Statskupp i Nordkorea?

På Aftonbladets webb kan man idag läsa en artikel med rubriken “Nordkorea utsatt för en statskupp”. Givetvis funderar jag på om det kan vara möjligt. Kan stalinismens sista bastion verkligen ha fallit? Artikeln kompletteras med en bild som föreställer porträtt av Kim Jong Il som bränns och som påstås vara från Pyonyang. Dramatiskt så det förslår. I texten kan man läsa:

En hemlig statskupp kan ha inträffat i Nordkorea. Diktator Kim Jong Ils porträtt har tagits ner från offentliga platser i Pyongyang.
[...]En hemlig order ska ligga bakom beslutet.
- Borttagandet av porträtten är väl känt bland utlänningar i Pyongyang. Diplomater från olika länder försöker ta reda på anledningen, säger en diplomat. En teori är att interna maktstridigheter ligger bakom.

Wow! tänker jag och undrar varför den nyheten fått en så undanskymd plats – man får skrolla långt ner på Aftonbladets förstasida för att hitta den. Så jag går till andra sidor för att se vad de skriver. På svenska media hittar jag inget. Inte ett ord. Märkligt. Så då går jag vidare till internationella nyhetsförmedlare. Inte ett ord. Varken på Fox News (som verkligen borde rapportera om händelserna i Nordkorea) eller hos CNN.

Kanske är det helt enkelt för bra för att vara sant. Men så efter lite letande på BBC News får jag plötsligt napp. Jag hittar en artikel med rubriken “Pictures of N Korea’s Kim ‘missing’”. Där kan man läsa:

Some portraits of North Korean leader Kim Jong-il have reportedly been taken down in Pyongyang, news agencies quoted diplomats as saying on Tuesday.

The portraits were removed from some public buildings, the diplomats said.

[...]South Korea’s Yonhap news agency reported that Mr Kim ordered the move himself, amid worries he had been “lifted too high”.

[...] Such an explanation, if true, would square with other recent reports that the North Korean leader was scaling back on the cult of personality that surrounds him.

[...] An unnamed diplomat told the Russian news agency Itar-Tass that at receptions hosted by the North Korean foreign ministry, guests had recently only seen pictures of Kim Jong-il’s father, Kim Il-sung, and a mark on the wall where a portrait of the North Korean leader used to hang.

[...]However, a Canadian tourist interviewed by Reuters on Tuesday said that he had seen plenty of portraits or Mr Kim around the city.
“Just yesterday, actually, I was in an office and saw the pictures on the wall,” he said.

Inte ett ord om någon statskupp alltså. Enbart förklaringar om att de porträtten har tagits ner för att tona ner personkulten kring Kim Jong Il.

Men jag ger mig inte. Jag bestämmer mig för att gå till själva källan för den här nyheten, den ryska nyhetsbyrån ITAR-TASS. Där hittar jag artikeln “Kim’s portraits removed upon instruction from North Korean government”:

Kim Jong Ils portraits were removed from some state offices frequented by foreigners at the initiative of the leadership of the country, an informed source in the Russian embassy in Pyongyang told Tass.

This process has begun quite a long time ago, the diplomat said. At first, portraits of the North Korean leader were removed from the Pyongyang Palace of Congresses Mansudae where most meetings of the North Korean leadership with foreign delegations are held. The decision was taken in order to avoid an inappropriate reaction of foreign guests, he emphasized. The diplomat referred to his North Korean sources as saying that a relevant directive came from the government.

Foreign observers in the North Korean capital believe Kims portraits were removed in order to dispel the worldwide spread opinion that North Korea has ‘personality cult’ of its leader. The observers thus downplayed rumors of a plot of the military, Kim Jong Ils illness, preparations to the change of power etc.

Alltså samma förklaring som BBC, fast lite mer ingående och som definitivt krossar ryktet om att det skulle vara någon “statskupp” på gång. Då kan man undra varifrån Aftonbladet har fått sina uppgifter. De hänvisar ju till ITAR-TASS, men har bevisligen inte läst igenom deras text så noggrant. Men jag är inte speciellt förvånad. Det tillhör ju inte direkt ovanligheterna att Aftonbladet citerar fel, missuppfattar eller kör sitt eget race utan att kolla upp hur det egentligen förhåller sig.

Visst, Nordkorea är ett extremt slutet land så man vet aldrig riktigt vad som händer där. Men SÅ slutet är det inte att en statskupp ska kunna gå obemärkt förbi. Sverige har ju t.ex en ambassad i Pyonyang, så hade det skett en ändring i ledarskapet där så hade nog nyheten spridits hit. Annars kan man ju alltid ringa +850 (2) 381 79 08 – vilket är numret till den svenska ambassadören – och kolla läget.

“Men…”, frågar ni er säkert nu, “Aftonbladet hade ju en bild från Pyonyang som visade porträtt av Kim Song Il som brändes”. Ja, de påstår att bilden är från Pyonyang, men jag betvivlar det starkt. Hade det funnits bilder av protester mot den Nordkoreanska ledningen INIFRÅN landet så hade det utan tvekan toppat världens alla nyhetssändningar. Det finns två troliga förklaringar till bildens ursprung. Den ena är att bilden är tagen i Sydkorea – i bakgrunden ser man en man som viftar med en Sydkoreansk flagga, något som lär vara omöjligt att göra i Nordkorea. Den andra är att bilden kan vara tagen under de, snabbt förbigående, protester som ägde rum i mitten av 1990-talet – då tre miljoner dog av svält.

I vilket fall som helst har den knappast något med de senaste “händelserna” att göra.

Men en sak har i alla fall Aftonbladet uppfattat rätt. Nämligen den fantastiska dementin från en Nordkoreansk diplomat i Ryssland:

Det är falsk information. Du kan inte ta ner solen från himlen. Det är omöjligt!

Helt underbart! Det enda jag kommer att sakna den dagen terroregimen i Nordkorea verkligen faller är regimens makalösa sätt att uttrycka sig på.

Uppdatering:
Sen jag skrev texten har Aftonbladet ändrat rubriken från “Nordkorea utsatt för en statskupp” till “Rykten om statskupp i Nordkorea”, samt plockat bort bilden jag skriver om. Texten i övrigt är dock inte ändrad.

Wed 17 Nov 2004 | Comments Off

Jag – politiker?

Jag får ofta frågor av vänner och familj om varför jag inte engagerar mig politiskt, troligen för att jag mest tjatar om politiska frågor hela tiden – både här i bloggen och IRL. Jag brukar mest svara med ett undvikanda “njae…jag tror inte det”. Men samtidigt har jag ändå funderat på saken – kanske har jag något vettigt att säga även om det mest är i undantagsfall. Men samtidigt ser jag organiserad politik som något låst och ganska tråkigt. Partipolitik intresserar mig helt enkelt inte.

Jag var visserligen engagerad i ett borgerligt politiskt ungdomsförbund under gymnasietiden, men jag hade ingen egentlig ideologiskt genomtänkt kompass då, jag var mest så där tokradikal (fast åt höger) som de flesta politiskt engagerade ungdomarna i den åldern är. Ungdomsförbundet jag var med i var dock mest kända för sina fester och att de var oehört kreativa på att mjölka samhället på alla typer av föreningsbidrag. Men den tiden satte ändå sina spår och trots att jag belv mer ideologiskt intresserad och förankrad så röstade jag på samma parti t.o.m valet 1998. Det gör jag dock inte längre efter att ha gjort upp med mina “ungdomssynder” och ser hur dess ungdomsförbund fortfarande är lika knäppa som när jag var medlem.

Så nu känner jag mig bara uttråkad av partipolitik. Och jag känner mig uttråkad av blockpolitiken som tyvärr är djupt cementerad i det politiska livet – även om undantag finns på regionalt och lokalt plan.

Jag tror på idéer – inte på partier. Därför ser jag gärna en övergång som är mer och mer åt personval istället. Man kan behålla partierna i någon form som nån slags breda centralorganisationer/paraplyorganisationer av ett mer amerikanskt snitt. Man kan ha tre-fyra av den här typen av “partier”; till exempel ett socialistiskt, ett liberalt och konservativt. Men sen agerar respektive kandidater mer individuellt, de för SIN agenda i sin valkrets och försöker få rösterna. Det blir kanske lite luddigt när jag ska försöka förklara, men kontentan är att jag tror (hoppas…) att parti- och blockväsendet som vi känner till det i Sverige mer eller mindre försvinner och vi går mer åt personval. Man röstar på en person mer än ett parti.

I vilket fall som helst så tror jag inte att jag kommer att engagera mig i den breda allmänpolitiken och partipolitiken som den ser ut idag. Och eftersom jag främst är intresserad av idédebatt och ideologi så är överhuvudtaget kanske inte praktisk politik nåt att ge sig in i, speciellt inte på lokal nivå. Inget ont om kommunpolitik, men någon ideologisk debatt finns där knappast i den pragmatiska verkligheten. Och den typen av frågor finns det de som är mer intresserade av än vad jag är, så jag överlåter det åt dem.

Men – det finns alltid ett men – jag kan tänka mig att lokalt engagera mig inom den lokala kultur- och fritidspolitiken för att kämpa för en mer frihetlig agenda på dessa områden. Klart kidsen ska få springa på rave-partyn om de vill utan att klåfingriga politiker bestämmer sig för att de bara knarkar där. Typ.

Det går säkerligen att agera ideologiskt på de flesta områdena inom kommunpolitiken i och för sig, men det känns – i mina ögon – som en tråkig arena.

I övrigt kan jag tänka mig att engagera mig i organisationer som är inriktade på sakfrågor. som till exempel mänskliga rättigheter. Finns det något viktigare för en liberal än att försöka sprida demokrati och frihet till världens förtryckta?

En annan dröm, när det gäller att jobba med politik på ett ideologiskt, mer abstrakt plan, är att jobba med en “tankesmedja”, ledarsida eller liknande. Tänk att få sitta och få betalt för slänga ut liknande flummerier som jag gör här.

Men mitt politiska engagemang kommer nog även i den närmaste framtiden begränsa sig till att blogga.

Wed 17 Nov 2004 | Comments Off

Expressen 60 �r

Idag fyller kvällstidningen Expressen 60 år. Jag har visserligen inte så mycket till övers för sensationsjournalistik och den typen av mediepopulism som kvällspressen företräder, men samtidigt så är jag uppvuxen med Expressen och lärt mig att på något konstigt sett gilla den. Så därför passar jag på att gratulera på födelsedagen. För trots allt så har de alltid haft goda sidor: de har haft – och har fortfarande till viss del – mängder med duktiga skribenter som har skrivit långa och skakande reportage från hela världen; de har varit ledande när det gäller bildjournalistik med många av landets absolut främsta fotografer (tills de på 90-talet bestämde sig för att i princip avskaffa bildavdelningen); de har bra ledarskribenter som skriver engagerade texter i liberal anda; de har vassa och elaka kulturskribenter; de har bra film- och skivrecensioner. Och så vidare.

Men det är som sagt var ett kluvet förhållande. Nu köper jag inte längre tidningen men jag passar på att “tjuvläsa” den på webben. Och för oss nätbesökare har de satt ihop en ambitiös jubileumsavdelning som är väl värd ett besök.

Tue 16 Nov 2004 | Comments Off

Mental h�rdsm�lta i Ungdomsstyrelsen.

I helgen avslöjade radioprogrammet Kaliber den mentala härdsmälta som har ägt rum i Ungdomsstyrelsen. Det visar sig att den statliga myndigheten de senaste tio åren har betalat ut över 1,9 miljoner kronor i bidrag till Revolutionär Kommunistisk Ungdom – RKU. Bara i år har de beviljats 450 000 kronor.

Ungdomsstyrelsen delar ut bidrag till organisationer för att – som det heter – ” främja barns och ungdomars demokratiska fostran”. Då känns ju verkligen småkommunisterna i RKU som en lämplig bidragstagare. Det förstår väl alla att en organisation som ordnar okritiska studiebesök till socialistiska paradis som Nordkorea (så sent som i morse sa ordföranden för RKU att de har åsiktsfrihet där) och Kuba, vars företrädare lägger ner kransar vid Kim Il Sungs grav, som stödjer terrororganisationer och självmordsbombare och “sammanfattar” Israel-Palestinakonflikten med “Vi bevittnar alltså å ena sidan fortsatt heroisk kamp, fortsatta martyroperationer, å andra sidan fortsatt sionistisk terror” givetvis uppfyller alla krav på att vara en god förkämpe för demokrati och demokratiska ideal. Glasklart.

När Ungdomsstyrelsens Staffan Eklund får frågan om hur RKUs revolutionära budskap – som bl.a inbegriper våld då det är “nödvändigt” – är förenligt med demokrati så svarar han

[...] de har ännu inte så vitt jag kan bedöma försökt starta en revolution i Sverige

Det känns tryggt. Det är alltså okej att räknas som demokratiskt fostrande samtidigt som man för ett revolutionärt budskap så länge man inte går runt på stan och nackskottar borgare?

Mental härdsmälta som sagt.

Nu har visserligen Ungdomsstyrelsen tagit åt sig av kritiken – konstigt vore annat – och gått ut med ett pressmeddelande där de kommenterar bidragen. Men inte ens nu – efter granskningen – vågar de ta helhjärtat avstånd från de senaste tio årens dumheter.

Generaldirektören Per Nilsson säger bland annat:

Även ungdomsorganisationer som hyser åsikter som går emot den förda politiken eller den allmänna opinionen ska givetvis kunna få statsbidrag.[...]

Skulle vi finna att någon organisation inte ställer upp på detta, så är min inställning att bidrag inte ska utgå. Varje organisation måste dock granskas och prövas individuellt[...]

Om samhället blir alltför restriktivt i sin syn på demokrati kommer vi att få organisationer som arbetar utanför demokratin och det är en farlig utveckling. Det är därför lika farligt att vara alltför smal i sin demokratisyn som att vara alltför bred. Vi välkomnar en större diskussion och debatt om detta.

Som vanligt när myndigheter är inblandade så ska det utredas, diskuteras och prövas. Den utredningen borde ta en enskild handläggare ungefär fem minuter, det är bara att besöka kommunistungarnas hemsida eller läsa deras politiska plattform.

Svårare är det inte.

Per Nilsson har visserligen en poäng i att det är viktigt att inte ha en för smal demokratisyn och att man givetvis inte bara ska ge bidrag till organisationer som ligger i den åsiktsmässiga mittfåran. Men RKU är inget svårt fall, inget gränsfall. De ligger så långt ut på ytterlighetens brant att de har tippat över. Visst – de talar fint om demokrati – men det gör även Sverigedemokraterna. På SDs hemsida kan man läsa:

Sverigedemokraternas politik bygger på ett nationellt ansvarstagande, social rättvisa och ett ekologiskt medvetande. Vi vill omvandla dagens skendemokrati till äkta demokrati, där alla får komma till tals.

(att jämföra med RKUs “Vi menar att det inte råder någon demokrati i Sverige i ordets verkliga betydelse – folkstyre.”)

Jag tror knappast att Sverigedemokraternas ungdomsförbund också får 450 000 i bidrag i år…

Nu tror jag inte det sitter gamla “ärrare” i Ungdomsstyrelsen och beslutar om bidrag, jag tror det handlar om ren okunskap – att de litar på de verksamhetsberättelser de får från sina bidragstagare. Och revolutions-kidsen är ju duktiga på att skriva sina floskler på ett “begripligt” sätt. Populism kallas det visst.

Som ett tragikomiskt efterspel till det hela så har RKU släppt två pressmeddelanden (här och här) där de “intervjuar” sin egen ordförande för att bemöta anklagelserna. Och som vanligt när man har med kommunister att göra är det en blandning av fin propaganda och rena tokerier. Bland tokerierna kan man hitta guldkorn som (mina kommentarer är inom hakparenteser):

Det är liberalerna som är extremister i dagens Sverige och vi som företräder åsikter som omfattas av en majoritet. [Jeeeesus. Kommentar överflödig.]

kubanerna har ett demokratiskt system för att utse sina företrädare där man väljer personer till kommun- och nationalförsamlingen. Valen är en process som engagerar större delen av Kubas befolkning, så är också valdeltagandet 95 procent. Annorlunda än Sverige, men absolut inte odemokratiskt, snarare tvärtom. Systemet har också stor folklig förankring, det visar inte minst de massdemonstrationer som genomförts i Havanna till stöd för socialismen och i protest mot USA:s aggressioner.
[att det kubanska systemet enbart har en kandidat per plats i nationalförsamlingen säger han inget om. Att valdeltagandet är 95% är knappast heller det ett tecken på demokrati. I Irak under Saddam låg det på 99%. Och "massdemonstrationer" till stöd FÖR regeringen ger mig inga vibbar av en levande demokrati. Speciellt inte när de samtidigt fängslar de flesta kritiker...]

Idéer som daghem och allmän rösträtt är båda produkter av den ryska revolutionen [*himlar med ögonen*. Ja, vad ska man säga liksom... att liberaler kämpade för allmän rösträtt redan på 1800-talet? Och att de lyckades, i t.ex Sverige, till skillnad från ryssarna...]

vi stödjer folkens rätt att välja sin egen väg och bygga sina samhällen på de sätt de vill. [så länge de inte väljer vår liberaldemokratiska modell vill säga]

Många av de organisationer som stämplas som terrororganisationer, som FARC och PFLP, är befrielseorganisationer som för en kamp för en bättre tillvaro för folken i sina länder. [FARC ägnar sig åt avrättningar, kidnappningar och knarkhandel. PFLP är en marxist-leninistisk organisation som i kampen för att förgöra staten Israel bl.a använder sig av självmordsbombare, bilbomber mot civila och flygkapningar]

Imperialisterna har alltid kallat sina motståndare för terrorister [visst finns det ett visst överanvändande av ordet "terrorist". Men man får inte glömma att kommunister har kallat alla terrorister - så länge de är marxister vill säga - för "befrielsekämpar"]

Den svenska grundlagen garanterar varje medborgare och i Sverige bosatt person yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. De är grundläggande för demokratin och vi ser angreppen på RKU som angrep på dessa friheter. [Men snälla nån... det är väl inga som har talat om att hindra deras yttrandefrihet och annat. Även tokstollar ska ha rätt att yttra sig, men det berättigar dem inte bidrag av skattemedel. Fast kommunister anser väl att leva på andras bekostnad är en demokratisk rättighet...]

Det här var bara några väl utvalda godbitar från ordbajseriet, hade jag haft tid – och lust – så hade jag kunnat kommentera ALLT de skriver. Men jag har redan ägnat denna gravt marginaliserade grupp förvirrade småkommunister alldeles för mycket tid.

Mon 15 Nov 2004 | Comments Off

Ren och sk�r r�ttvisa.

Idag tog Södra Roslags tingsrätt det kloka beslutet att den dråpmisstänkte Calle Jonsson ska överlämnas till den grekiska rättvisan. Det är fan inte mer än ren och skär rättvisa. Svensk populist-media har dock gjort sitt bästa för att utmåla stackars Calle som en oskyldig blond svensk och det grekiska rättssystemet som genomkorrumperat och som har dömt honom på förhand. Men jag ställer mig frågan – och har gjort det från första stund – varför ska inte lagar och regler gälla för honom? Vad har han för rätt att hålla sig undan rättvisan?

Jag påstår inte att Calle är skyldig, det vet jag ingenting om, men det har ingen betydelse. Är man misstänkt för brott och det går till rättegång så ska man fan i mig inställa sig också, i alla fall när det handlar om en rättegång i ett demokratiskt land. Ett land som anses vara värdig medlem i vår europeiska union. Hade det rört sig om Iran, Nordkorea, Kuba eller någon annan kallhamrad diktaur så hade det varit en annan sak kanske.

Calles advokat, Leif Silbersky, säger pliktskyldigt:

Det här är inte rättssäkert. Det finns en stor risk att inte Calle får en rättvis rättegång i Grekland. Vi tänker överklaga.

Det tycker jag luktar lite unket. Visst, det är en försvarares plikt att säga så, men det känns lite som “de där svartmuskiga grekerna kan man inte lita på”.

Pappa Gösta är också han besviken – och arg:

Jag är djupt besviken och förbannad på hela rättstaten. [...] Att vi i Sverige har politiker som inte kan stå upp för sina medborgare är djupt beklagligt och närmast löjeväckande.

Sen när blev det en rättstats skyldighet att låta misstänkta slippa undan rättegång? Man kan inte låta alla som påstår sig vara oskyldiga helt enkelt slippa prövas i domstol – då kan vi lika väl lägga ner hela rättssamhället. Visst – det är en förälders “plikt” att försvara sina barn – men är det en “plikt” att samtidigt framställa sig själv som korkad? Tveksamt.

Jag undrar om svensk media – och svenska folket – varit lika förstående om det var någon med utländsk bakgrund, svart hår och “konstigt” efternamn som skulle utlämnas misstänkt för ett grovt brott? I don´t think so.

Eller ännu värre – tänk om en svartmuskig grek med stora mustascher var misstänkt för ett grovt brott i Sverige men vägrade koma till Sverige och en rättegång, vad tror ni skulle hända då? En gissning är namninsamlingar och demonstrationer utanför grekiska ambassaden. Och i allas ögon skulle han självklart vara skyldig. För någon som vägrar ställas inför domstol kan ju inte vara annat än skyldig, eller?

Men nu handlar det ju inte om någon blatte med för många konsonanter i efternamnet. Det är ju en hederlig svensk grabb, med ett svenskt namn. En av oss helt enkelt. Han skulle väl aldrig drömma om att sticka ner nån med kniv?

Nu tycker jag att media ska sluta svansa för Calle och istället koncentrera sig på att få hem svensken Dawit Isaak, som har suttit fängslad i Eritrea – utan rättegång – i 1144 dagar. Hans brott? Han har utnyttjat en rätt som vi tar för given – nämligen yttrandefriheten. Han har öppet kritiserat den eritrianska regimen.

Men Dawit är ju neger – så något massivt stöd från den svenska kvällspressen kan han nog inte räkna med.

Uppdatering:
SILC (Sweden International Liberal Centre) har släppt en bok om Dawit Isaaks öde, “Dawit och friheten” skriven av Johan Karlsson, som har utmärkta bloggen Mothugg och Rikard Sjöberg. Mothugg har skrivit många bra inlägg om Dawit – som t.o.m har en egen kategori.

Wed 10 Nov 2004 | Comments Off

En dag f�r eftertanke.

Idag är det årsdagen för två viktiga händelser i 1900-talets historia, båda med ursprung i Tyskland och kopplade till seklets blodigaste ideologier. Den ena djupt tragisk, den andra väldigt glädjande. Men oehört viktiga att uppmärksamma eftersom en del aldrig lär sig av historien.

Den tragiska händelsen var kristallnatten, som ägde rum i Tyskland natten mellan 9-10 november 1938. Natten blev det första avstampet mot en ny fas i nazismens anti-semitiska agenda. Synagogor förstördes, judiska kyrkogårdar vanhelgades och över 7000 judiskägda affärer vandaliserades. 38 människor fick sätta livet till och runt 30 000 deporterades till koncentrationsläger.

När den nazistiska regimen föll sju år senare så hade ytterligare sex miljoner judar fått sätta livet till.

Detta är oehört viktigt att uppmärksamma i en tid då judehat och anti-semitism verkar vara på frammarsch igen.

Den glädjande händelsen är Berlinmurens fall. Den 9 november 1989 öppnade den Östtyska regimen Berlinmuren vilket var startskottet för kommunismens fall i Östeuropa. Inom mindre än ett år hade den Östtyska terrorstaten fallit helt och återförenats med Västtyskland. Återförenandet skedde 3 oktober 1990. Ytterligare ett år senare hade hela Sovjetblocket fallit. 31 december 1991 upplöstes Sovjetunionen och östblocket var fritt från kommunismens förtryck.

Hur många människoliv som gick till spillo på grund av kommunismen som statsbärande ideologi i Östeuropa vet man inte säkert, men vissa siffror talar om upp till 70 miljoner. I vilket fall som helst så var det ett hejdlöst förtryck som ägde rum, svårt för oss bortskämda svenskar att förstå.

Trots detta har till och med partiledaren i Vänsterpartiet mage att kalla sig för kommunist 2004. Och det finns föreningar vars syfte är att stärka banden med de kvarvarande kommunistiska diktaturerna.

En del lär sig aldrig av historien.

I vilket fall som helst så tycker jag att den 9 november är en utmärkt dag att reflektera över vad de totalitära ideologierna har ställt till med under historien men även diskutera över vad vi ska göra för att förhindra dem att få fotfäste på nytt. Även om det är en kamp som bör bedrivas dagligen.

Tue 9 Nov 2004 | Comments Off

Orback – persona non grata?

De senaste veckorna har ett antal personer rasat hårt mot utnämningen av Jens Orback som Jämställdhets-, integrations-, demokrati- och storstadsminister (lång titel det där…). I Aftonbladet den 4:e november kan man läsa i en debattartikel att “Orbacks idéer är skrämmande”. Enligt författarna (som består av 16 stycken kvinnor varav flertalet är forskare, politiker och debattörer) så är Orback både “familjefundamentalist och kolonialist”:

Vad vi ser är en nyliberal politik med rasistiska förtecken, hand i hand med en stark nykonservatism där kärnfamiljens och faderns roll i samhället betonas som ett fundament

Oehört starka anklagelser. En sosse som är nyliberal – det är ju det värsta som finns. Att han samtidigt är rasist också är ännu värre. Rasist är nämligen det värsta BÅDE sossar OCH nyliberaler kan vara. Och inte nog med att han är nyliberal – han är också nykonservativ. Det enda jag saknar är att han ska kallas reaktionär också så har vi täkt in de flesta vänsterfloskler (ja, förutom fascist då) – och jag minns när Peter Wolodarski kallades för “reaktionär nyliberal”.

Men vad gör att Orback förtjänar denna svada av hårda anklagelser? Jo, enligt författarna så är epitetet nyliberal för att han inte talar sig varm om att låta den offentliga sektorn växa:

Tanken att stärka den offentliga sektorn, som är direkt avgörande i många människors liv, är inte bara fjärran. Den är hos Orback ersatt med ett politiskt mål om en stark privat tjänstesektor där bland annat flyktingar ska kunna köpas.

I Dagens Nyheter den 31 oktober uttalade han sig nämligen positivt om möjligheten att köpa hushållstjänster – fast utan skattesubvention:

- Vi behöver en växande tjänstesektor. Inte minst tänker jag på dem som kommer hit som flyktingar och som kan baka bröd, sy, passa barn och städa. De ska kunna få utlopp för sitt kunnande och dessutom få betalt för det. Men man ska inte sänka skatten för medel- och höginkomsttagare när de köper tjänster till hemmet.

Om detta uttalande säger Aftonbladet-debattörerna:

Orbacks uttalande går i linje med koloniala idéer som bland annat varit grunden i västvärldens utsugning av övriga världen.

Det är ju klart att Orbacks vilja att få in invandrare i arbete, inom bland annat tjänstesektorn – den privata, gudförbjude – är kolonialism. Och nyliberalism. Och rasistiskt. För visst är det bättre att de först nekas rätten att arbeta, tvingas att leva på bidrag och sen när tiden är mogen slungas ut i den offentliga sektorn som goda medborgare skall göra. Det är solidaritet det. Nä, fy fasiken för att invandrare och flyktingar tar tag i sitt eget liv och startar egna små tjänsteföretag för att de vill slippa “stå samhället till last”.

Men det är ju inte så konstigt att Orback inte har rätt åsikter här. Han ser ju integration som något som sker i “förorten”:

Integration ser Orback som något som sker i förorten. I samma intervju [i Dagens Nyheter] säger han:
Min fru är gymnasielärare i en av förorterna, så jag får ju dagliga rapporter. Integration för Orback handlar om flyktingar och invandrare och inte om det dominerande svenska samhället.

Oj, det låter allvarligt. Så jag måste kolla vad det står i DN egentligen. Där står:

När vi pratar integration blir svaren mindre konkreta, möjligen på grund av mindre erfarenhet: han är uppväxt på Östermalm, bor på Södermalm och cyklar i innerstan. Vad vet han om förhållandena i Rosengård och Rinkeby?

- Inte tillräckligt. Min fru är gymnasielärare i en av förorterna, så jag får ju dagliga rapporter.

Orback svarar alltså på en fråga från DN om vad han vet om förhållandena i förorten. Ärligt svarar han att han inte vet tillräckligt men att hans fru har hyfsad koll på det. Men enligt Aftonbladet-debattörerna så är detta ett tecken på Orbacks rasism. Och nyliberalism.

Det kanske är dags för språktest för debattörer, forskare, politiker och “mediafeminister” så de åtminstone kan läsa en intervju utan att förvränga fakta? Fast nu var det några av artikelförfattarna som hade utländska namn, så jag gör mig säkerligen skyldig till nyliberal rasism när jag ironiserar över språktest.

Hur var det med Orbacks påstådda nykonservatism då? I debattartikeln kan man läsa:

Orback har utmärkt sig som familjefundamentalist. Familjen ska bevaras till varje pris, även om det innebär en ständig skräck för både kvinnor och barn som lever under våld och hot från före detta familjemedlemmar.

Familjefundamentalist? Är det Alf Svensson i socialdemokratisk förklädnad måntro?

Nu skriver de detta utan att visa upp någon bevisning för det, inga lösrykta citat eller annat som kan bekräfta påståendet. Men jag får väl lita på dem – de har ju varit SÅ övertygande i bevisningen att han skulle vara nyliberal. Och rasist.

Jag kan i och för sig hitta ett citat i DN-intervjun som med en gigantisk portion god vilja går att tolka på det sättet. Det är nämligen så att Orback tycker att misshandlande män i vissa fall kan få delad vårdnad om barnen:

Jag tror inte på livstidsstraff. Det kanske finns någon som misshandlat sin före detta fru och som efter tio år vill dela vårdnaden om barnen. Jag vill inte ta ansvaret för det barn som växer upp och säger: “Jag hade nog velat ha tillgång till min pappa också, även om han hade dåliga sidor.” Men visst, detta är undantag.

Visst är det fruktansvärt. Han är så hemskt konservativ att han inte ens tror på livstidsstraff och evig skuld för misshandlande män! Det vet ju alla hur de där konservativa är.

Jag vet inte alls om Jens Orback blir en bra minister, eller om han egentligen sitter hemma och slipar på den stora konspirationen där vita män ur medelklassen tar till alla medel för att behålla sin makt.

Men om han är nyliberal, rasist och nykonservativ så vågar jag knapt ens gissa var exempelvis jag – som är uttalat liberal – hamnar i den bedömningen. Jag blir nog en nyliberal nykonservativ reaktionär och fascistisk rasist. Ett vanligt hederligt borgarsvin helt enkelt.

Mon 8 Nov 2004 | Comments Off

Ett tungt bes�ksrekord.

Mitt lilla infantila upptåg häromdagen hamnade tydligen på Buzz igår, vilket ökade besöksantalet högst väsentligt. Enligt min statistik så hade jag i går 7623 besökare! Det bör jämföras med de 400-450 besökare jag brukar ha en normal dag. Jag såg nu på morgonen att det var nästan 8900 som hade klickat på länken totalt så jag antar att det kommer att bli ett hyfsat antal även idag.

Jag skulle ha sålt bannerutrymme…

Thu 4 Nov 2004 | Comments Off

Intelligensen flyger i luften.

Jag var precis inne som vanligt på mitt lokala favoritforum, Ankdamm, och kollade runt lite. Inte helt oväntat försöker de diskutera det amerikanska presidentvalet där, och allt som oftast på den typen av allmäna forum så fullkomligen haglar de intelligenta och genomtänkta inläggen genom luften. Eller vad sägs om:

Då var det bevisat! Amerikanarna är ett efterblivet, sinnesjukt, hjärntvättat, religöst pack till folkslag som ger dubbelmoral en helt ny innebörd… jag kan fortfarande inte fatta hur jävla blåsta de är!!! HELVETE!

Visst är dem blåsta, dem feta asen.
Sen så kan man ju fråga sig på vilket sätt usa’s utrikespolitik skiljer sig beroende på om man har Bush eller Kerry som president?
Ingenting är mitt svar.

Visst är det härligt med den höga nivå och spirande intellekt folk visar så fort de får “debattera” USA på öppna och anonyma forum.

Undrar egentligen vilka som är efterblivna och hjärntvättade? Det är ju nästan så att man ångrar sig att man “står på samma sida”…

Wed 3 Nov 2004 | Comments Off

Det sket sig.

Jaha, nu har Kerry tyvärr gjort det enda rätta och erkänt sig besegrad. Det var ju lika bra det. Trots att det inte var det resultatet jag hoppades på så kan man ju inte säga något annat än att Bush seger i alla fall var rättvis – den här gången. Över 3,5 miljon fler röster totalt i landet än Kerry – då ska han faktiskt bli president. Även om Kerry mot all förmodan hade lyckats vinna Ohio i efterhand så hade det onekligen känts fel att återigen installera en president som inte har majoriteten bakom sig. Det hade också blivit en klart försvagad president, inte bara på grund av att han hade förlorat “the popular vote” – han hade även fått jobba mot en stark republikansk majoritet i kongressen.

Så det är bara att gratulera republikanerna och önska “W” lycka till de kommande fyra åren. Man kan ju hoppas att han har lärt sig något av alla splittringar – i USA och i världen – och kommer att agera något mer diplomatiskt framöver – men jag betvivlar det. Nu kommer Bush att bli en starkare president och ingen kommer längre att ifrågasätta hans legitimitet – antalet röster som George W Bush fått är det högsta i USA’s historia – vilket öppnar upp för ännu mer konservativa reformer och ännu mer konfliktsökande utrikespolitik.

Men fyra år går trots allt ganska fort så det är väl redan nu dags för demokraterna att börja lägga upp strategierna för hur de ska vinna i nästa val och vaska fram en kandidat och som kan på ett trovärdigt sätt kämpa om ämbetet. Kanske står förhoppningen till stjärnskottet Barack Obama från Chicago – trots att till och med Dick Erixon är imponerad av honom…