Försenad söndagsfemma.

Jag har lagt ner alla planer på att försöka svara på alla dessa fyror, femmor och annat – eftersom jag alltid missar dem. Men eftersom veckans femma handlar om musik så svarar jag den här gången, fast två dagar försenat.

1. Vilken var den första artist/grupp du vet med dig att du gillade?

Bruce Springsteen – vilket får mig att låta coolare än vad jag någonsin varit eller för den del är. När jag var tio år kom Born in the USA-plattan. Den – och speciellt titellåten – blev en stor hit i alla folklager, i alla åldrar, och fick givetvis ett enormt genomslag i min fjärdeklass i lilla Gränna. Överallt kunde man höra ungar som gapade ”I wåss bårrn inn dä JU ESS EJ”. På marknader och i tokroliga butiker kunde man köpa t-shirtar med tryck som ”Born in Säffle” eller ”Born in Småland”. Givetvis höll jag mig för god för att köpa nån av dem. Eller hade jag bara inlett min långa karriär av kronisk pankhet?

Vi tyckte alla att brusan, som han kallades, var tuffast i världen. Att låten som – så ofta när det gäller Bruce Springsteen – innehöll en stor dos samhällskritik fattade vi inte då. Vi var ju bara tio år, goddammit. Fast å andra sidan fattade inte Ronald Reagan det heller, som använde låten i sin valkampanj 1984. Och han var ju 73.

Tiden då Bruce Springsteen och Born in the USA var störst i världen varade för min del i kanske ett år. Sen föll han totalt i glömska, och under en lång period från tonåren och uppåt tyckte jag han var hemsk. Först på senare år har jag återupptäckt honom och idag rankar jag skivor som exempelvis Nebraska till det bästa som någonsin har gjorts i musikväg. Cirkeln är sluten.

2. Vilken var den första skiva du köpte själv?

Här krävs det lite funderande. Länge hade jag för mig att den första skivan jag köpte själv var Alphavilles Forever Young, som tillsammans med Bruce var de stora stjärnorna mitt första år på mellanstadiet. Men när jag tänker efter minns jag att jag fick den i julklapp 1984. Vi firade jul hemma hos mormor minns jag nu. Det var en stor dag i mitt liv. Min första egna vinylskiva. Born in the USA hade jag nämligen bara på en avspelad kassett.

Så jag får nog leta mig fram till en senare punkt i historien för att komma på vilken skiva som var den första jag köpte själv.

Efter lite funderande har jag dock kommit på det – och (givetvis) även historien bakom.

Det var när jag gick i sjuan. På en musiklektion blev vi alla uppmanade att ta med oss varsinn favoritskiva. Mitt musikintresse fram tills dess var ganska svalt. I princip enda skivan jag ägde var ovannämnda Forever Young. Och jag ville inte stå där som ett fån – antingen helt utan skiva eller med en som var tre-fyra år gammal och lika ute som hockeyfrillor var inne.

Så det blev att gå till närmaste skivaffär och botanisera. En skrämmande upplevelse. Men jag minns att jag hade sett en mastodontkonsert på TV som jag gillade. Hundratusentals människor i publiken. Fyrverkerier. En kille i rosa kavaj och solglasögon. Skittufft med andra ord. Artisten var givetvis the king of svulstig instrumentalsynth – Jean-Michel Jarre. Så jag köpte live-LPn Cities in Concert – Houston/Lyon. Efter denna ansträngning fick jag givetvis inte ens spela upp den inför klassen. Lektionstiden räckte inte till för alla, och veckan därpå var vi tillbaka till den vanliga förnedringen då alla skulle prova på olika instrument.

Men i det ögonblicket föddes en flerårig beundran för svulstig – men samtidigt banal – instrumental synth.

Jag kommer även ihåg den första CD-skivan jag köpte. Det var Front by Front av de belgiska råsyntharna (ja, man sa så då…) Front 242. Det var sommaren 1990 – mitt i mellan högstadiet och gymnasiet. Men det är en annan historia som jag inte tänker ödsla tid på här.

3. Hur var din första konsert?

Min första konsert var Depeche Mode i Scandinavium den femte oktober 1990. Det ordnades en bussresa från min gymnasieskola dit. Jag kommer inte ihåg hur många vi var, men det var en hel del.

Det är svårt så här många år efteråt att ge en exakt recension men jag minns att det var helt fantastiskt jävla bra. Inte bara för att det var min första konsert – vilket i sig var en upplevelse, speciellt när det var i en sån arena och med runt 10 000 besökare. Utan främst för att DM var på sin absoluta topp rent musikaliskt då, med den då nya Violator i bagaget. Jag har sen dess sett dem tre gånger till (1993, 1998 och 2001) – men de har aldrig varit så bra som den gången i oktober 1990.

4. När var du på konsert senast?

Det här är en fråga jag ibland brukar ha svårt att svara på, närminnet är kort och jag brukar springa på en massa konserter varje år. Men efter lite tankearbete har jag kommit fram till att det var Suburban Kids With Biblical Names på Nyfiket i Jönköping. Mycket bra.

5. Längst fram, längst bak, i mitten eller på sidan?

Jag är nog rätt tråkig på det området. På större konserter, i typ Scandinavium eller Globen så har jag gärna sittplats. Fast så nära som möjligt. På mindre spelningar står jag gärna nånstans mellan mitten och längst bak. Om man ser mig på en konsert kan man därför få intrycket att jag inte gillar musiken, men det är snarare så att jag aldrig direkt har varit typen som gillar att hoppa och studsa längst fram. Jag föredrar nog att stå med armarna i kors och bara njuta av musiken.

På Suburban Kids…-spelningen som jag nämnde ovan satt jag faktiskt längst bak i en soffa och drack kaffe. Ett mycket njutningsfullt sätt att tillbringa en konsert på. Faktiskt. (Hey, kom ihåg – jag är faktiskt 30 år…I´m old, dudes.)

8 reaktioner till “Försenad söndagsfemma.”

  1. Jag tror faktiskt ”Born in the USA” var den första skivan jag köpte! (eller tjatade på föräldrarna att de skulle köpa…) Efter detta kom en skiva med John Lennon och Yoko Ono. Musiksmaken har förändrats något sedan dess.

  2. Fast varken Bruce Springsteen eller John Lennon är ju direkt nåt man behöver skämmas för – om man nu skäms för nåt man gillade som 10-12åring 😉
    Min korta period under senare delen av mellanstadiet då jag gillade pudelrock har jag dock förträngt.

    Och allra värst – en period på högstadiet då jag tillfälligt gillade BRYAN ADAMS och Chris DeBurgh (”Lady in Red”) egentligen mest för att tjejen som jag var kär i gillade dem, men ändå.
    Idag är det dock mer Ryan än Bryan… 😉

  3. jag tyckte nog att vi gjorde ett värdigt intryck på suburban kids-konserten, daniel! (för alla som inte var där kan vi nämna att det var en spelning utan åldersgräns på ett fik – m.a.o. en stor överrepresentation av personer <18 år). det var först när du påpekade av vi såg ut som två socialarbetare med varins kopp kaffe i näven som gjorde ett försök att vara ”nere med kidsen” genom att trivas på en popkonsert som det började krypa lite i skinnet längst bak där – i soffan, med kaffet och nykter uppsyn.

  4. Själv var det vid 11-12 års ålder! Supertramp o Manfred M:E:B.

    Gillar dom fortfarande;) Ståpäls;)

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.