Glöm aldrig Auschwitz.

Idag är det 60 år sedan förintelselägret Auschwitz i Polen befriades av den sovjetiska armén. I lägret dog närmare 1,5 miljon människor – varav de flesta judar – under de nära fem år det existerade. Auschwitz har ju som alla vet kommit att bli den främsta symbolen för nazisternas politik som totalt tog omkring sex miljoner judars liv. Detta var kulmen på 2000 år av europeisk judeförföljelse och antisemitism.

Därför var det extra beklämmande att jag idag, på väg till jobbet, såg att något pucko på en husvägg hade sprejat Israel – där s-et var utbytt mot ett hakkors. Jag blev alldeles kall i hela kroppen och kände en instinktiv lust att slå någon på käften eller på annat sätt demonstrera min avsky mot detta.

Jag antar att tilltaget var nåt slags försök att ”kritisera” Israels agerande mot de s.k palestinierna*. Visst finns det saker man kan kritisera Israel för, men att på något sätt jämföra dem med nazister eller Hitlertyskland är aldrig okej. Däremot är det ett massivt hån mot alla de som dog i förintelsen, eller på annat sätt drabbades.

Att jämföra Israel med nazister och Hitlertyskland visar på en historielöshet av stora mått.

I Sverige har vi en tradition som sträcker sig tillbaka till 68-generationens tidsepok där vi har fått lära oss att de s.k palestinierna är offer och Israel är de stora skurkarna. Palestinskt våld är befrielsekamp – medans israeliskt våld är USA-stödd imperialism eller statsterrorism.

Och då missar man hela bakgrunden till konflikten. Och även det faktum att Israel är den enda demokratin i området, omringat av stater och folk som primärt vill se staten Israel krossad – och många vill helt se den judiska befolkningen förvisad från området.

1947 bestämde FN att det dåvarande brittiska protektoratet Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. The Jewish Agency accepterade tvåstatslösningen vilket arabstaterna däremot inte gjorde. De kunde bara acceptera en arabisk enhetsstat.

Detta ledde till ett kort inbördeskrig – där både araber och judar begick övergrepp och massakrer – som avgjordes till judarnas favör. Den 14 maj 1948 utropades staten Israel. Den 15 maj angreps den nya staten av grannländerna Egypten, Transjordanien, Syrien, Libanon, Irak, Saudiarabien och Yemen. Det första arabisk-israeliska kriget. Ett krig som Israel gick segrande ur.

Jag tänker inte gå in närmare på historien nu, men jag kan nämna att det efter det varit ytterligare två arabisk-israeliska krig, 1956 och 1967 – samt det egyptisk-israeliska ”utnötningskriget” 1969-70 och det s.k ”oktoberkriget” 1973 mellan egypten/syrien och Israel. Under 50-talet byggdes den palestinska al-fatah-rörelsen upp och 1964 bildades – på initiativ av arabstaterna – PLO.

Detta tillsammans med det faktumet att många muslimer under andra världskriget stödde Hitler och hans antijudiska politik** (det fanns t.o.m muslimska Waffen-SS kompanier) gör att man kan ha viss förståelse för att Israel agerar på det sätt som de gör.

Ni kan ju själva försöka sätta er in i den situationen som israelerna befinner sig i, tillhörnade ett folk förföljt i 2000 år med folkmord som följd, omringad av grannar som inte bara vill förinta ditt land utan även hatar ditt folk. Hur skulle ni reagera då? Vad skulle ni göra? Skulle ni bara acceptera ideliga invasionsförsök och terrorattacker eller skulle ni kräva att regeringen gör det yttersta för att skydda er?

Jag säger inte att allt som Israel gör för att skydda sitt land och sina medborgare – som deras behandling av palestinierna – är rätt. Absolut inte. Kränkningar av mänskliga rättigheter, oavsett om de görs av demokratier eller diktaturer, måste alltid fördömas. Och de som på ett sakligt sätt kritiserar Israel ska givetvis slippa blir beskyllda för att vara antisemiter.

Precis som de som kritiserar arabstaternas eller palestiniernas agerande i konflikten varken är islamofober eller arabhatare.

Däremot, när man känner till judarnas och Israels historia så kanske man får lite mer förståelse för varför de anser att det är så viktigt med en stark militärmakt och vidtagande av vissa extraordinära åtgärder när det gäller att skydda sig.

Att då, som en del idioter gör, jämställa Israel med nazister är en kränkning som är så oehörd att man knappt kan förstå det.

Det är några tankar jag fick så här på Förintelsens minnesdag på grund av idiotiskt klotter som någon sprejat på en husvägg.


Fotnoter:* palestinier är ingen egen etnisk grupp som man lätt kan få intrycket av. Det är en benämning på de araber som bor och har bott i det området som traditionellt benämns som Palestina. Deras nationella identitet som palestinier är något som vuxit fram i modern tid – i och med staten Israels grundande, och den judiska invandringen till området.

** man kan här nämna t.ex Jerusalems stormufti Haj Amin Al Husseini, Arafats mentor, som under andra världskriget reste till Tyskland och bad Hitler invadera Palestina och utrota områdets judar! Kanske är det så att nazivurmande lever kvar inom Fatah-rörelsen. Kolla den här bilden.

Länge leve kamrat Hoxha!

Det finns en lite lustig egenhet i Sverige. Så fort någon ny mysig liten socialistisk diktatur har dykt upp under historien så har det genast funnits en vänskapsförening i Sverige. Dessa brukar sakna all distans och insikt och fungerar som diktaturregimernas megafoner i Sverige, eller deras nyttiga idioter om man vill spetsa till det. De brukar ofta prata och skriva om vilket fantastiskt samhälle just ”deras” socialistparadis är, vilka ekonomiska, tekniska och sociala framsteg som gjorts. Och så vidare. Och givetvis så har länderna en egen perverterad version av den socialistiska ideologin som bara måste föras ut till oss oupplysta svenskar.

I och med att de flesta kommunistländer kollapsade för sisådär 15 år sen så har de flesta av dessa vänskapsförbund försvunnit. Vad jag vet så är det bara Svensk-Koreanska föreningen och Svensk-kubanska föreningen som existerar fortfarande.

Men det lever rester kvar av bisarra gamla föreningar som hyllar fallna diktaturer. En av de mer obskyra är hemsidan Socialistiska Albanien Shqiperia – skapad av f.d medlemmar ur Svensk-Albanska Föreningen i Norrköping (ja, det fanns tydligen en sån!*). Trots att det är närmare 15 år sen den albanska skräckregimen föll så för deras svenska megafoner ut Enver Hoxhas budskap fortfarande.

På deras hemsida kan man läsa:

Efter kriget påbörjades det socialistiska uppbygget och landet gjorde framsteg och levnadsstandarden höjdes succesivt genom hårt arbete. Folkets enhet och den socialistiska ekonomin med inslag av planekonomi var förutsättningen för detta. Innan kriget var landet utfattigt och efterblivet och någon industri eller arbetarklass av storlek fanns överhuvudtaget inte. I Albanien fanns varken järnväg eller elektricitet, men trots de dåliga förutsättningarna gjordes stora framsteg då man strävade efter att lyfta landet ur dess efterblivenhet.

Med tanke på att historien har visat att Albanien under det kommunistiska styret var Europas klart fattigaste – och mest efterblivna land – blir det nästan tragikomiskt att läsa det. Albanien bröt alla kontakter med Sovjet och Östblocket redan på 60-talet. Dess ledare, Enver Hoxha, var en övertygad stalinist och ansåg att Sovjet efter Stalins död blev ”revisionistiskt” och förrådde marxism-leninismen så som den utvecklades av Stalin.

Albanien blev i och med detta i det närmaste isolerat, förutom goda förbindelser med Kina och medlemskap i FN hade de inga som helst internationella kontakter. När Mao dog 1976 så blev även förbindelserna med Kina försämrade för att avbrytas helt 1978. Kinserna blev – i albanernas ögon – ”småborgerliga klassförrädare”.

Hoxha – som styrde landet från 1946 fram till sin död 1985 – var framgångsrik när det gäller att förvalta det stalinistiska arvet genom sin misslyckade planekonomi och sin hänsynslöshet. Med hjälp av militären och säkerhetspolisen, Sigurimi, hölls befolkningen i schack. I god sovjetisk anda avrättades oliktänkande – eller skickades till arbetsläger – och politiska konkurrenter rensades ut.

Om Hoxha och hans ideologi har de f.d medlemmarna ur Svensk-Albanska Föreningen i Norrköping bara gott att säga:

Den tid socialismen och folkmakten existerade i Albanien har bidragit med värdefulla ideologiska erfarenheter till den kommunistiska och [sic!] arbetarrörelsen.

Albanien är ett äkta socialistiskt land där demokrati verkligen betyder att folket styr.

Man får även tips på böcker skrivna av Hoxha – och hans bok Crustjoviterna finns att läsa på hemsidan.

Men bäst på hela sidan är nog bilderna från den socialistiska vardagen i Albanien, som verkligen känns så där inbjudande och färgglada som bara bilder från gamla kommunistdiktaturer kan vara. Givetvis finns där även bilder på allas vår Hoxha också.

Jag måste ändå erkänna att jag tycker det är fascinerande med den här sortens bisarra sidor. I fullständig avsaknad av distans och – om man vågar säga det – verklighetsuppfattning. Trots att historien gång på gång visat hur livet verkligen var i de kommunistiska diktaturerna så sitter skygglapparna på och all kritik rinner av som vatten på en gås.

Men nu tror jag att jag ska luta mig tillbaka i stolen och njuta av Knutna Nävars klassiker Albaniensång (I Ena Handen Hackan) (jag förstår inte varför Albanien-sidan inte har den för nedladdning!!)

På bygget, fabriken och åkern vi skapar vår framtid med sång.
Vårt land är som blomman om våren, dess kraft är som flodernas språng.
Vår fiende ville slå ned oss och krossa Albaniens Frihet.
De kan inte kuva vårt folk, vårt parti och en värld är med oss!

I ena handen hackan vi bygger vårt land,
geväret i den andra till Segerns försvar!
Vi går Framåt, alltid Framåt, ungdomens brigad!
Partiet oss leder till Seger, Framåt!

PS! om det är någon som vet om det finns några Pol Pot-kramare på nätet så får ni gärna höra av mig. Jag skulle inte bli så förvånad, jag har liksom upphört att bli det genom åren. DS!


Fotnot*: Det finns även idag en förening som heter samma sak, men det är en förening för Albaner och Kosovo-albaner bosatta i Sverige och har sålunda inget med diktaurkramande att göra.

Försenad söndagsfemma.

Jag har lagt ner alla planer på att försöka svara på alla dessa fyror, femmor och annat – eftersom jag alltid missar dem. Men eftersom veckans femma handlar om musik så svarar jag den här gången, fast två dagar försenat.

1. Vilken var den första artist/grupp du vet med dig att du gillade?

Bruce Springsteen – vilket får mig att låta coolare än vad jag någonsin varit eller för den del är. När jag var tio år kom Born in the USA-plattan. Den – och speciellt titellåten – blev en stor hit i alla folklager, i alla åldrar, och fick givetvis ett enormt genomslag i min fjärdeklass i lilla Gränna. Överallt kunde man höra ungar som gapade ”I wåss bårrn inn dä JU ESS EJ”. På marknader och i tokroliga butiker kunde man köpa t-shirtar med tryck som ”Born in Säffle” eller ”Born in Småland”. Givetvis höll jag mig för god för att köpa nån av dem. Eller hade jag bara inlett min långa karriär av kronisk pankhet?

Vi tyckte alla att brusan, som han kallades, var tuffast i världen. Att låten som – så ofta när det gäller Bruce Springsteen – innehöll en stor dos samhällskritik fattade vi inte då. Vi var ju bara tio år, goddammit. Fast å andra sidan fattade inte Ronald Reagan det heller, som använde låten i sin valkampanj 1984. Och han var ju 73.

Tiden då Bruce Springsteen och Born in the USA var störst i världen varade för min del i kanske ett år. Sen föll han totalt i glömska, och under en lång period från tonåren och uppåt tyckte jag han var hemsk. Först på senare år har jag återupptäckt honom och idag rankar jag skivor som exempelvis Nebraska till det bästa som någonsin har gjorts i musikväg. Cirkeln är sluten.

2. Vilken var den första skiva du köpte själv?

Här krävs det lite funderande. Länge hade jag för mig att den första skivan jag köpte själv var Alphavilles Forever Young, som tillsammans med Bruce var de stora stjärnorna mitt första år på mellanstadiet. Men när jag tänker efter minns jag att jag fick den i julklapp 1984. Vi firade jul hemma hos mormor minns jag nu. Det var en stor dag i mitt liv. Min första egna vinylskiva. Born in the USA hade jag nämligen bara på en avspelad kassett.

Så jag får nog leta mig fram till en senare punkt i historien för att komma på vilken skiva som var den första jag köpte själv.

Efter lite funderande har jag dock kommit på det – och (givetvis) även historien bakom.

Det var när jag gick i sjuan. På en musiklektion blev vi alla uppmanade att ta med oss varsinn favoritskiva. Mitt musikintresse fram tills dess var ganska svalt. I princip enda skivan jag ägde var ovannämnda Forever Young. Och jag ville inte stå där som ett fån – antingen helt utan skiva eller med en som var tre-fyra år gammal och lika ute som hockeyfrillor var inne.

Så det blev att gå till närmaste skivaffär och botanisera. En skrämmande upplevelse. Men jag minns att jag hade sett en mastodontkonsert på TV som jag gillade. Hundratusentals människor i publiken. Fyrverkerier. En kille i rosa kavaj och solglasögon. Skittufft med andra ord. Artisten var givetvis the king of svulstig instrumentalsynth – Jean-Michel Jarre. Så jag köpte live-LPn Cities in Concert – Houston/Lyon. Efter denna ansträngning fick jag givetvis inte ens spela upp den inför klassen. Lektionstiden räckte inte till för alla, och veckan därpå var vi tillbaka till den vanliga förnedringen då alla skulle prova på olika instrument.

Men i det ögonblicket föddes en flerårig beundran för svulstig – men samtidigt banal – instrumental synth.

Jag kommer även ihåg den första CD-skivan jag köpte. Det var Front by Front av de belgiska råsyntharna (ja, man sa så då…) Front 242. Det var sommaren 1990 – mitt i mellan högstadiet och gymnasiet. Men det är en annan historia som jag inte tänker ödsla tid på här.

3. Hur var din första konsert?

Min första konsert var Depeche Mode i Scandinavium den femte oktober 1990. Det ordnades en bussresa från min gymnasieskola dit. Jag kommer inte ihåg hur många vi var, men det var en hel del.

Det är svårt så här många år efteråt att ge en exakt recension men jag minns att det var helt fantastiskt jävla bra. Inte bara för att det var min första konsert – vilket i sig var en upplevelse, speciellt när det var i en sån arena och med runt 10 000 besökare. Utan främst för att DM var på sin absoluta topp rent musikaliskt då, med den då nya Violator i bagaget. Jag har sen dess sett dem tre gånger till (1993, 1998 och 2001) – men de har aldrig varit så bra som den gången i oktober 1990.

4. När var du på konsert senast?

Det här är en fråga jag ibland brukar ha svårt att svara på, närminnet är kort och jag brukar springa på en massa konserter varje år. Men efter lite tankearbete har jag kommit fram till att det var Suburban Kids With Biblical Names på Nyfiket i Jönköping. Mycket bra.

5. Längst fram, längst bak, i mitten eller på sidan?

Jag är nog rätt tråkig på det området. På större konserter, i typ Scandinavium eller Globen så har jag gärna sittplats. Fast så nära som möjligt. På mindre spelningar står jag gärna nånstans mellan mitten och längst bak. Om man ser mig på en konsert kan man därför få intrycket att jag inte gillar musiken, men det är snarare så att jag aldrig direkt har varit typen som gillar att hoppa och studsa längst fram. Jag föredrar nog att stå med armarna i kors och bara njuta av musiken.

På Suburban Kids…-spelningen som jag nämnde ovan satt jag faktiskt längst bak i en soffa och drack kaffe. Ett mycket njutningsfullt sätt att tillbringa en konsert på. Faktiskt. (Hey, kom ihåg – jag är faktiskt 30 år…I´m old, dudes.)

Pastor Green i hovrätten.

Idag inleds hovrättsförhandlingarna mot pingstpastorn Åke Green, från Öland – som i Kalmar tingsrätt dömdes till en månads fängelse för Hets mot Folkgrupp. Hovrättsförhandlingarna sker i Göta Hovrätt här i Jönköping. Även om pastor Green inte har någon som helst anknytning till Jönköping så lär det spä på bilden av staden som hjärtat i bibelbältet* – eftersom rättegången drar till sig allsköns religiösa tokar från hela Sverige och halva världen som demonstrerar för pastor Greens rätt att utmåla ”sexuella abnormiteter” som ”cancersvulster på samhället”.

Jag är personligen kluven till hela tanken med en hetslagstiftning eftersom jag ser yttrande- och åsiktsfriheten som kanske den viktigaste friheten i ett liberalt samhälle. Vill någon vara en religiös eller politisk mörkerman så ska denna givetvis få vara det utan att riskera fängelse för sina åsikters skull.

Sen tycker jag även att det är lite märkligt att räkna homosexuella som en folkgrupp. Borde man inte då – i konsekvensens namn även räkna exempelvis kapitalister som en folkgrupp också. Hatpropagandan mot personer som driver företag och tjänar pengar är minst lika grov som den mot mörkhyade eller homosexuella. Faktiskt är den grövre, eftersom de sistnämnda skyddas av hetslagen vilket definitivt har haft inverkan på retoriken. Men mot kapitalägare hetsas det friskt från den extrema vänstern. Det är inte alls ovanligt att läsa saker som att ”alla kapitalister ska dö”. Öppet och fullt legalt, och även till viss del accepterat av kulturetablissemanget.

Jag tror att man i ett öppet, demokratiskt samhälle måste acceptera även de åsiktsmässiga avarterna och ta risken att det finns individer eller grupper som faktiskt känner sig kränkta av andras uttalanden. De har ju faktiskt alltid rätt att slå tillbaka mot allehanda dumheter och debattera frågan i sin tur öppet. Hellre den typen av samhälle än ett samhälle som leder till att alla går omkring på nålar och ingen till slut vågar säga något som avviker från det politiskt korrekta. Och de farliga åsikterna kommer att flytta ner i underjorden där ingen har kontroll över dem.

Men samtidigt är jag djupt medveten om att hatpropaganda av den typen som pastor Green har bedrivit mycket väl kan leda till att hetsen och hoten inte stannar vid bara ord, utan att de även kan leda till rent praktiska, fysiska handlingar. Och bara vetskapen om detta kan leda till att exempelvis homosexuella inte vågar visa sin kärlek öppet med risk för att utsättas för våld. De blir på så sätt ofria. Och den liberala ideologins grundpelare är att en individs frihet aldrig får gå så långt att den begränsar en annan individs frihet.

Och leder någons hatpropaganda till att någon annan känner sig ofri så har vi ett, ur liberal synvinkel, problem. En ideologisk konflikt mellan olika fri- och rättigheter.

Därför är inte hetslagarna enkla att vare sig ta ställning för eller emot som liberal.

Men det lutar åt att yttrandefriheten får anses vara det viktigaste här, eftersom det inte är säkert att någons predikningar eller tal leder till andra människors ofrihet.

Till sist måste jag ändå säga att jag finner det fullständigt obegripligt att det idag, i en upplyst tid, år 2005, faktiskt finns människor som vill leva efter religiösa dogmer och/eller överhuvudtaget bryr sig om vad andra människor gör i sitt sovrum eller med vem de lever. Jag kan inte förstå varför någon överhuvudtaget vill lägga sig hur andra människor lever sina liv så länge det inte på något sätt skadar andra människor.

Men det är en annan fråga.

Fotnot *: av någon anledning så är Jönköping den staden i Sverige som är mest känd för sin frikyrklighet, trots att det är minst lika illa (och kanske värre) i städer som exempelvis Örebro och Örnsköldsvik. Och i staden Jönköping är det inte alls så illa som man kan tro – den är som mellanstora städer är mest (fast den ligger vackrare…). Däremot så kan man verkligen tala om ett bibelbälte i den omgivande landsbygden.

Veckans citat.

Jag vill att man i en demokrati väljer sina folkvalda

Grön Ungdoms språkrör Zaida Catalan visar i SVTs Debatt – under tisdagskvällen – att hon faktiskt har förstått betydelsen av ordet folkvald

Och jag tycker det är otroligt klokt av arrangörerna att just låta kulturministern dela ut just priset till de kvinnliga idrottsmännen, för det de sysslar med tycker jag är kultur när det är som bäst.

Kulturminister Leif Pagrotsky (även Sveriges mest kända hob…) på Idrottsgalan i måndags.

Calle till Grekland.

Nu har Högsta Domstolen – HD – äntligen tagit det vettiga beslutet att inte ta upp fallet Calle Jonsson – vilket innebär att han kommer att utlämnas till de grekiska myndigheterna. Troligen inom tio dagar.

Jag har tidigare skrivit en del om Calle Jonsson-fallet (här, här och här) – och jag tycker det är fullständigt nataurligt att svenska medborgare utlämnas för rättegångar i andra EU-länder. Oavsett om Calle är skyldig eller ej (jag lägger mig inte i skuldfrågan) så är det alltså inte mer än rätt att han ställs inför rätta i Grekland.

Dock hoppas jag att han slipper lång häktningstid och att han får en rättvis prövning. Vilket borde vara en rättighet för alla människor, oavsett om de är svenskar eller ej. Fattiga eller rika. Tyvärr är det långt kvar innan hela världen har vettiga rättsystem. Dock litar jag hyfsat på Grekland, eftersom EU-medlemskapet ställer krav även på rättsväsendet.

Om Calle blir dömd så vill han – givetvis – avtjäna påföljden i ett svenskt fängelse. Vad jag anser om det återkommer jag till om det blir aktuellt. Just nu vet jag inte riktigt, man kan säga att jag är kluven i frågan. Å ena sidan tycker jag att man ska avtjäna straff där man har begått brottet, å andra sidan så måste vi ställa krav på human fångvård. Men som sagt var – jag lär återkomma om detta.

Till sist vill jag återigen påminna alla om Dawit Isaak!

Subjektiv.se fyller år!

Ibland går tiden väldigt fort. Idag är det nämligen exakt ett år sen jag startade den här bloggen – vilket jag firar med en ny grafisk form som är den första sen jag startade som jag är helt nöjd med. Det har varit ett roligt och intressant år – och ett gensvar som jag aldrig kunde räknat med.

När jag startade trodde jag att det skulle bli några tiotal besökare om dagen, närmast sörjande och en och annan okänd besökare. Men idag, ett år efter starten så räknar jag besökare i hundratals per dag, vilket är vansinnigt kul och sporrar för fortsättningen. Det som från början bara var en ”kul grej” har nu blivit en av mina viktigaste sysselsättningar vid sidan av jobbet. När man ser att besökarnas antal hela tiden ökar så blir också pressen på mig själv högre, vilket är fullt naturligt men samtidigt hämmande. Det är lätt att det låser sig när man inser att man faktiskt har fler läsare än bara de som står i min telefonbok.

Men nu har i alla fall det första – och det i en bloggs livscykel oehört viktiga – året gått. Och jag tar nya tag och ser redan fram mot att fira Subjektivs två-årsdag! Alla kommentarer/debatter, alla länkar till mig, alla mail och alla roliga och intressanta kontakter med folk över halva Sverige (och även utanför landets gränser) gör det verkligen värt att fortsätta.

Jag vill därför rikta ett stort tack till alla som har läst inlägg från den här gnälliga liberalen och hoppas på fortsatt meningsfullt utbyte det kommande året.

Besserwisser? Moi?

Ibland kan jag inte låta bli att vara lite besserwissig-aktig och påpeka fel. Speciellt när det gäller journalister som uppenbarligen inte kan sin sak. Jag skickade idag ett mail till Gunnar Nordström, ”hockeyexpert” på Expressen – för en gångs skull gäller det alltså inte politik, utan något så världsligt som sport. Mailet ser ut som följer:

Subject:  
Den slovakiske kanadensaren?!?

From:  
ekman@subjektiv.se

Date:  
Mon, January 10, 2005 1:40 pm

To:  
gunnar.nordstrom@expressen.se

Hej Gunnar

Jag läste precis din artikel ”Drömlirarna till elitserien” (Länk) och fastnade för stycket

”Kanada har det senaste året vunnit VM, World Cup och junior-VM. Hockeyns hemland dominerar på nytt. Inte underligt att flera kanadensare redan satt sin prägel på elitserien, läs Brendan Morrison, Shawn Horcoff, Zdeno Chara, med flera.”

Jag undrar vilken stad i Kanada Chara är född i? Sist jag kollade var han nämligen född i Trencin, Slovakien och är så vitt jag vet fortfarande slovakisk medborgare. Han borde i alla fall vara det eftersom han så sent som i höstas spelade för dem i World Cup.

Är det inte därför lite märkligt – och rent av (ur slovakisk synvinkel) orättvist – att räkna upp honom som kanadensare och en god representant för ”hockeyns hemland”. För så vitt jag vet har han inte spelat vare sig World Cup, VM eller Junior VM för Kanada. Däremot har han de senaste åren spelat för ett Kanadeniskt lag i NHL – men det gör ju honom inte till mer kanadensare än exempelvis allas vår Mats Sundin…

mvh och god fortsättning på det nya året

Daniel Ekman

Säkerligen hur barnsligt och tråkigt gjort som helst av mig – men förlåt mig ty jag kunde icke låta bli.

Bra att folk bryr sig, men…

Det är jättebra att folk bryr sig om katastrofen i Asien. Det är rörande att se hur många som engagerar sig i att t.ex hitta försvunna personer eller anhöriga till funna barn. MEN – folks engagemang kan gå till överdrift. Och gör det också.

Idag kom ett mail till all personal på jobbet (några hundra) med en bild på en liten blond pojke – vars anhörigas öde, enligt mailet, är okänt. Problemet är dock – (problem är kanske fel ord dock…) att bilden föreställer lilla Hannes – som redan den 30 december återförenades med sin pappa. Alltså en och en halv vecka innan detta kedjemail nådde min inbox. Och det är inte direkt så att Hannes öde har gått media förbi. Bilden av honom och hans pappa har toppat löpsedlar, varit med i TV m.m. Och ser man bilden som bifogades mailet så är det ingen som helst tvekan om att det är samma lilla kille.

En kollega till mig har fått samma mail fyra gånger de senaste dagarna.

Det är som sagt var jättebra att folk bryr sig. Men det vore önskvärt om de inte lade ner energi och tid på att efterlysa personer som är återfunna – och som troligen alla som har läst en stor dagstidning eller sett en nyhetssändning de senaste veckorna vet om.

Så en uppmaning till alla kedjebrevsskickare där ute är läs tidningar. Skicka inte iväg slentrianmässiga kedjemail. Det finns andra sätt att hjälpa till på.

Den stora tele-förvirringen.

För nån timme sen så ringde det hemma. Jag svarade. I luren hördes ”Hej, jag heter Peter och ringer från Tele 2”. Förväntningen över att nån ringer till mig – från ett 08-nummer (”kanske nån som vill erbjuda mig jobb?” alt. ”Snygg tjej har hitta mig på nätet och vill ha kravlöst sex!”) – övergick snabbt i besvikelse och tanken jag fick upp var ”fan, jag måste anmäla mig till NIX så jag slipper alla satans försäljare. Jag har ju förhelvete precis bytt från Tele 2 till en annan operatör”.

Mannen från Tele 2 fortsatte: ”Jag undrar om det är så att du har bytt telebolag nyligen? Vi ser här att du inte ringt med oss på ett par månader och undrar alltså om du har bytt eller helt enkelt slutat ringa?”

I det här läget borde jag givetvis frågat hur i helvete Tele 2 kan ha så vansinnigt dålig koll att de inte ens vet vilka som är deras kunder längre. Men jag blev så förvånad att jag inte kunde få ut mig annat än ”Ja, jo, jag har bytt telebolag. Det stämmer”.

Nu efteråt är jag trots att glad att jag inte skällde ut honom. För jag började fundera på om det är så att min nya teleoperatör, Universal Telecom, som har missat att anmäla mitt byte av förval. När jag tänkte efter så har jag inte fått nån räkning från Universal ännu, trots att det gått ett par månader sen bytet. Bara ett bekräftelsebrev på att jag nu är kund hos dem.

På deras hemsida hittade jag något som heter Min Sida där man kan logga in på och bl.a kolla sina fakturor. Eftersom det är första gången jag besökte sidan så klickade jag på Skapa Konto. Där fyllde jag i kundnummer, personnummer, telefonnummer och postnummer. När det var klart fick jag det förvånande beskedet:

Hittade ingen kund. Kontrollera dina uppgifter eller se till att du inte är bortkopplad!

Vad i helvete?!?!

Enligt Universal Telecom är jag alltså inte kund hos dem – trots min bekräftelse. Tele 2 tror att jag är kund hos dem – men ringer inget. Och den enda telefakturan jag har fått på senaste tiden är den vanliga nätavgiften från Telia.

Samtidigt har jag inga problem att vare sig ringa eller ta emot samtal.

Förvirringen är total.

Har jag hamnat utanför systemet – i nån konstig gråzon – eller vad är det frågan om egentligen?

I morgon tänker jag ringa Universals kundtjänst och fråga vad fasen det är frågan om. Nog för att det är skönt att slippa betala samtalsavgifter (hmm…känner jag någon i Australien tro?) så vet jag att det kommer att slå tillbaka mot mig – för eller senare.

Och får jag ingen vettig förklaring från Universal så ringer jag Sverker!

”SKA DET VARA SÅ HÄR?”