Bokcaféet vandaliserat.

Enligt SR Jönköping så har bokcaféet i Jönköping vandaliserats natten till idag. En ruta till lokalen har slagits sönder och ett hakkors och en SS-symbol har klottrats dit.

Jag blir heligt förbannad.

Som alla som läser min blog säkert vet har jag varit stenhård när det gäller vissa dela av bokcaféets verksamhet och deras våldsromantik, men det betyder inte att jag på något sätt vill tysta dem, och speciellt inte med våldsamma eller anti-demokratiska metoder. I en demokrati ska även verksamheter som Bokcaféet ha rätt att existera – även om kommunala bidrag är att ta i. Att då vandalisera deras lokaler är alltså djupt förkastligt. Att vänsterextremister i många fall har vandaliserat andras egendom gör det inte rätt för någon att vandalisera deras egendom. Möjligen kanske de kan få viss förståelse för hur det känns dock. Vilket inte på något sätt gör det mer rätt. Jag tror inte på ”öga för öga” eller våld och skadegörelse som politiskt medel.

Nu vet jag inte om det är unga snorvalpar som klottrar hakkors för att det är ”tufft” som har gjort det, eller om det är unga snorvalpar med rakad skalle och en förtjusning för störda politiska idéer. Jag vet inte heller om det har något samband med den senaste tidens mediabevakning av bokcaféets verksamhet eller ej. I vilket fall som helst är det beklagligt och måste fördömmas oavsett vad jag tycker om föreningens försäljning och politiska agenda.

Djupt nere i missbruksträsket.

Hos nymoralisterna Fair Play så kan man testa om man är beroende av datorspel, eller är en ”skärmmissbrukare”. Hysteriskt roligt, så jag var tvungen att delge mina svar här. Jag är tydligen en tvättäkta junkie, som borde skyddas från alla otäcka datoraktiviteter och syssla med nåt uppbyggligt som typ sport eller bridge.

Vill du veta om du är beroende, eller om någon du känner är det? Här är några viktiga frågor:

1. Du spelar varje dag.

Nja. Det går i perioder. Ibland kan jag spela varje dag i en månad, för att sen inte spela nåt på en annan månad.

2. Du spelar under långa perioder, 3-4 timmar åt gången.

Jupp. Det är inte alls omöjligt. Det tar ju tid att klara ett spel.

3. Du spelar för att uppleva spänning och upphetsning.

Nä, för att det är tråkigt och oupphetsande. Vad fan tror det? Klart man spelar för spänningens skull.

4. Du blir rastlös och irriterad om du inte kan spela.

Om jag hade tänkt spela och det inte går så kan jag givetvis bli irriterad. Precis som man blir irriterad om bilen inte funkar om man ska åka bort. Duh!

5. Du offrar sociala aktiviteter och sportaktiviteter.

Sportaktiviteter har jag offrat så länge jag kan minnas. Och spel kan vara en social aktivitet. Men det förstår inte idioter som Fair Play. Igår var vi 18 stycken som spelade datorspel ihop.

6. Du spelar i stället för att göra hemläxan från skolan.

Jag går inte i skolan, så den frågan är irrelevant på alla sätt. Fast när jag gick i skolan, på den gamla Commodore 64-tiden så kunde det nog hända…

7. Du försöker spela mindre men lyckas inte med det.

Jag vill spela mer, goddammit. Det är ju bland det roligaste som finns.

Ett annat sätt att få veta om man är beroende är Owe Sandbergs test för ”skärmmissbrukare.”
Owe Sandberg är legitimerad psykoterapeut och legitimerad psykolog och har jobbat med olika former av spelberoende i många år. Med hjälp av hans enkla test kan du förstå om du är beroende eller i riskzonen för att bli beroende:

1. Du är ständigt försjunken i tankar om Internet, så du tänker på nätet även när du inte är uppkopplad.

Givetvis. Jag jobbar som webbmaster och har samtidigt en blogg, plus lite andra webbprojekt vid sidan av, så det är klart man har mycket tankar om nätet även när jag inte är uppkopplad. Konstig vore annars.

2. Du känner ett behov av att vara uppkopplad allt oftare och allt längre.

Jorå. Speciellt när det dyker upp fler och fler bra bloggar och annat intressant att läsa. Fast jag är redan uppkopplad i princip hela min vakna tid. Bredband kallas det…

3. Du misslyckas gång på gång med att minska ditt datoranvändande.

Öh…minska. Varför skulle jag vilja det?

4. Du känner dig rastlös och irriterad när du inte kan vara uppkopplad.

Beror på i vilken situation. Är jag på semester i ett varmt land så är det inga problem. Ligger nätet nere på jobbet eller hemma så är det klart jag blir lite putt. Eller när man är hemma hos föräldrarna två veckor i jul och inser att deras modemuppkoppling är en styggelse.

5. Du använder Internet som ett sätt att fly från problem eller som en lindring när du mår dåligt, är deprimerad eller har ångest.

Det har väl hänt. Bättre att surfa eller spela istället för att sitta och gråta i ett hörn och stirra på väggen.

6. Du ljuger för anhöriga och vänner för att dölja hur mycket du är uppkopplad.

Varför skulle jag göra det? De är ju likadana…

7. Du riskerar att förlora viktiga relationer, anställning, studier eller annan karriär på grund av ditt Internetanvändande.

Snarare tvärtom.

8. Du begår illegala handlingar för att finansiera ditt datoranvändande.

Idiotfråga. Min uppkoppling hemma kostar 350 spänn i månaden ungefär. Det har man råd med även om jag skulle gå på socialbidrag.

9. Du tycker att den vanliga tillvaron IRL är begränsad och tråkig.

Ja. Begränsad i alla fall. På nätet kan jag ha hundratals kontakter med människor från hela världen som jag annars aldrig skulle komma i kontakt med.

10. Du förlitar dig på att andra ska hjälpa dig med dina räkningar, praktiska saker eller annat som uppstått till följd av ditt Internetanvändande.

Nej, givetvis inte. Men nog fan vore det skönt med en butler…

Resultat
Har du svarat ja på mellan fyra och sex av de tio frågorna är du i riskzonen. Då har du problem.
Har du svarat ja på fler än sex av frågorna är du skärmmissbrukare. 

Gott. Jag kan alltså klassificeras som spelmissbrukare och på gränsen till skärmmissbrukare. Med tanke på att jag i övrigt har ett bra socialt liv (förutom avsaknaden av flickvän då. Det är säkert datorns fel. Man kan ju inte träffa flickor över nätet. Eller…) och går gärna ut och äter, dricker kaffe och springer på konserter. Men de här kloka människorna på Fair Play måste ju ha rätt. För det har ju utformat ett test helt utan korkade frågor ju som visar vilka grava problem jag har.

Till sist vill jag citera Copyriot: ”Ät bajs, Fair Play”.

Statusrapport.

Jag har varit hemma sjuk, däckad i en förkylning i ett par dagar och har därför inte skrivit något här på några dagar. Men nu är jag tillbaka och ska ta tag i det så snart jag hinner. Det är otroligt vad mycket man har att ta tag i när man har missat jobbet bara två dagar. Mail som ska besvaras, mail som ska raderas, arbetsuppgifter som har samlats på hög, telefoner som ringer. Usch.

Och till råga på allt så hade jag ett par hundra spam-kommentarer i bloggen att radera. Nu var de visserligen stoppade av mitt spamfilter, men måste ändå plockas bort från systemet.

I övrigt så blev jag intervjuad för första gången – i egenskap av ”bloggare” – igår. Det var ett par trevliga studenter som just nu läser en kurs i Politisk KommunikationHögskolan för Lärande och Kommunikation i Jönköping som intervjuade mig i nästan en timme om politiskt bloggande. Jag blir väldigt avundsjuk. När jag läste samma program för en massa år sen så hade vi inga kurser i politisk kommunikation. Synd. För det hade jag gärna läst.

Fredagsfyran där jag dissar karriär.

Nu är det väl dags för mig att haka på det här tåget med fredagsfyror också.

Veckans handlar om karriär.

1. Är du nöjd med din karriär?
Njae. Jag jobbar ju halvtid pga nedskärningar sedan i onsdags, så det är väl svårt att säga att jag är nöjd. Fast samtidigt så har jag sedan mina högskolestudier jobbat som fastanställd inom mitt specialområde i fyra år – och under den tiden har min månadslön stigit med drygt 20%, vilket jag måste vara nöjd med. Men jag har ju samtidigt inte gjort karriär på så sätt att jag har avancerat inom organisationen. Vilket visserligen inte är så viktigt för min del.

2. Är det överhuvudtaget viktigt att satsa på sin karriär?
Nej. Inte för min del. Karriär är överskattat. Många tycker att lönen och fina titlar är det viktigaste. Jag föredrar att ha ett jobb som jag trivs på och som inte stressar ihjäl mig. När jag träffar gamla kursare tjatar de gärna om sina höga löner, sina sushi-luncher och sin långa titlar (gärna engelska, minst fem ord, gärna ”floskliga”. Ja, många ex-kursare jobbar med PR…). Men aldrig hör jag någon säga att de trivs med jobbet, snarare beklagar de sig över att de jobbar 70 timmar i veckan och har en mobiltelefon inopererad i örat. Jag har inget som helst intresse av det. Pengar och rå fisk är inte det viktigaste i världen.

3. Finns det något sätt att kombinera karriär och fritid utan problem?
Ja, för min del definitivt. Som sagt var så spelar inte karriären så stor roll för min del. Fritiden, i form av vänner, tv-spel och popmusik går ALLTID före karriären.

4. Har du något karriärtips?
Bry dig inte om den så mycket. Utbilda dig och jobba inom något du gillar, istället för vad som är ”flashigt” eller vad som ger fett betalt – och gör ett bra jobb. Då tror jag karriären kommer av sig själv. Skaffa dig en meningsfull fritidssyssla, för tänk på att vi spenderar en minoritet av vårt liv på jobbet. Vad du gör utanför är viktigare i längden.

Fastna inte i floskelfällan.

Jag noterade med stort intresse att flera av mina favoritbloggare har startat en gruppblogg där de tar upp nyheter ur ett brett vänsterperspektiv, nämligen obunden.se.

Alla de som hitills är anmälda som skribenter tillhör kategorin vars bloggar jag läser dagligen. De brukar sällan – eller aldrig – falla in i vanliga vänsterklyschor, dogmatism eller floskler utan skriver oftast intressant och när de skriver om politik så blir det från ett icke-gapigt vänsterhåll. Sålunda duktiga och pålästa skribenter, vars åsikter jag alltid respekterar trots att jag inte alltid delar dem.

Därför är det synd att man redan i första stycket under rubriken ”Vad är obunden.se?” kan läsa den samlade vänstermedians största klyscha:

Vi som skriver på obunden.se är trötta på att en stor del av media i Sverige ägs och domineras av högern. Den här sajten är ett sätt för oss att försöka vrida tillbaka den skeva bild av verkligheten som målas av nyliberaler och andra borgerliga i media och på internet.

Vi har hört det förut om man säger så.

Jag vet att ni kan bättre.

Bidragsparasiter.

Den senaste tiden har det blivit populärt att granska bidrag som går till diverse föreningar och ungdomsorganisationer. Det är alltid en välkommen granskning, och det är fullkomligt vidrigt att stat och kommun ger skattepengar till anti-demokratiska föreningar på ytterlighetskanterna (som i bidragsvärlden alltid är vänster märkligt nog…).

Men hur är det med de organisationer som visserligen står på demokratiska ben men samtidigt propagerar starkt mot vårt svenska bidragssamhälle? Borde inte de föregå med gott exempel och klara sig själva och inte ansöka om bidrag från stat och kommun?

Moderata Ungdomsförbundet (MUF) är det partipolitiska ungdomsförbund som är hårdast mot de svenska skatterna och bidragen. I artikeln Dags att göra upp med Bidragssverige! skriver Johan Forssell (numera ordförande, då vice):

Brukar du också fundera över vart alla pengar från världens högsta skatter egentligen tar vägen någonstans? Igår kom svaret från Statistiska Centralbyrån. I Sverige lever över en miljon arbetsföra människor på olika offentliga ersättningar. Det är nu hög tid att göra upp med välfärdsstatens Bidragssverige och skapa ett samhälle som uppmuntrar till arbete och eget ansvar.
[…]
Häromdagen kom nya siffror från Statistiska Centralbyrån om bidragsberoendet i Sverige. Det är ingen särskilt uppmuntrande läsning.
[…]
Rapporten visar mycket tydligt hur bidragsberoende har lyckats cementera sig fast i Sverige.

Nu rörde ju detta bidrag till privatpersoner, men frågar man en ungmoderat vad de anser om andra former av statligt stöd, som exempelvis kultursstöd, presstöd, partistöd och liknande lär de vara ännu mer kritiska.

Moderata Ungdomsförbundet får i år 2 493 624 kronor i stöd från staten (olika typer av kommunala bidrag ej inräknade)

Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) är ännu mer hårdnackade motståndare till alla former av bidrag. Företrädare för förbundet har t.ex i en debattartikel föreslagit att dagens bidragssystem – till privatpersoner – ska ersättas med lån med staten som borgenär:

Istället för dagens bidragsystem borde man införa en reform som innebär att man ersätter bidrag med lån med staten som borgenär. Funkar det för studenterna funkar det för bidragsmänniskorna. Om man t.ex. blir sjuk ersätts sjukbidraget från staten med rätten att låna motsvarande summa.
Skillnaden, förutom att det är ett lån istället för bidrag, är att personen i fråga kan välja att låna mindre för att ha en mindre skuld att betala igen efter sjukdomsperioden eller maximalt för att kunna behålla sin levnadsstandard. En bortre tidsgräns bör naturligtvis finnas för att undvika fusk. Fördelen med lån istället för bidrag är flera – alla får hjälp i svåra tider, det blir tydligt att arbete lönar sig. Inte minst blir det möjligt att drastiskt sänka skatten!

Jag antar att de inte har en mjukare hållning gentemot stöd till föreningar och företag.

I år får Fria Moderata Studentföreningen 1 323 714 kronor i statligt stöd.

Jag antar att statligt stöd av den typen är inte bara något man får slängt i knät utan något man faktiskt måste ansöka om. Och vill MUF och FMSF vara riktigt trovärdiga när de diskuterar bidrags- och skattefrågor borde de nästa år skita i att söka dessa miljonbidrag från staten och visa att de kan klara sig av egen kraft.

Jävla bidragsparasiter…

MUF-ordföranden startar blogg.

På senaste tiden har blogg blivit ordet på mångas läppar. Nu har även media och politiker fattat vitsen med det. Vi har redan bloggande ledarskribenter, CUF-ordförande och nu i veckan har en partisekreterare tillkommit.

Den senaste i skaran är Moderata Ungdomsförbundets nya ordförande, Johan Forssell, som idag har lanserats sin blogg. Det är givetvis välkommet att även politiker upptäcker detta smidiga sätt till kommunikation, även om jag fortfarande hellre läser bloggar som är skrivna av vanliga människor vars åsikter inte har en genväg till de stora debattsidorna. Och sen är det trist att Forssells blogg faller i samma fälla som många andra högerdebattörers – nämligen avsaknaden av möjligheten att kommentera inläggen. Då försvinner – enligt min mening – en mycket viktig del av bloggandets filosofi, nämligen direktkontakten och debatten. Att Forssells blogg även saknar permalänkar, vilket gör att man inte kan länka direkt till de enskilda inläggen gör den ännu mindre relevant – och frågan är om det ens är att betrakta som en blogg då?

Autonomas intresse för lek och spel.

I dagens Jönköpings-Posten (som tyvärr saknar webbsida…kom igen – det är 2004) kan man läsa ett anonymt svar från Bokcaféet på ett antal frågor. På frågan om varför de säljer slangbellor så svarar de:

Våra kunder är rollspelsföreningar vilket vi, i likhet med ungdomsstyrelsen med flera, tolkar som organiserad fritidsverksamhet [”organiserad fritidsverksamhet” får köpa slangbellor enligt leverantören. Min anmn.]

Hos Radikaldistro, som även de säljer prylar till engagerade ungdomar kan man också hitta slangbellor för försäljning. Det finns tydligen ett stort intresse för rollspel och annan organiserad fritidsverksamhet inom den s.k autonoma vänstern. Vem kunde ana det?

Det är även väldigt många som sysslar med att skjuta färgkulor på varandra om man nu ska tro Bokcaféets talesperson:

De kunder som köper sagda ”rånarluvor” använder dem främst till airsoft [luftpistoler med färgkulor, JPs anmn].

Det är ju väldigt skönt att veta, att de enbart ägnar sig åt vanliga hederliga fritidsaktiviteter, och inget våldsvurmande. Paintball och Rollspel. Som vilka tonåringar som helst.

Men för att det verkligen inte ska bli några missförstånd om detta så säljer de pins som föreställer en av dessa lekande och spelande ungdomar, komplett med luva och slangbella. Och för att ytterligare bekräfta denna, närmast idylliska bild, så har de ju även en banner som visar detta. En vanlig hederlig ung person som är ute och rollspelar lite på någon större stads gator.

Skönt. Jag som misstänkte ett tag att de var våldsromantiker.

Slumpens vägar.

Jag fick idag ett mail från Sveriges Radio i Jönköping:

Det var faktiskt en ren slump att vi sprang på detta. En reporter var på Bokcaféet i helgen för att göra en annan grej och blev förvånad över vad som såldes där. En enkel koll på hemsidan gav resten! Vill bara påpeka lite försynt att det inte är OK att lägga våra webbtexter så som du har gjort. Det är helt OK att länka till våra sidor, men inte att ta hela texten så. Det handlar om upphovsrätt och så. Bara så att du vet till nästa gång! Och har du några bra nyhetstips får du gärna höra av dig!

Tydligen är det alltså, enligt Sveriges Radio, en ren slump att deras viktigaste nyhet igår blev exakt samma sak som jag skrev om i fredags och i måndags. Fantastiskt må jag säga. Nästa gång jag upptäcker något av intresse så kanske jag ska skicka iväg ett mail till SR och Jönköpings-Posten och tipsa dem, så de slipper lita på slumpen.

När det gäller deras påstående att jag skulle bryta mot upphovsrätten så kan vi se vad lagstiftningen säger om citering:

Enligt upphovsrättslagen är citation ur offentliggjorda verk tillåtet i enlighet med god sed och i den omfattning som är motiverat av ändamålet. Med begreppet i enlighet med god sed avses att citering endast är tillåtet där den kan motiveras av syftet. Det kan t.ex. anses tillåtet att citera ur ett verk i samband med en recension eller vetenskaplig framställning.

Och eftersom jag är tydlig med att visa vad som är citat och samtidigt länkar till originalkällan, och citaten är motiverade i mina texter så ser jag inte hur jag kan ha brutit mot upphovsrätten. Därför tänker jag inte gå SR till mötes och exempelvis ta bort dem.

Det gör heller inte mig något att de hänvisar till slumpen, det är möjligt att det faktiskt är så. Jag har inget större intresse av att få den uppmärksamheten – jag föredrar att det är Sveriges Radio som blir föremål för aktivisternas missnöje.