Här är länkar till samtliga inslag ur lokalradion, samt ur Efter Tre om bokcaféet i Jönköping.

Intervju med bl.a föreningens ordförande

Intervju med ansvarig på Kulturhuset

Intervju med representant från konsumentverket

Inslaget från Efter Tre. Börjar ca 12.35 in i ljudfilen.

Bilden ovan är en banner för bokcaféet som finns på forumet
socialism.nu. Ytterligare ett ypperligt exempel på den våldsromantik som frodas i den lokala avgrundsvänstern.

Nu reagerar också Kulturhusets styrelse på uppgifterna om att kulturföreningen Bokcafet i Jönköping säljer slangbellor och rånarluvor i lokalerna som ägs av kommunen. Lena Lindgren är ordförande för Kulturhuset i Jönköping, och hon hade inte en aning om att bokcafet sålde de här varorna.
-Pins och märken kände jag till, men jag måste erkänna att jag inte varit inne på deras hemsida, säger hon.
Hon är kritisk till försäljningen.
-Hyr man lokaler hos oss har man förbundit sig att följa det vi står för, och det är definitivt inte våld, säger hon.
-Slangbellor och rånarluvor för mina tankar till våld, och det kan vi inte acceptera.

http://www.sr.se/jonkoping/nyheter/artikel.asp?artikel=513180

Uppdatering
Nu sänds ett reportage om bokcaféet i riksradion, på P4:s Efter Tre.

Efter att jag två gånger har uppmärksammat den verksamhet som bedrivs på bokcaféet i Jönköping så kan jag med glädje konstatera att lokalradion tar upp det som en nyhet i dag på morgonen.

Kulturföreningen Bokcafét i Jönköping har slangbellor och rånarluvor till försäljning i sina lokaler på Kulturhuset. Föreningen riskerar nu att få sina kommunala bidrag indragna om de visar sig att de gjort något olagligt.
[...]
Men både på bokcaféts hemsida och i deras lokaler kunde Nyheterna konstatera att det såldes så kallade rånarluvor och två olika sorters slangbellor.
[...]
- Jag tycker de ska följa de regler som de sagt att de följer. Självklart ska de inte ägna sig åt att sälja olagliga saker, säger Erik Arnalid. [vice ordf. i kulturnämnden. Min anm.]

(För de som har missat det, sÃ¥ är ovanstÃ¥ende ett CITAT, nÃ¥gra väl valda stycken frÃ¥n en text pÃ¥ SR-Jönköpings hemsida – http://www.sr.se/jonkoping/nyheter/artikel.asp?artikel=512795). Enligt lagen om upphovsrätt har man rätt att citera stycken frÃ¥n offentligt publicerat material. SÃ¥ det sÃ¥.)

Tja, vad ska man säga? Jag kan bara konstatera att jag är väldigt, väldigt nöjd med mitt arbete så här långt.

Förresten så måste jag avsluta med den fantastiska förklaringen föreningens ordförande, Kathleen Jones, har till att de säljer vissa typer av produkter:

Vi tar in de produkter som folk efterfrågar

Jag trodde inte socialister gillade marknadsekonomi?

Uppdatering
Slangbellorna och basebollträet är nu bortplockade från caféets webshop.

Jag fortsätter min egna lilla amatörgranskning av Bokcaféet i Jönköping som jag påbörjade i fredags. I första delen var det föreningens romantisering av utomparlamentariskt våld och terrorism som jag kollade närmare på, genom att visa på en del av de saker de säljer i sin butik.

Nästa steg är att se vad de har för förhÃ¥llande till kommunen. Det visar sig att de fÃ¥r föreningsbidrag frÃ¥n kulturförvaltningen – inga jättesummor dock. VerksamhetsÃ¥ret 2004 fÃ¥r det 6 750 kronor totalt i föreningsbidrag och bidrag till lokalkostnad. 2003 fick de totalt 7 450 kronor. Bidraget baseras pÃ¥ att de har 105 betalande medlemmar. Inga RKU-summor direkt alltsÃ¥, men ändÃ¥ ett stöd frÃ¥n oss skattebetalare.

Nu väntar jag bara pÃ¥ ett svar pÃ¥ mitt senaste mail där jag frÃ¥gar om hur kommunens regler för kulturbidrag är i enlighet med de varor som saluförs av bokcaféet. I reglerna för bidraget stÃ¥r det att “Föreningen ska
präglas av demokratiska värderingar och vara öppen för alla”. Och jag undrar sÃ¥lunda om bokcaféets vÃ¥lds- och terrorromantik verkligen gÃ¥r hand i hand med vad allmänheten menar är att likställa med demokratiska värderingar? Sen kan man ju även stillsamt undra om en kulturförening som vilar pÃ¥ socialistiska värderingar och som spyr ut sitt hat mot USA, kapitalister och annat de inte gillar verkligen är öppen för alla?

I dagens ledare skriver Expressen om det som jag har skrivit om vid flera tillfällen (här och här), nämligen om medias snedvridna bevakning av Calle Jonsson, och de nämner även – precis som jag – fallet Dawit Isaak.

I fallet Dawit Isaak har UD:s, regeringens och mediernas intresse varit minst sagt svalt.
Den svenske medborgaren och journalisten Isaak har suttit fängslad i Eritrea över tre år. Utan åtal. Eritrea är ingen rättsstat utan en diktatur. Amnesty har adopterat honom som samvetsfånge.
Vad gör egentligen utrikesminister Laila Freivalds för Dawit Isaak?
I Sverige har vi i stället adopterat Calle Jonsson som något slags samvetsfånge. Medierna har okritiskt köpt familjens och advokaten Leif Silberskys bild av ett grekiskt rättsväsende i förfall och att han inte kommer att få en rättvis rättegång i Grekland. Justitieminister Thomas Bodström har pratat allvar med sina grekiska kollegor.

Det är ju nästan så man kan tro att Expressens ledarredaktion läser min lilla blogg. Nu tror jag visserligen inte att det är så, utan de bara bevisar att de har sunt förnuft.

Det intressanta är att ledaren är publicerad samma dag som ett annat fall av “svensk fängslad utomlands” uppmärksammas Ã¥terigen i pressen. Nämligen fallet Annika Östberg, som sitter fängslad i USA för medhjälp till mord – en dömd brottsling sÃ¥lunda – och har suttit i 23 Ã¥r. Justitieminister Thomas Bodström har i ett nytt brev till amerikanska myndigheter vädjat om att fÃ¥ henne utlämnad.

Under de tre åren svenske Dawit Isaaks har suttit fängslad utan rättegång i Eritrea för att ha använt sig av den mänskilga rättigheten att uttrycka sin åsikt har Expressen totalt skrivit om honom 6 gånger. Under samma period har tidningen skrivit om den dömda brottslingen Annika Östberg 26 gånger. Den dråpmisstänkte Calle Jonsson kommer upp i 32 artiklar.
(källa PressText)

Vi har en lång väg att vandra innan mediebevakningen och myndigheternas agerande blir rättvis med andra ord.

Uppdatering
Mothugg påpekar att tre av de sex artiklarna om Dawit är debattartiklar, vilket gör Expressens bevakning ännu mer snedvriden.

I min kära hemstad Jönköping har vi ett kulturhus mitt inne i stan. Kulturhuset är bra på många sätt. Här finns replokaler, konsertlokaler, utställningslokaler och ett schysst fik. Men mitt i allt detta finns något helt annat, nämligen ett eget litet tempel för tok- och extremvänstern i form av ett bokcafé.

Bokcafét i Jönköping är en partipolitiskt obunden kulturförening med socialistisk grundsyn. Vårt syfte är främst att till låga priser förmedla intressant litteratur. Med vår verksamhet, som bl.a. inbegriper föredrag och studiecirklar, vill vi stimulera självständigt, kritiskt tänkande och egna initiativ.

PÃ¥ bokcaféets hemsida sÃ¥ har de smÃ¥ slogans och slagord som slumpmässigt visas jämte sidans titel, längst upp i din webbläsare. Här kan man läsa saker som “fulvänstern”, “en kubikdecimeter direktdemokrati”, “stay black!”, “Seattle, Genua, GBG, Jkpg…”, “förstatliga energibolagen nu!” och “demokratins byggsten”. Lite sÃ¥ där lagom barnsligt radikalt med andra ord. Vill skapa lite sÃ¥ där lagom häftig image för att vara down with the rÃ¥nluvevänstern liksom.

Men de har även en trevlig liten butik (både en fysisk butik och en webbvariant) där man kan köpa lite tuffa saker, för att visa vart man står. Och som kan underlätta dig i kampen, den där mot vår förhatliga borgardiktatur.

Bland deras populära produkter kan man hitta en mängd mysiga saker som varje sann proletär bör ha. Vad sägs om:

RAF (Rote Armee Fraktion) Communiques – letters – statements – chronology

CODE RED – The battle for humanity – 1 Hour of Leftwing Riot:

Follow the black block fighting the police and burning the property of the rich. Straight riot and pure hardcore to the sound of rock n roll music

Usama bin Ladin-badge (Ja, du läste rätt…DEN UBL)

RAF-badge

Baseboll-trä

RÃ¥narluva (och en variant till)

Slangbella:

Shoots 1/4″, 3/8″ and 3/8″ steel or glass slingshot ammo

Är det längre nån som tvivlar på extremvänsterns våldsromantiska sinne?

Igår hade SVTs nya samhällsmagasin Faktum premiär. Det första programmet ägnades främst åt det s.k. Calle Jonsson-fallet, ni vet den svenska grabben som är anklagad för mordförsök i Grekland och som inte vill åka till rättegången där och som svensk media håller om ryggen (för att göra en lång historia kort). Det intressanta med Faktums granskning var att den grekiska sidan äntligen fick komma till tals. Den tog upp de uppgifter som finns om att Calle var för full för att minnas vad som har hänt, hur den skadade grekens utpekande gick till, samt diskuterade det faktum att offrets blod faktiskt fanns på svenskens kläder.

Men det intressantaste inslaget i reportaget var det om de svenska poliser som strax efter att Calle hade gripits åkte ner till Grekland och skrev en analys av den grekiska polisens arbete. Denna analys var starkt kritisk till den grekiska polisutredningen och underkände den helt. Trots att de två svenska poliserna inte ens tagit del av den. Däremot så visade sig att de två däremot hade starka personliga band till Calle. Den ena polisen var hans styvmorfar, och den andra var en nära vän till familjen. Och dessa polismäns analys har sen legat till grund för både de svenska myndigheternas starka protester gentemot de grekiska myndigheterna, men även för den svenska mediebevakningen av fallet.

Svensk media har till absolut största delen enbart tagit till sig Calles – och hans familjs – berättelse, och det grekiska rättsväsendet har mer eller mindre framställts som om det vore en bananrepublik. Trots att t.ex organisationer som Amnesty säger att det hÃ¥ller genomsnittlig EU-klass.

Faktum har gjort en medieanalys av den svenska bevakningen av fallet. De har granskat alla artiklar som har publicerats om Calle Jonsson i Aftonbladet, Expressen, GT, Kvällsposten, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet under perioden 26 juli 2001 till 15 november 2004. Utav de citat som har varit med så har 73% sagts av Calle, hans familj eller advokater, 24% av andra och enbart 3% av grekiska myndighetspersoner. Snacka om snedvriden syn.

Programmets inslag var alltså en oehört välkommen granskning av det hela, från en annan infallsvinkel som nästan har försvunnit i svensk press.

(Jag har själv kritiserat den svenska mediebilden av Calle Jonsson, bl.a här.)

Nu kunde man ju tro att de nya fakta som har tillkommit skulle ge lite genomslag i den sÃ¥ “Calle-vänliga” pressen, som tidigare haft löpsedlar och krigsrubriker sÃ¥ fort det har hänt nÃ¥got i fallet. Men sÃ¥ är icke fallet.

Jag har idag kollat nätupplagorna av alla de tidningarna som Faktum gått igenom. Enbart Aftonbladet och Göteborgs-Posten. Men det rörde sig knappast om några löp eller krigsrubriker. På Aftonbladet fanns en länk långt ner på förstasidan, och på GP fick jag använda mig av deras sökruta för att hitta den.

I Dagens Nyheter, Expressen (som har samma webb som Kvällsposten och GT) och Svenska Dagbladet hittade jag ingenting.

Är Calle plötsligt inte lika intressant längre?

Som en del säkert har noterat, så har det varit en liten bugg i min kommentarsfunktion. Utan att gå in på detaljer så gjorde den att det ibland blev en kommentar skickad flera gånger. Nu är den buggen i alla fall åtgärdad.

Tack till Fredrik, som är en riktig PHP-Zombie

I dagens DN skriver Anders Isaksson om den peruanske ekonomen Hernando de Soto, och hans bok Kapitalets Mysterium – Varför kapitalismen segrar i västerlandet och misslyckas pÃ¥ alla andra hÃ¥ll – som precis har kommit ut i svensk översättning.

Jag har själv oehört begränsade kunskaper om De Soto – och hans teorier – föutom det som nämns i Till Världskapitalismens Försvar. Men när man läser Isakssons text sÃ¥ blir i alla fall jag sugen pÃ¥ att beställa boken som en julklapp till mig själv.

De fattiga saknar vad människor i industriländerna tar för självklart, nämligen legala rättigheter till sin egendom.

Det finns omkring fyra miljarder människor runt om i världen som lever i detta juridiska skymningsland. De bor i kÃ¥kstäder i städernas utkanter, de brukar mark som nÃ¥gon annan äger eller gör ansprÃ¥k pÃ¥ och de jobbar i och driver verksamheter – handel, service, smÃ¥företag – som saknar varje form av legal status och inte heller skyddas av nÃ¥got juridiskt ramverk.

Privat ägande har alltid funnits, men den kapitalistiska marknadsekonomin sköt fart först när egendomen och ägandet registrerades och dokumenterades i myndigheternas arkiv. Det formaliserades och standardiserades i lagfarter, ägarbevis, aktier, taxeringsvärden på mark och byggnader som kunde belånas, delas, säljas, omvandlas till investeringar och växlas in i reda pengar. Den fysiska egendomen fick vad de Soto kallar en representation, representerade likt en sedel ett värde.

“Formell egendom är verkligen en fantastisk sak”, skriver han [de Soto], “mycket större än bara ägande.” Kapitalets mysterium ligger just i förmÃ¥gan att omvandla dött kapital till levande kapital, att “fysiska ting, sÃ¥som timmer i Oregon, kan säkra en industriinvestering i Chicago”, skriver han.

[...]

Problemet är därför inte fattigdomen i sig, menar de Soto, det är att de fattigas faktiska egendom inte registreras av myndigheterna och därför förblir ett dött kapital. När han och hans medarbetare i forskningsinstitutet ILD (Institute for Liberty and Democracy) kartlagt fattiga områden i Peru, Filippinerna, Egypten och Haiti, har de funnit hundratals miljarder i potentiella tillgångar, men som behöver formella, lagfästa egendomssystem för att kunna sättas i rörelse. I detta enkla faktum ligger hans svar på frågan varför kapitalismen segrat i de nuvarande industristaterna men misslyckats på så många andra håll.

[...]

Att efterlysa jordreformer är visserligen vanligt, men de brukar inte kombineras med systematiska legala underbyggnader. Här, som tidigare i fråga om demokratin, har biståndsarbetare och politiker varit märkligt ointresserade av att lyfta fram just de mekanismer som drivit fram demokrati, välstånd och tillväxt i de egna länderna. Som statsvetaren Charles Lindblom påpekat: det finns marknadsekonomier utan demokrati men inga demokratier utan marknadsekonomi.

Det verkar onekligen som ytterligare en bok att skicka till alla antikapitalister och globaliseringsmotstÃ¥ndare som tror att äganderätt, kapitalism och marknadesekonomi är roten till fattigdom – när mer och mer forskning och statistik visar pÃ¥ att det är exakt tvärtom.