Jag har lagt ner alla planer pÃ¥ att försöka svara pÃ¥ alla dessa fyror, femmor och annat – eftersom jag alltid missar dem. Men eftersom veckans femma handlar om musik sÃ¥ svarar jag den här gÃ¥ngen, fast tvÃ¥ dagar försenat.

1. Vilken var den första artist/grupp du vet med dig att du gillade?

Bruce Springsteen – vilket fÃ¥r mig att lÃ¥ta coolare än vad jag nÃ¥gonsin varit eller för den del är. När jag var tio Ã¥r kom Born in the USA-plattan. Den – och speciellt titellÃ¥ten – blev en stor hit i alla folklager, i alla Ã¥ldrar, och fick givetvis ett enormt genomslag i min fjärdeklass i lilla Gränna. Överallt kunde man höra ungar som gapade “I wÃ¥ss bÃ¥rrn inn dä JU ESS EJ”. PÃ¥ marknader och i tokroliga butiker kunde man köpa t-shirtar med tryck som “Born in Säffle” eller “Born in SmÃ¥land”. Givetvis höll jag mig för god för att köpa nÃ¥n av dem. Eller hade jag bara inlett min lÃ¥nga karriär av kronisk pankhet?

Vi tyckte alla att brusan, som han kallades, var tuffast i världen. Att lÃ¥ten som – sÃ¥ ofta när det gäller Bruce Springsteen – innehöll en stor dos samhällskritik fattade vi inte dÃ¥. Vi var ju bara tio Ã¥r, goddammit. Fast Ã¥ andra sidan fattade inte Ronald Reagan det heller, som använde lÃ¥ten i sin valkampanj 1984. Och han var ju 73.

Tiden då Bruce Springsteen och Born in the USA var störst i världen varade för min del i kanske ett år. Sen föll han totalt i glömska, och under en lång period från tonåren och uppåt tyckte jag han var hemsk. Först på senare år har jag återupptäckt honom och idag rankar jag skivor som exempelvis Nebraska till det bästa som någonsin har gjorts i musikväg. Cirkeln är sluten.

2. Vilken var den första skiva du köpte själv?

Här krävs det lite funderande. Länge hade jag för mig att den första skivan jag köpte själv var Alphavilles Forever Young, som tillsammans med Bruce var de stora stjärnorna mitt första år på mellanstadiet. Men när jag tänker efter minns jag att jag fick den i julklapp 1984. Vi firade jul hemma hos mormor minns jag nu. Det var en stor dag i mitt liv. Min första egna vinylskiva. Born in the USA hade jag nämligen bara på en avspelad kassett.

Så jag får nog leta mig fram till en senare punkt i historien för att komma på vilken skiva som var den första jag köpte själv.

Efter lite funderande har jag dock kommit pÃ¥ det – och (givetvis) även historien bakom.

Det var när jag gick i sjuan. PÃ¥ en musiklektion blev vi alla uppmanade att ta med oss varsinn favoritskiva. Mitt musikintresse fram tills dess var ganska svalt. I princip enda skivan jag ägde var ovannämnda Forever Young. Och jag ville inte stÃ¥ där som ett fÃ¥n – antingen helt utan skiva eller med en som var tre-fyra Ã¥r gammal och lika ute som hockeyfrillor var inne.

SÃ¥ det blev att gÃ¥ till närmaste skivaffär och botanisera. En skrämmande upplevelse. Men jag minns att jag hade sett en mastodontkonsert pÃ¥ TV som jag gillade. Hundratusentals människor i publiken. Fyrverkerier. En kille i rosa kavaj och solglasögon. Skittufft med andra ord. Artisten var givetvis the king of svulstig instrumentalsynth – Jean-Michel Jarre. SÃ¥ jag köpte live-LPn Cities in Concert – Houston/Lyon. Efter denna ansträngning fick jag givetvis inte ens spela upp den inför klassen. Lektionstiden räckte inte till för alla, och veckan därpÃ¥ var vi tillbaka till den vanliga förnedringen dÃ¥ alla skulle prova pÃ¥ olika instrument.

Men i det ̦gonblicket f̦ddes en fler̴rig beundran f̦r svulstig Рmen samtidigt banal Рinstrumental synth.

Jag kommer även ihÃ¥g den första CD-skivan jag köpte. Det var Front by Front av de belgiska rÃ¥syntharna (ja, man sa sÃ¥ dÃ¥…) Front 242. Det var sommaren 1990 – mitt i mellan högstadiet och gymnasiet. Men det är en annan historia som jag inte tänker ödsla tid pÃ¥ här.

3. Hur var din första konsert?

Min första konsert var Depeche Mode i Scandinavium den femte oktober 1990. Det ordnades en bussresa från min gymnasieskola dit. Jag kommer inte ihåg hur många vi var, men det var en hel del.

Det är svÃ¥rt sÃ¥ här mÃ¥nga Ã¥r efterÃ¥t att ge en exakt recension men jag minns att det var helt fantastiskt jävla bra. Inte bara för att det var min första konsert – vilket i sig var en upplevelse, speciellt när det var i en sÃ¥n arena och med runt 10 000 besökare. Utan främst för att DM var pÃ¥ sin absoluta topp rent musikaliskt dÃ¥, med den dÃ¥ nya Violator i bagaget. Jag har sen dess sett dem tre gÃ¥nger till (1993, 1998 och 2001) – men de har aldrig varit sÃ¥ bra som den gÃ¥ngen i oktober 1990.

4. När var du på konsert senast?

Det här är en fråga jag ibland brukar ha svårt att svara på, närminnet är kort och jag brukar springa på en massa konserter varje år. Men efter lite tankearbete har jag kommit fram till att det var Suburban Kids With Biblical Names på Nyfiket i Jönköping. Mycket bra.

5. Längst fram, längst bak, i mitten eller på sidan?

Jag är nog rätt tråkig på det området. På större konserter, i typ Scandinavium eller Globen så har jag gärna sittplats. Fast så nära som möjligt. På mindre spelningar står jag gärna nånstans mellan mitten och längst bak. Om man ser mig på en konsert kan man därför få intrycket att jag inte gillar musiken, men det är snarare så att jag aldrig direkt har varit typen som gillar att hoppa och studsa längst fram. Jag föredrar nog att stå med armarna i kors och bara njuta av musiken.

PÃ¥ Suburban Kids…-spelningen som jag nämnde ovan satt jag faktiskt längst bak i en soffa och drack kaffe. Ett mycket njutningsfullt sätt att tillbringa en konsert pÃ¥. Faktiskt. (Hey, kom ihÃ¥g – jag är faktiskt 30 Ã¥r…I´m old, dudes.)