Katastrofer lockar fram godheten.

Om man överhuvudtaget kan säga att något gott kommer ur stora katastrofer, som exempelvis händelserna i Asien, så är det att många människors bästa sidor kommer fram. Det märks nere i de drabbade områdena där vi mitt ibland alla mardrömshistorier hittar berättelser om den mänskliga godheten: vi läser om det palestinska paret som hjälpte en israelisk familj; vi läser om alla fantastiska volontärer som jobbar i princip dygnet runt; vi läser om de fantastiskt goda och gästvänliga thailändarna som trots sin egna svåra situation inte tvekar att ge västerländska turister både mat, kläder och husrum m.m.

Men även runt resten av världen – bl.a här i Sverige ser vi en generositet och en vilja att hjälpa till som slår det mesta vi tidigare har sett. De olika frivillighetsorganisationerna som samlar in pengar till katastrofens offer verkar få i mer än någonsin tidigare. Bara här i Jönköping lyckades lokalradion genom en kampanj samla in 1,2 miljoner kronor på en dag. Det vittnar om att folk bryr sig.

Men det är inte bara privatpersoner som är generösa, företagen är det likaså. När jag var inne på Föreningssparbankens hemsida idag för att göra lite ärenden så noterade jag att de har skänkt 5 miljoner kronor till Röda Korset. Och de är inte ensamma, hela tiden hör man om företag som har beslutat att skänka ansenliga summor eller hjälpa till på annat sätt. TV4, Kanal 5 och TV3 kommer för första gången att samsända ett arrangemang – en stödgala. Ericsson och Volvo ställer upp med ett eget flygplan som kommer att hjälpa till att transportera svenska skadade, och som går i skytteltrafik så länge det behövs. Bolagen hjälper även till på andra sätt på plats i de drabbade länderna. Ericsson bidrar bl.a med teknisk kunskap och tolkar, Volvo med lastbilar och arbetsmaskiner.

Främsta donationen som jag hitills hört om står läkemedelsjätten Pfizer för. De skänker 10 miljoner dollar (drygt 66 miljoner kronor) till hjälporganisationer – samt läkemedel och sjukvårdsprodukter till ett uppskattat värde av 25 miljoner dollar (ungefär 166 miljoner kronor).

Som sagt var – i svåra katastrofer visar många upp sina bästa – och mest generösa – sidor. Man får hoppas att de är lika duktiga att hjälpa till vid nästa stora katastrof – även när inte tusentals västerlänningar är berörda. Jag minns inte att det ordnades stödgalor vid jordbävningen i Iran förra julen, som ödelade hela staden Bam och skadade och dödade uppåt 100 000 människor, eller de ofta återkommande översvämningskatastroferna i Bangladesh som har skördat hundratusentals och åter hundratusentals offer, eller jordbävningen i Turkiet 1999…o.s.v.

Fotnot:

Vill du själv hjälpa till så har sidan http://www.hjalpasien.se/ samlat ihop kontonummer och adresser till svenska hjälporganisationer.

Gör inte politik av katastrofen.

Katastrofen i Sydostasien har tagit enorma proportioner – och troligen har över 120 000 personer dött. Lika många som bor i min egna hemstad. Helt ofattbara siffor med andra ord. En av de största katastroferna i modern tid. Samtidigt talas det om att så många som 1000 svenskar kan ha dött, vilket även gör det till den största nationella katastrofen i vår tid.

Allting känns väldigt underligt och inte en enda människa kan vara oberörd.

Trots detta så försöker exempelvis Expressen plocka billiga politiska poänger och i det närmaste föra en kampanj mot utrikesministern och UD. De har omröstningar på webben om förtroendet för Freivalds och om hon bör avgå eller ej, de publicerar utdrag ur ett antal arga mail som har skickats till UD, intervjuer med skadade och chockade människor i Thailand som känner sig illa behandlade och så vidare.

Med den typen av artiklar är det inte konstigt att 73% i Expressens omröstning säger sig ha Mycket Lågt förtroende för utrikesministern eller att 77% tycker hon ska avgå.

Snälla, gör inte politik av det här. Inte nu.

Visst, UD har i en del fall agerat synnerligen klumpigt – som när de i Söndags gick ut med att alla svenskar var i säkerhet. Vissa saker har tagit tid att samordna, som exempelvis ambulansflyg eller kontakter med andra länder om hjälp.

Men man får inte glömma att ingen i Sverige kan vara fullt förberedd för händelser av den här typen. Ingen kan i sin vildaste fantasi föreställa sig att 20 000 svenskar kan komma att behöva evakueras från andra sidan jorden, att tusentals saknas eller att hundratals befaras döda.

Det är knappast något vi har någon krisberedskap för.

Jag tror inte organisationen hade sett annorlunda ut oavsett vilken regering vi hade haft. Erfarenheter från stora katastrofer säger att man aldrig kan vara ute tillräckligt snabbt. Det ligger liksom i hela det oförutsägbara med katastrofer.

Men det är saker som kan utredas efteråt. Inte nu. Det finns ingen anledning att leta politiska poänger mitt under pågående helvete och kaos. Däremot kan man hoppas att politiker och myndigheter nu inser allvaret och gör sitt yttersta för att hjälpa till. Vilket jag också tror de gör.

Det kommer säkerligen att ges tid till analyser och utredningar senare.

Plötsligt positiv polis.

För ungefär ett år sen så var attityden från polisen här i Jönköping gentemot technofester oförstående och oförsonlig. Länspolismästaren vill stoppa alla technofester efter att 25 besökare av totalt 750 hade – enligt polisen – varit påverkade. Det liknade ett moraliskt korståg mot ungdomar som ”dansade hela natten”. Efter påtryckningar från bl.a kommunalråd så blev det i vilket fall som helst fortfarande tillåtet att ordna fester i Jönköping även i fortsättningen.

Nu i helgen var det då dags för Karma 3 som gick av stapeln i Huskvarna Folkets Park. Festen lockade inte bara flera stora internationella namn inom techno/trance-scenen utan även 900 besökare från hela Sverige. En stor framgång med andra ord. Men som vanligt så kan inte en del hålla sig ifrån drogerna – och totalt 22 personer misstänks för ringa narkotikabrott. Vilket utslaget på 900 besökare gör knappt 2,5 % av det totala antalet. Sålunda inte mycket att gå i taket för. Och – märkligt nog – så ger polisen den här gången en betydligt ljusare bild, och moralpaniken – och förbudsivren – lyser med sin frånvaro. Till Jönköpings-Posten (J-P) säger kommissarie Mats Rosenqvist, vaktahavande befäl vid Jönköpingspolisen:

Det här är inte värre än en vanlig krogmiljö. Visst 22 låter mycket. Men av 900 är det inte så många.
Sådana här fester föranleder inga problem alls för oss. De är lättbevakade. Det är inga ordningsproblem, ingen fylla och arrangörerna är väldigt bra att ha att göra med. Jag vill inte på något sätt påstå att det är vanligare med droger på de här festerna än på krogen. Skulle vi göra en liknande insats å vilken krog som helst så skulle det vara lika många där.

Jag måste säga att det är väldigt kul att höra den här typen av uttalanden från representanter för ordningsmakten. En polis med en så pass positiv syn på techno-fester tillhör ju inte direkt vanligheterna. Poliser som Rosenqvist kanske kan bidra till en bättre stämning och större tolerans mot den här typen av arrangemang – och kanske kan polisen få lite förtroende hos arrangörer och besökare. Och det är bra att media – i det här fallet J-P – också ger en lite mer nyanserad syn på det hela till den stora allmänheten som annars är van vid krigsrubriker som ger bilden av totalstenade ungdomar som går på ”rejv”.

Kanske är kulturförtrycket på väg att lösas upp? Ett förtryck som har gjort att dansmusiken har behandlats annorlunda än andra ungdomskulturer och miljöer.

Vi är visserligen inte där ännu. Fortfarande verkar ordningsmakten anse att det krävs specialbevakning så fort det ska dansas till elektronisk musik en hel natt. Eftersom även polisen erkänner att det är lugnt och lättbevakat på den här typen av fester, och att det inte är vanligare med droger där än i vanlig krogmiljö så kanske de bör satsa sina resurser på andra håll i stället.

Och skippa den hårda särbehandlingen av dansmusikscenen.

Kloka ord från folkpartist.

Jag har länge varit kluven till feminismen på många sätt. I mångt och mycket skriver jag under på allt som handlar om jämställdhet, för mig som liberal är det självklart att alla ska ha samma rättigheter, oavsett om de är män eller kvinnor, svarta eller vita, homosexuella eller heterosexuella osv. Det är själva grundtanken i hela den liberala ideologin. Så där går jag hand i hand med de flesta feminister. Men samtidigt har jag blivit gruvligt trött på hur en ganska radikal feminism – en kollektivistisk vänstersyn som ställer män som grupp mot kvinnor som grupp i en könskamp – blivit något slags överideologi inom svensk jämställdhetsdebatt. Debatten har kidnappats av feminister som har snott sin argumentation från marxismen och den handlar främst om att skuldbelägga män – som en helhet – och kräva ett kollektivt ansvar. Det gör givetvis mig som individualist uppretad – och jag trodde att historien hade lärt oss att se bortom kollektivistiska egenskaper.

Feministerna kräver – med rätta – att kvinnor ska behandlas som individer istället för efter deras kön. Samtidigt så ska män klumpas ihop i en enda ond grupp som har som dold agenda att bibehålla patriarkatets makt. Som ni ser stannar logiken någonstans på vägen.

Men samtidigt som Gudrun Schymans – och hennes gelikars – definition av feminism och jämställdhet så ser man även en splittring inom de feministiska leden och fram träder en rörelse som inte alls är enad i kampen mot de hemska männen. Jag pratar alltså inte om organisationer som Antifeministiska Samfundet (alla organisationer som heter något med anti namnet är per definition onda…) utan om personer som kallar sig feminister men som vägrar acceptera vänsterfeminismens kollektivistiska dogmer.

En sådan person är Folkpartiets nye talesman i jämställdhetsfrågor, Tina Acketoft, som i en intervju i det liberala nyhetsmagasinet NU ger sin syn på feminism och – vad hon kallar för – tokfeminism:

Kallar du dig för feminist?
– Ja, det gör jag men jag drar lite på det för tyvärr har feminism blivit så förknippat med marxism. Jag känner nuförtiden att jag får förklara att jag är liberal feminist och arbetar för en jämställd värld, men jag menar också att män måste ha samma rättigheter som kvinnor inom de traditionellt kvinnliga maktområdena, som familjen till exempel.

Hur beskriver du din feministiska ideologi?
– Det är någonting så enkelt som en värld där alla har lika möjligheter och rättigheter att göra det de vill i sina liv. Det är lika naturligt för Kalle att bli sjuksköterska som för Lisa, och det är lika naturligt för Lisa att bli snickare som för Kalle. Alltså de här valen som man gör och som man tror att man gör frivilligt.

[…]

Finns det feminister som har gått för långt?
– Ja, det är ju det jag säger – feminism har blivit marxism. Gudrun Schyman är arketypen på en feminist som inte har som målsättning att få ett jämställt samhälle där män och kvinnor arbetar och lever tillsammans, utan där man ständigt sköter dialogen vi kvinnor mot er män. Det har blivit en ny klasskamp. Och det här med att man hela tiden ska lagstifta in folk i ledet. Det är en tokfeminism när man hela tiden pekar ut män som de skyldiga.

Så du är ingen rödstrumpa?
– Jag blir heligt förbannad över saker och ting som inte är jämställt. Att vi inte får samma lön, att vi har kvinnor som är akademiker och välutbildade men som inte kommer någonstans ändå, att kvinnor ifrågasätts huruvida de var villiga eller ovilliga eller väldigt ovilliga när det gäller sex. Alla de här grejorna gör mig vansinnig, jag blir heligt förbannad. Men därifrån till att säga alla män är på ett visst sätt gör jag inte.

Eftersom jag kommer på mig själv att sitta och nicka instämmande när jag läser det så måste jag nog kapitulera: ja, jag kanske är något slags feminist ändå. Alltså – Acketoft säger kloka saker som jag håller med om, och hon kallar sig feminist så då kan jag väl acceptera om någon även vill kalla mig för det. Fast jag föredrar nog att se mig själv som enbart liberal och eftersom jämställdhet är en så naturlig del av min liberala ideologi så behöver jag inga ytterligare benämningar att slänga mig med.

Värre är att det kanske även gör mig till nån slags jävla folkpartist

Det är mycket nu.

Jag kommer att göra några dagars bloggpaus nu. Jag har alldeles för mycket som ska göras både på jobbet och hemma och övrigt så jag hinner nog inte skriva nåt vettigt här innan helgen.

Å andra sidan gick min TV sönder igår (satanshelvetefansatan) så jag borde kunna unna mig lite tid på kvällen. Just nu får jag använda en 20 år gammal TV, utan fjärrkontroll, scartkontakt eller andra nymodigheter. Blir alltså ingen Xbox, DVD eller Digital-TV på ett tag. Känns pissigt. Speciellt med tanke på att min vanliga TV bara är två och ett halvt år gammal, och garantin gick ut i somras. Och det är inte direkt så att jag har råd att laga skiten innan jul. Och blir knappast lättare efter – då jag går över till halvtid.

Well, well. Jag måste ändå städa och få klart med en massa jobb innan julhelgen och långledigheten kommer. Så nu tar jag ett par dagars bloggpaus, för att samla ihop mig och fixa allt annat elände.

Uppdatering:

Väl hemma från dagens slit så ser jag att mitt årliga skattebesked har kommit. Restskatt på 5500 kronor. Härligt. Halv lön, trasig TV och 5500 spänn till pappa Staten. Ibland är livet för härligt.
xxx <-- dessa byts ut mot valfritt könsord/svordom.

Snabbt jobbat, UD…

Idag skriver Dagens Nyheter att den svenska UD ska ”ta kontakt med de eritreanska myndigheterna för att diskutera fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak

Wow, snabbt jobbat av Utrikesdepartementet. Dawit har ju bara suttit fängslad i drygt tre år för att han krävde demokratiska reformer i Eritrea. Skönt att se att de inte sover på sin post utan verkligen bryr sig om sina medborgare…

Sommarminnen.

Nu blir ni nog förvånade – det här är nämligen andra inlägget i rad som inte handlar om politik. I går delade jag med mig av lite musik jag hade gjort, nu blir det lite foton. Jag har nämligen suttit i natt och sorterat en helsikes massa kort som jag har tagit under sommaren och hittade lite trevliga kryp som kanske väcker längtan till sommaren till liv för vissa – eller tvärtom för andra.

I vilket fall som helst – håll till godo.

(klicka på bilderna för att se dem större)

Blomfluga

En blomfluga till

Ytterligare en blomfluga

En äcklig grön fluga

Ytterligare en äcklig grön fluga

Och ännu en...

En liten spindel

Träskspindel

"Det är ju ambient för fan!"

Ett av mina stora fritidsintressen är att sitta framför datorn och skapa elektronisk musik. Ofta fungerar det som terapi. Ibland blir resultatet bra, ibland mindre bra, ibland har jag fullständig idétorka och lyckas inte åstadkomma något, utom möjligen en schysst basgång eller en trumtakt.

Jag brukar sällan dela med mig av min musik till någon, vilket säkerligen bottnar i dåligt självförtroende eller nåt – och det är bara ett fåtal människor som har hört mina skapelser.

Men tänker jag göra ett undantag, helt enkelt för att jag känner för det – som en tidig julklapp eller nåt. Jag har valt att lägga upp några låtar på nätet att njuta av – eller förfasas över. Musiken kan väl närmast beskrivas som nån slags electronica, ganska monoton och minimalistisk. Eller som Martin (< - god vän) skulle uttrycka sig: "Det är ju ambient för fan!" Well, well. Håll till godo. (Högerklicka och välj "Spara mål som..." för att ladda ner) exploited.mp3

grace.mp3

slayer.mp3

Fidel Castro eller Per T Ohlsson?

I Malmö går diktaturkramarna och kommunisterna i KPML-r till hårt angrepp mot Sydsvenska Dagbladets Per T Ohlsson i en affischkampanj betitlad ”Fidel Castro vs Per T Ohlsson – vem är mest demokratisk?”. Suck. På affischen kan man läsa:

Liberalen och Bush-kramaren (sic!) Per T Ohlsson är politisk chefredaktör på Sydsvenskan. Han säger sig försvara demokratin och friheten. I verkligheten vurmar han för USA:s krig och för Israels folkmordspolitik. Han tillämpar yttrandefriheten genom att angripa politiska motståndare med lögner utan att ge dem möjlighet att försvara sig. Per T Ohlsson är en hycklare, inte en demokrat.

På hemsidan kan man läsa:

I den antikommunistiska kampanjen attackeras RKU i Sydsvenskan av dess politiske chefredaktör Per T Ohlsson med grova lögner. Men RKU tillåts inte svara på påhoppen. Därför anordnar vi offentligt möte om kommunisterna och demokratin. Kom och diskutera med KPML(r):s ordförande Anders Carlsson torsdagen den 16 december kl 19.00 på Röda Huset, Industrigatan 4!

Eftersom de kallar Ohlsson för anti-demokrat, och de ställer honom mot Castro, så kan man ju underförstått förstå att den totalitära ledaren för Kuba minsann är en större demokrat än en svensk chefredaktör.

Och återigen gör kommunisterna samma generalfel, och visar samma okunskap om demokrati som de så ofta gör.

I Sverige har vi något som kallas pressfrihet. Vi har även något som kallas yttrandefrihet. Per T Ohlsson har i yttrandefrihetens namn kritiserat kommunisterna och deras syn på demokrati. Något som givetvis är olagligt på Castros Kuba. Ungkommunisterna blev då sura på Per T och skrev ihop ett aggressivt och – som vanligt när kommunister är i farten – konspiratoriskt svar. Men eftersom vi har pressfrihet i Sverige – till skillnad från Kuba då – så valde Sydsvenskan att inte publicera RKUs ”sanning”. Det är nämligen upp till de fria tidningarna att själva välja vilket material de vill publicera – eller för den delen inte publicera. Demokrati och yttrandefrihet innebär nämligen inte att man automatiskt har tillgång till de stora tidningarnas debattforum. Precis som inte vem som helst har rätt att skriva i min blogg. Eller för den delen i Proletären (undrar om de skulle ta in en liberal propagandatext på sina debattsidor?).

Nu kan jag tycka att de borde publicerat det, både för att slippa höra kommunisternas gapande om ”anti-demokrater” – men även för att på ett sakligt sätt bemöta deras dynga och deras kritik.

Men nu valde de av någon anledning att inte göra det. Och då kan de små revolutionärerna använda sig av andra demokratiska kanaler för att få ut sitt budskap. Till exempel via flygblad, affischer, andra tidningar, offentliga möten, demonstrationer och andra verktyg som finns i en demokrati – även för de med ”udda” åsikter. Sånt som inte finns på Castros Kuba med andra ord.

På Castros Kuba hade en publicist med Per T Ohlssons åsikter garanterat slängts i fängelse. Något som r-arna säkert hade jublat åt. I flanellskjorteproletärernas värld är nämligen Castro en god demokrat. Betydligt större än någon liberal skribent, eller för den delen folkvald politiker i västvärlden.

Värt att notera i sammanhanget är att när organisationen Reportrar Utan Gränser rankar yttrande- och pressfriheten i världen så hamnar Kuba näst sist, på plats 165. Enbart Nordkorea är sämre. Sverige hamnar på nionde plats. Så om Per T Ohlsson är mindre demokratisk än allas vår Fidel, så antar jag att han kämpar för att Sverige ska klämma sig in där på sista platsen. Nu känner jag inte honom personligen, men jag har svårt att tro att det tillhör redaktör Ohlssons agenda. Jag tror heller inte Per T Ohlsson förespråkar massarresteringar av oliktänkande journalister i Sverige, men det är något som står högt på Mannen med Skägget och Löjlig Mössas agenda.

I mars förra året arresterades följande 27 journalister för att de haft mage att kritisera den odödliga socialismen:
Victor Rolando Arroyo Carmona, Pedro Argüelles Morán, Mijail Barzaga Lugo, Carmelo Díaz Fernández, Oscar Espinosa Chepe, Adolfo Fernández Sainz, Miguel Galván Gutiérrez, Julio César Gálvez Rodríguez, Edel José García Díaz, José Luis García Paneque, Ricardo González Alfonso, Alejandro González Raga, Ivan Hernández Carrillo, Normando Hernández González, Juan Carlos Herrera Acosta, Mario Enrique Mayo Hernández, José Ubaldo Izquierdo Hernández, Héctor Maseda Gutiérrez, Jorge Olivera Castillo, Pablo Pacheco Ávila, Fabio Prieto Llorente, Alfredo Manuel Pulido López, Raúl Rivero Castañeda, Omar Rodríguez Saludes, Omar Moises Ruiz Hernández samt Manuel Vázquez Portal.

Viva La Revolución…eller?

Grand Theft Auto – vår tids Stålmannen!

Om ni har tråkigt hemma på vinterkvällen så kan ni ladda hem Nils Bejerots bok Barn – Serier – Samhälle från 1954. Jämför gärna hans åsikter om serieeländet med de som framförs om TV-spel av Fair Play. Inte mycket har hänt på moralistfronten på 50 år. Då var det de tecknade serierna som stod i skottgluggen och som hotade de stackars barnen. För 25 år sen var det videon. För 15 år sen var det rollspel. Och nu är det dataspel. Så när jag har kallat dagens moralister för ny-moralister så har jag fel. Det är inte nytt. Tvärtom.

Så fort samhället går igenom förändringar, oavsett vad det beror på, så finns det alltid någon eller några som försöker hitta syndabockar. Det kan vara folkgrupper, som judar eller branscher som dataspelsbranschen. I vilket fall som helst så är argumenten dem samma. De förstör vår fina moral.

I förordet till den upplagan (gavs ut 1981 av FIB/Kulturfront) av boken som finns för nedladdning kan man läsa:

När Barn-Serier-Samhälle första gången publicerades 1954 var det författarens förhoppning att boken skulle ”bidra till en vidgad och fördjupad debatt i seriefrågan”. Trots de snart trettio år som gått och den debatt som faktiskt förts sedan dess är det beklämmande att se hur lite som egentligen har ändrats. Serierna är fortfarande, liksom storebror kioskdeckaren, ”ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla”.

Mentalhygieniskt? Jo, jag tackar. Bokbål nästa?

Huvudproblemet kvarstår dock. Bekämpandet av det kulturella förfallet, särskilt bland ungdomen, är ännu en första rangens kampuppgift för föräldrar, lärare och den ansvarskännande folkopinionen.

Det kulturella förfallet. Låter fint. Det är ju inte alls ett ord som man förknippar med totalitarism – eller varför inte Sverigedemokraterna. Well. Det är ju skrivet för över 20 år sen så mycket kan ha hänt sen dess. Eller? Skillnaden är väl att man inte använder samma ordval idag.

I förordet från 1954 kan man läsa:

Är kriminalmagasinen och gangsterserierna en av förklaringsgrunderna till den ökade ungdomsbrottsligheten och nerbusningen i övrigt bland både barn och ungdom, eller är det tvärtom så att de barn och ungdomar som av helt andra orsaker är hårda, råa och aggressiva, söker sig till den sortens läsning för att den bäst passar deras mentalitet och livsföring?

Här kan du byta ut orden kriminalmagasin och gangsterserie mot valfritt ord. Exempel: negerjazz, rockmusik, våldsvideo, rollspel eller tv-spel. Då förstår du att det är tidlöst.

Jag tänker inte tråka ut mina läsare med massa citat ur boken, ladda hem och läs själv – den är bara 230 sidor knappt. Men några höjdpunkter, som alla kanske inte har så mycket med dagens TV-spelsdebatt att göra – även om del låter exakt som idag, kan jag dela med mig av:

Stålmannen är ett av de vidrigaste magasinen med sin blandning av våld, brott, brutalitet, övermänniskodyrkan och kvasivetenskap.

(…)

En civiliserad framtid kommer att förfäras över seriemagasinens epok.

(…)

Vår vuxna generation är då sannerligen inte mycket att sätta upp som kulturellt föredöme för ungdomen. Det är den gamla generationens kulturella armod som har gått i arv och nu blivit föremål för exploatering i storindustriell skala.

(…)

Fronten mot Stålmannen och hans bröder är bred och mäktig. En mängd lärar- och föräldraföreningar har uttalat sin oro, ungdoms-, kvinno-, nykterhets-, folkbildnings-, fack- och fredsorganisationer har protesterat och begärt att något görs från statsmakternas sida, och stora religiösa kretsar har engagerat sig i kampanjen. Hundratals välbesökta protestmöten över hela landet har samlat den breda opinionsrörelsen och sänt sina resolutioner till regering och myndigheter.

(…)

En tidsödande men säkerligen framkomlig väg vore att i en rad länder bilda någon slags rikskommittéer för bättre serier (gärna under Unescos överinseende eller i dess regi), knyta dem ekonomiskt och organisatoriskt samman och utlysa pristävlingar för nya, bättre serier (gärna med en nationell särprägel) i berörda länder. Vid organisationens högkvarter (kanske lämpligast i Paris där man trycker bra och billigt) skulle sedan den internationella serietidningen av ny typ ta form och tryckas i flerfärgstryck

(…)

Vi bör alla verka för upplysning om serieeländets faror

Jag kan upplysa alla om att jag har läst serier sedan jag var 5-6 år – och läser fortfarande serier. Jag har tusentals tidningar i lådor hemma. Så nu vet ni varför jag är som jag är. No comics and no computer games make Daniel go…CRAZY!

(Tack till Copyriot, som fick mig att leta djupt ner i de Bejerotska tankegångarna.)