now Nik my bottom bitch, she always come up with my bread
The last nigga she was with put stitches in her head
Get your hoe out of pocket, I’ll put a charge on a bitch

För i princip vem som helst är det en text som är tydligt kvinnoförnedrande och sexistisk. Men som vanligt när det gäller de mer sexistiska avarterna av hiphop så har de sina försvarare, sina nyttiga idioter, som bortförklarar det hela med kulturella skillnader. P3:s musikchef Pia Kallischer får givetvis frågan om det är okej med sexistisk hiphop, och man ser nästan på henne hur synapserna i hjärnan jobbar övertid för att komma fram till ett svar som är sådär lagom förklarande och tolerant. Svaret blir – givetvis – det gamla vanliga tugget när det handlar om sexistisk hiphop:

Om man vet lite mer om det sociala sammanhanget i USA så vet man att en pimp är en ghetto-ikon. Pimpen i det amerikanska samhället är en ghettovariant av framgångsmyten.

Tack Pia! Givetvis är sexism okej om man vet mer om det sociala sammanhanget! Att jag inte tänkte på det. Det innebär att nästa gång en ny talibanregim växer fram i mellanöstern så ska jag försvara deras politik med det sociala sammanhanget. Eller varför inte försvara hela nazismen med det. Mumla fram nåt i stil med ”om man vet lite mer om det sociala sammanhanget i Nazityskland så vet man att Führern är en nazi-ikon. Führern i det tyska samhället är en nazi-variant av framgångsmyten”.

Det är så skönt att ha hela den politiskt korrekta begreppsvärlden att ta till när man vill förklara – och försvara – ganska så otrevliga tendenser: ”det är ok, för det är en del av deras kultur”.

Vi är livrädda för att verka chauvinistiska och framställa andra kulturer som sämre än våran, så därför tar vi gärna till de argumenten. Men samtidigt är det kanske just det som blir chauvinism på riktigt. I andra kulturer är de lite korkade så då är idioti okej, eller? Pia Kallischer kanske egentligen menar att ”50 Cent är ju neger så han fattar inte bättre”. Nu tror jag inte att hon menar så. Jag tror bara hon försöker visa vilken förstående och tolerant människa hon ändå är. Ändå blir det så fel.

Fotonördar – se hit!

Jag tänkte passa på att tipsa om en bra blogg för er som är intresserade av digitalfotografering och bildbehandling. Den heter Moderskeppet – och drivs av en vän och kollega till mig, Mattias, som till vardags undervisar och ”webbar” på Högskolan för Lärande och Kommunikation i Jönköping.

Mattias blogg handlar uteslutande om bildbehandling, photoshop, digitalfoto och närgränsade ämnen. Ingen trist politik där inte. Missa heller inte hans utmärkta grundkurs i bildbhehandling.

Den användes från början (om jag har fattat det rätt) som kursunderlag för studenter men nu har Mattias alltså haft vänligheten att lägga ut den för allmän beskådan – i ny och förbättrad version.

Som sagt var – väl värt ett besök för alla oss fotonördar.

Fredagsfyran: Skrivprocesser

1. Varför har du valt just bloggen som uttryckssätt?
Jadu, bra fråga. Jag ville ha ett ställe där jag kunde skriva helt fritt, utan att behöva betala (som på Sourze) eller ha nån redaktör som bestämmer över om vad. Jag har alltid haft mycket åsikter som jag velat berätta om, föra ut till allmänheten och som gör omvärlden lite klokare!
När jag registrerade domänen subjektiv.se var tanken inte alls att starta en blogg. Det var mer pretentiöst än så. Det var meningen att det skulle bli en webbtidning, med redaktion, flera skribenter och sånt. Planerna var långt gångna och en del personer var redan tillfrågade. Men som vanligt när flera är inblandade så rann det ut i sanden. Då upptäckte jag hela grejen med bloggar, mest genom en en slump och insåg att det skulle passa mig utmärkt. På den vägen är det. Och med så oehört mycket positiv feedback som jag har fått så ångrar jag mig inte en sekund. Tack alla mina kära läsare!

2. Vad gör du de dagar då inspirationen till att skriva tryter?
Det är tyvärr nåt som hänt alltför ofta de senaste månaderna. Den stadigt ökande besöksskaran och all positiv feedback har gett lite prestationsångest måste jag säga. Har man fått höra av så många människor att man skriver bra så vill man ju leva upp till kraven. Vilket ibland kan leda till en låsning i skallen. Det bottnar nog i mitt dåliga självförtroende.

Men – nu till svaret på frågan! När jag behöver inspiration finns det inget bättre att göra än att surfa runt. Surfa till andras bloggar och kolla vad de skriver är bra. Sen brukar jag även läsa olika ledarsidor och nyheter för att kolla läget. Gå in på sidor som drivs av politiska eller religiösa extremister är också bra, speciellt med tanke på den politiska profil Subjektiv ändå har. Det är alltid kul att se vad de olika knäppskallarna som finns har hittat på.

3. Är bloggen det enda stället du skriver på, eller skriver du någon annanstans också?

Ja, för tillfället. Om man bortser från alla oavslutade romaner och noveller som ligger i byrålådan. Innan jag bloggade skrev jag en hel del på Sourze, men det har jag slutat med. Visst det var kul att tjafsa med personer som Billy Butt – som en gång kallade mig för ”en farlig amatörskribent” men som sen mailade mig och skrev

Jag har största respekt för din integritet och din goda vilja att debattera. Även om jag inte alltid håller med vad du skriver tycker jag att du är vänlig och seriös och du stimulerar debatt

Men jag kände ändå att det inte längre var meningsfullt att betala för att publicera sig, när jag på min blogg kan skriva gratis. Och här har jag faktiskt i många fall fler läsare än vad jag hade på Sourze!

4. Vilket av dina alster är du mest nöjd med?
Hmm…svårt att svara på. Det är många texter jag är nöjd med – och ännu fler jag vill spola ner i toaletten. Men om jag ska välja ut en enda text som jag är nöjd med så får det nog bli en gammal Sourze-dänga som heter Hur emo är Conan Barbaren?, som jag fortfarande själv kan fnissa lite åt. Till den texten fick jag bl.a kommentaren:

..detta var extremt välskrivet..det är nästan så att jag misstänker att du är ngn gammal relik från musiktidningen pop eller dyl…jävligt bra ivfs..bästa jag har läst här på sourze…fet femma på dig mannen! = )

Klart att man måste vara lite nöjd då!

Hur tolerant ska man vara?

En av de viktigare byggstenarna i ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle är tolerans. Det innebär att man accepterar andras rätt till åsikter, men även de som har andra religioner, annan etnicitet, sexuella preferenser eller vad det månde vara. Jag behöver nog knappast förklara för mina kloka läsare vad som menas.

Dock finner jag ofta att tolerans ofta tenderar att bli en politiskt korrekt smet. För att visa att man minsann är en tolerant person så accpeteras åsikter och yttringar så mycket att det nästan blir löjligt. Så länge föremålet för denna tolerans har de för dagen rätta attributen i form av etnisk tillhörighet, religion eller kön.

Ett exempel där toleransen går längre än vad som är nödvändigt är i behandlingen av islam.

Sverige är, vilket jag tycker är bra, ett sekulariserat land. Vi har religionsfrihet (vilket även innebär rätten att inte ha en religion) och en persons tro anses generellt vara en privatsak. Att i den offentliga debatten tala om exempelvis kristna värderingar anses i det närmaste suspekt – och kristen tro framställs av många som nästan löjeväckande och definitivt föråldrat.

Men när det kommer till den muslimska tron så ska alla plötsligt vara så förstående och toleranta.

Ett antal vänsterpartister har t.ex i riksdagen motionerat om behovet av imamutbildningar (imam = böneledare/andlig ledare inom den muslimska tron) på svenska, offentliga, högskolor:

Med den växande muslimska infrastrukturen ökar också behovet av personer med särskilda funktioner och därtill hörande kunskaper. Av central betydelse är imamen som fungerar som böneledare, men också har viktiga rådgivande uppgifter i exempelvis sociala och rättsliga frågor.

Att förslaget kommer från Vänsterpartiet är både förvånande men samtidigt helt naturligt. Förvånande på det sättet att vänstern knappas kan beskyllas för att vurma speciellt varmt om religiösa värderingar. Helt naturligt blir det dock eftersom vänstern är urtypen för politisk korrekthet och en utsmetad tolerans (tolerans så länge det inte gäller kristna, amerikanare eller borgare vill säga…).

(Personligen tycker jag – eftersom religionen just är en privatsak – att staten inte ska tillhandahålla vare sig prästutbildningar, imamutbildningar eller andra typer av religiös skolning.)

Ingen vill ju bli anklagad för att vara islamofob eller främlingsfientlig därför är de politiskt korrekta oehört snabba på att tala sig varma om islam och tillgodose muslimska krav. Gärna sanktionerat av statsmakterna. Detta trots att bokstavstroende muslimer inte på något sätt är mer toleranta och icke-reaktionära än vad de så bespottade kristna är.

Som både Alicio i Underlandet och Mothugg konstaterade igår så har Världskulturmuseet valt att dra tillbaka en tavla från en utställning på grund av massiva påtryckningar från muslimer. Tydligen har även hot förekommit. Vilket inte är speciellt förvånande med tanke på vad som har skrivits på forumet Sindbad och som har snappats upp av Alicio:

Varenda muslim som läser detta måste skriva, även om ni inte vet vad ni ska skriva, så är det ändå jätteviktigt. Men tänk igenom noga vad ni skriver, skriv inga hot, utan säg att hon ska tänka på vad som har hänt i Holland, USA klarar inte av att skydda sig, frågan är ju då om hon/han klarar av det! Skriv att ni inte hotar henne, men man ska ta lärdom av det som har hänt i Holland [där filmaren Theo van Gogh mördades av en islamisk fanatiker / Alicios anm.] och en del muslimer är varken rädda för fängelse eller död, men att ni inte är en av dessa. Hon ska ta det som en varning, inte som ett hot.

Som jag tidigare har skrivit så anser jag att man ”i ett öppet, demokratiskt samhälle måste acceptera även de åsiktsmässiga avarterna och ta risken att det finns individer eller grupper som faktiskt känner sig kränkta av andras uttalanden”. Sålunda har givetvis de här radikala muslimerna rätt till sin uppfattning (även om hot alltid är att gå för långt) men de måste också acceptera demokratins – och den sekulära statens – spelregler. Och i ett öppet samhälle censurerar man inte konst. Och man hotar inte folk. Och man har ingen rätt att begära att islams regler gäller på svenska museer.

Man kan här dra paralleller till Ecce Homo-utställningen – av Elisabeth Ohlson Wallin – som var i ropet för några år sedan. Ecce Homo var en serie fotografier som föreställde Jesus omgiven av bl.a läderbögar och transvestiter. Många kristna blev upprörda – och kränkta – över detta och protesterade kraftigt. Men här bet inga protester. Utställningen visades inte bara i gallerier, museer och riksdagshuset, utan även i kristna samlingslokaler och domkyrkor. Alltså mitt i den kristna trons allra viktigaste rum.

Man kan ju undra hur länge utställningen funnits kvar om de exempelvis hade föreställt profeten Muhammed. Hade Mona Sahlin varit lika snabb att försvara verket då? Eller hade hon – i toleransen namn – haft ”stor förståelse för hur muslimerna känner sig”? Troligen skulle det skapa en toleransens härdsmälta hos Sahlin – och lett till tystnad. Detta går givetvis bara att spekulera i.

Visst ska vi givetvis vara toleranta mot andras åsikter, religion och så vidare. Men tolerans för mig innebär inte att man per automatik måste vara andra till lags hela tiden. Givetvis har muslimer, kristna, judar och andra rätt att praktisera sin religion – så länge de håller sig inom den världsliga lagen vill säga. Men detta innebär inte att vi måste tillgodose alla deras krav.

Och toleransen är inte heller oändlig. Tolerans och åsikts/yttrandefrihet är nämligen inte samma sak, trots att de är väldigt närbesläktade. Principen om yttrande- och åsiktsfrihet säger att alla har rätt till valfri åsikt och rätt att yttra denna. Enligt toleransprincipen så bör man ”inte tolerera handlingar som orättmätigt inskränker andras tanke- och handlingsfrihet”.

Så när religiösa eller politiska dogmatiker framför sina kanske otrevliga åsikter så har de givetvis rätt till det. Men vi ska inte behöva sitta tysta och lyssna på intoleranta och vara livrädda för att argumentera emot , av rädsla för att vi ska framstå som de intoleranta.

Vi som vill leva i det öppna samhället, med demokratiskt fattade lagar, måste sätta ner foten i golvet och aktivt bekämpa alla former av fundamentalism och dogmatism. Oavsett om den är kristen eller muslimsk. Nazistisk eller kommunistisk. Vi kan inte låta den politiska korrektheten smeta ut sig så mycket att det i slutändan leder till att mörkermännen, reaktionärerna, fundamentalisterna och våldsverkarna inte längre har nåt motstånd.

Grymt trött idag.

Jag är grymt trött idag. Och det beror inte på den senaste representanten för den giriga såsse-adeln , upprördheten bakom den intolerans som en del unga muslimer visar eller att HV71 inte lyckades vinna mot Malmö trots förkrossande överlägsenhet när det gäller antal skott (37-17 säger det mesta).

Nä, tröttheten är rent fysisk och beror på att den förbannade kroppen (eller knoppen) i natt ville spela mig ett elakt spratt.

I morse hade jag tvättid klockan sju – det är inte ofta man får upp mig ur sängen så tidigt men ibland måste man offra sig. Som tur var så var jag ganska trött igår kväll vilket gjorde att jag gick till sängs redan vid kvart i elva på kvällen – direkt efter Vita Huset. Ungefär två timmar tidigare än normalt. Jag låg väl och läste en kvart för att sen somna runt elvatiden.

Efter en tids djup sömn så vaknade jag. Jag var helt klarvaken. I princip redo att gå upp. Jag låg och tänkte ”hmm…klockan borde vara närmare sex så det är ingen idé att somna om, klockan ringer ju om en knappt halvtimme”. Jag låg ändå kvar i sängen i väntan på väckarklockans illavarslande och hemska signal. Men efter en stund så tänkte jag ändå att jag kan ju kolla hur mycket hon är, kanske är hon bara strax efter fem. I så fall kan ju alltid läsa lite, för somna om var ingen idé eftersom jag var klarvaken. Jag tittade på klockan. Och skrek rätt ut ”VAD I HELVETE!!! DET KAN INTE VARA SANT!!”. Klockjävlen måste gå fel.

Den visade nämligen på 00.35. Enligt den förbannade klockan had jag alltså bara sovit i ungefär en och en halv timme. Så jag kände mig tvungen att kolla även klockan på mobilen. Visst. Den visade också att klockan var drygt halv ett. Förbannade jävla satans helvete skit.

Här var jag alltså klarvaken efter en och en halv timmes sömn. Med sex timmar kvar tills det var dags att gå upp!

Det var alltså inget annat att göra än att krypa tillbaka mellan lakanen och hoppas att jag trots allt kunde somna om.

Men som de flesta förstår är det fullständigt omöjligt att somna när man är klarvaken. Och speciellt när man vet att man ska upp tidigt. Så det blev att läsa lite. Stirra i taket lite. Läsa lite. Försöka sova lite.

Så höll det på i flera timmar och jag somnade strax efter tre. Så det var ingen pigg Daniel som masade sig iväg till tvättstugan vid sju, och sen till jobbet strax efter tio.

Därför är jag grymt trött idag. Och inte kan jag skylla det på politiker. Fan också!