En av de viktigare byggstenarna i ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle är tolerans. Det innebär att man accepterar andras rätt till åsikter, men även de som har andra religioner, annan etnicitet, sexuella preferenser eller vad det månde vara. Jag behöver nog knappast förklara för mina kloka läsare vad som menas.
Dock finner jag ofta att tolerans ofta tenderar att bli en politiskt korrekt smet. För att visa att man minsann är en tolerant person så accpeteras åsikter och yttringar så mycket att det nästan blir löjligt. Så länge föremålet för denna tolerans har de för dagen rätta attributen i form av etnisk tillhörighet, religion eller kön.
Ett exempel där toleransen går längre än vad som är nödvändigt är i behandlingen av islam.
Sverige är, vilket jag tycker är bra, ett sekulariserat land. Vi har religionsfrihet (vilket även innebär rätten att inte ha en religion) och en persons tro anses generellt vara en privatsak. Att i den offentliga debatten tala om exempelvis kristna värderingar anses i det närmaste suspekt – och kristen tro framställs av mÃ¥nga som nästan löjeväckande och definitivt förÃ¥ldrat.
Men när det kommer till den muslimska tron så ska alla plötsligt vara så förstående och toleranta.
Ett antal vänsterpartister har t.ex i riksdagen motionerat om behovet av imamutbildningar (imam = böneledare/andlig ledare inom den muslimska tron) på svenska, offentliga, högskolor:
Med den växande muslimska infrastrukturen ökar också behovet av personer med särskilda funktioner och därtill hörande kunskaper. Av central betydelse är imamen som fungerar som böneledare, men också har viktiga rådgivande uppgifter i exempelvis sociala och rättsliga frågor.
Att förslaget kommer frÃ¥n Vänsterpartiet är bÃ¥de förvÃ¥nande men samtidigt helt naturligt. FörvÃ¥nande pÃ¥ det sättet att vänstern knappas kan beskyllas för att vurma speciellt varmt om religiösa värderingar. Helt naturligt blir det dock eftersom vänstern är urtypen för politisk korrekthet och en utsmetad tolerans (tolerans sÃ¥ länge det inte gäller kristna, amerikanare eller borgare vill säga…).
(Personligen tycker jag – eftersom religionen just är en privatsak – att staten inte ska tillhandahÃ¥lla vare sig prästutbildningar, imamutbildningar eller andra typer av religiös skolning.)
Ingen vill ju bli anklagad för att vara islamofob eller främlingsfientlig därför är de politiskt korrekta oehört snabba på att tala sig varma om islam och tillgodose muslimska krav. Gärna sanktionerat av statsmakterna. Detta trots att bokstavstroende muslimer inte på något sätt är mer toleranta och icke-reaktionära än vad de så bespottade kristna är.
Som både Alicio i Underlandet och Mothugg konstaterade igår så har Världskulturmuseet valt att dra tillbaka en tavla från en utställning på grund av massiva påtryckningar från muslimer. Tydligen har även hot förekommit. Vilket inte är speciellt förvånande med tanke på vad som har skrivits på forumet Sindbad och som har snappats upp av Alicio:
Varenda muslim som läser detta måste skriva, även om ni inte vet vad ni ska skriva, så är det ändå jätteviktigt. Men tänk igenom noga vad ni skriver, skriv inga hot, utan säg att hon ska tänka på vad som har hänt i Holland, USA klarar inte av att skydda sig, frågan är ju då om hon/han klarar av det! Skriv att ni inte hotar henne, men man ska ta lärdom av det som har hänt i Holland [där filmaren Theo van Gogh mördades av en islamisk fanatiker / Alicios anm.] och en del muslimer är varken rädda för fängelse eller död, men att ni inte är en av dessa. Hon ska ta det som en varning, inte som ett hot.
Som jag tidigare har skrivit sÃ¥ anser jag att man “i ett öppet, demokratiskt samhälle mÃ¥ste acceptera även de Ã¥siktsmässiga avarterna och ta risken att det finns individer eller grupper som faktiskt känner sig kränkta av andras uttalanden”. SÃ¥lunda har givetvis de här radikala muslimerna rätt till sin uppfattning (även om hot alltid är att gÃ¥ för lÃ¥ngt) men de mÃ¥ste ocksÃ¥ acceptera demokratins – och den sekulära statens – spelregler. Och i ett öppet samhälle censurerar man inte konst. Och man hotar inte folk. Och man har ingen rätt att begära att islams regler gäller pÃ¥ svenska museer.
Man kan här dra paralleller till Ecce Homo-utställningen – av Elisabeth Ohlson Wallin – som var i ropet för nÃ¥gra Ã¥r sedan. Ecce Homo var en serie fotografier som föreställde Jesus omgiven av bl.a läderbögar och transvestiter. MÃ¥nga kristna blev upprörda – och kränkta – över detta och protesterade kraftigt. Men här bet inga protester. Utställningen visades inte bara i gallerier, museer och riksdagshuset, utan även i kristna samlingslokaler och domkyrkor. AlltsÃ¥ mitt i den kristna trons allra viktigaste rum.
Man kan ju undra hur länge utställningen funnits kvar om de exempelvis hade föreställt profeten Muhammed. Hade Mona Sahlin varit lika snabb att försvara verket dÃ¥? Eller hade hon – i toleransen namn – haft “stor förstÃ¥else för hur muslimerna känner sig”? Troligen skulle det skapa en toleransens härdsmälta hos Sahlin – och lett till tystnad. Detta gÃ¥r givetvis bara att spekulera i.
Visst ska vi givetvis vara toleranta mot andras Ã¥sikter, religion och sÃ¥ vidare. Men tolerans för mig innebär inte att man per automatik mÃ¥ste vara andra till lags hela tiden. Givetvis har muslimer, kristna, judar och andra rätt att praktisera sin religion – sÃ¥ länge de hÃ¥ller sig inom den världsliga lagen vill säga. Men detta innebär inte att vi mÃ¥ste tillgodose alla deras krav.
Och toleransen är inte heller oändlig. Tolerans och Ã¥sikts/yttrandefrihet är nämligen inte samma sak, trots att de är väldigt närbesläktade. Principen om yttrande- och Ã¥siktsfrihet säger att alla har rätt till valfri Ã¥sikt och rätt att yttra denna. Enligt toleransprincipen sÃ¥ bör man “inte tolerera handlingar som orättmätigt inskränker andras tanke- och handlingsfrihet”.
Så när religiösa eller politiska dogmatiker framför sina kanske otrevliga åsikter så har de givetvis rätt till det. Men vi ska inte behöva sitta tysta och lyssna på intoleranta och vara livrädda för att argumentera emot , av rädsla för att vi ska framstå som de intoleranta.
Vi som vill leva i det öppna samhället, med demokratiskt fattade lagar, måste sätta ner foten i golvet och aktivt bekämpa alla former av fundamentalism och dogmatism. Oavsett om den är kristen eller muslimsk. Nazistisk eller kommunistisk. Vi kan inte låta den politiska korrektheten smeta ut sig så mycket att det i slutändan leder till att mörkermännen, reaktionärerna, fundamentalisterna och våldsverkarna inte längre har nåt motstånd.
DS!