Ostkaka i huvudet.

Centerpartisten Margareta Andersson har i en riksdagsmotion lagt fram förslag om att Ostkakan ska bli Sveriges officiella nationalrätt:

Många länder har nationalrätter av olika slag, Italiens pasta, Spaniens tapas, Österrikes Sachertorte, Danmarks smörrebröd. Vi kan räkna upp flera maträtter som förknippas med olika länder nära och långt borta. Men vad har Sverige?
ör några år sedan utlystes en tävling om att komponera en svensk nationalrätt. Tävlingen genomfördes och en rätt med svenska råvaror vann den. Tyvärr var det inte en rätt som fick genomslag på svenska matbord varken i hemmen eller på restauranger.
En rätt som är känd i hela Sverige och som uppskattas även bland människor från andra länder är ostkaka. Den tillverkas i huvudsak av svenska råvaror och med en god marknadsföring kan den öka Sveriges exportinkomster.
Sverige behöver fler varor och tjänster som ger oss en profil på exportmarknaden. Ostkaka kan vara en sådan produkt. Att göra ostkaka till Sveriges nationalrätt skulle kunna ge den bättre förutsättningar på den internationella marknaden.

Tja, vad ska man säga liksom? Man kan ju till exempel säga att ”För helvete, Maggan, om du nu sitter i Riksdagen så kan du väl ägna dig åt saker som betyder något och lägga ner din tid på viktiga saker, sånt som politiker bör syssla med – och dit hör INTE att diskutera huruvida Ostkaka ska ha riksdagens sanktion som nationalrätt eller ej. Sitt inte där och slösa bort viktig tid och skattebetalares pengar på att ägna dig åt fjanterier.”

Kan det bli mer svenskt än att tro att det är politiker och riksdagen som ska besluta om vad som ska ses som svensk nationalrätt ute i världen? I och för sig lever vi i ett land där myndigheter och organisationer lägger ner energi på att ge varje landskap officiella symboler – allt i från blommor och djur till stenar och mossor så då är nog statligt sanktionerade maträtter inte så konstigt.

Vad är det med Centerpartiet som attraherar knäppskallar? Maud Olofsson, Fredrik Federley och de andra ”maudernisterna” som är på väg att förvandla Centern från ett suspekt bondeparti till ett intressant socialliberalt parti har tydligen en bit kvar att vandra. Men jag hoppas verkligen att de lyckas.

Onyanserad svensk bevakning av USA-valet.

Jag börjar faktiskt bli riktigt trött på den onyanserade – och bitvis helt felaktiga – svenska bevakningen av det amerikanska presidentvalet. De flesta medier är skyldiga till detta och deras stöd för John Kerry går så långt att de faktiskt i mångt och mycket skiter i att visa siffror som talar för Bush fördel. Häromdagen kunde man läsa på SVTs Text-TV att Bush nu hade gått om Kerry i opinionsmätningarna – som om det vore en nyhet. Det är flera månader sedan Bush gick om – den stora vändningen – som har hållt i sig – kom efter republikanernas konvent i början av september. Men Text-TV verkar låtsas som om det var i veckan.

Och så fort det kommer en opinionsundersökning som visar att Kerry leder så slås det på stort – oavsett hur tillförlitlig undersökningen är. Häromveckan visade en undersökning från Newsweek att Kerry hade en liten ledning. Bang! Stora rubriker om Kerrys ledning (främst i kvällspressen). Trots att Newsweeks tillförlitlighet är tveksam i det här fallet. Och vad mycket media missade att rapportera var att det samtidigt publicerades 12 stycken amerikanska opinionsundersökningar där sju visade på ledning för Bush, tre för dött lopp och enbart två på ledning för Kerry (varav en var Newsweeks). Märkligt då att Newsweeks undersökning är den som får störst uppmärksamhet i svensk media.

Men frågan är om inte Aftonbladet är värst av dem alla. Idag – efter den tredje och sista debatten – kan man läsa att ”Kerry drar ifrån – leder klart enligt ny opinonsundersökning”. Ojsan, det var en riktig nyhet. De skriver:

I en opinionsundersökning som gjordes direkt efter den tv-sända debatten fick han 52 procent av rösterna. George Bush fick 39 procent.

Vad Aftonbladet här är dåliga på att berätta är att undersökningen inte alls handlade om vem (de 500) tillfrågade kommer att rösta på utan vem som de ansåg vann nattens debatt. Det är en JÄVLIGT stor skillnad. Men vad Aftonbladet här försöker få svenskarna att tro är att det faktiskt var en opinionsundersökning om väljarsympatier. Med andra ord en grov felaktighet från tidningens sida.

Jag har absolut inget emot att svensk press tar ställning för Kerry – tvärtom – men låt ställningstagandet hålla sig till ledare och krönikor. I övrigt vill jag ha en rättvis och balanserad (*fniss*) bild av det faktiska opinionsläget istället för en bild som är förskönande för Kerry. Den verkliga bilden är trots allt att Bush leder ganska komfortabelt. När man ser till elektorsrösterna (som faktiskt är det som avgör – se mitt inlägg Amerikansk Politik för Dummies) så har han nämligen ett betydligt större övertag än vad som märks i rapporterade opinionsundersökningar.

Det kanske är dags för svensk media att visa detta – då vanliga undersökningar inte säger så mycket egentligen. Som det är nu är det helt klart bloggare som ligger i framkanten när det gäller att visa det verkliga opinionsläget. Kolla till exempel kartan hos Lidaker.se.

SanSLöst SLöseri.

För fyra år sedan så bestämde sig SL – Storstockholms Lokaltrafik – för att ta fram en ny grafisk profil och ersätta den gamla logotypen som hängt med sen 70-talet.

Successivt har den nya loggan introducerats, bl.a i annonser och tidtabeller men även på bussar. Med tanken att den så småningom helt ska ta över. Men i somras så gnällde SLs politikerstyrelse till och beslöt att den nya loggan – som hitills kostat 30 miljoner – skulle skrotas. Anledningen? Jo, att styrelsen inte varit med och fattat det ”formella beslutet”. Till DN säger den socialdemokratiske styrelseordföranden Anna Berger Kettner:

SL:s gamla ledning borde ha förankrat processen i styrelsen. […]
Det är en principfråga. Vi kan inte vara ansvariga för något som vi inte kan få ha ett inflytande över.

Är det bara jag som blir allergisk mot den typen av politisk klåfingrighet – eller ska man säga barnslighet? Det känns som om de stoppat loggan enbart av trotsighet – vad de kunde gjort (om nu loggan ska bestämmas av styrelsen) är ju att påpeka det felaktiga i att de inte var informerade och sen godkänt logotypen istället för att som nu kasta 30 mille i sjön.

Nu finns det givetvis förnuftiga människor även i styrelsen. Andre vice ordföranden, folkpartisten Maria Wallhager säger:

Det här är tyvärr ett bra exempel på när en politikerstyrelse försöker detaljreglera saker man inte begriper sig på

Hon får medhåll av SL:s VD Lennart Jangälv:

Jag tycker gott att det här är en fråga som kan avgöras av vd. Den nya loggan är väl genomtänkt kommunikativt.
Jag vill helst inte kritisera min styrelse, men det känns konstigt när diskussionen fastnar på grund av att vi har logotypkramare i styrelsen.

Logotypkramare. Där har ni lärt er ett nytt ord.

Tattarkravaller i Jönköping.

Nu har jag läst ännu mer i boken Det Ohyggliga Arvet – som jag har har skrivit om tidigare. Det som jag fastnade för nu var det faktum att det runt midsommar 1948 ägde rum rena ”raskravaller” i Jönköping. Jönköping hade på den tiden ett stort antal s.k resande (”tattare”) som var bosatta på Öster (främst kring Östra Torget). Det hade alltid funnits stora motsättningar mellan resande och ”vanliga” svenskar – och i Jönköping med sin stora resande-koloni var dessa extra starka. Det gick rykten om att resande öveföll övriga befolkningen (vilket det inte finns något stöd för) och att de fick en massa statsstöd från Jönköpings stad (vilket heller inte fanns bevis förr – undersökningar visar på att resande snarare hade lägre andel bidragstagare än resten av befolkningen).

I vilket fall som helst så ledde dessa motsättningar till att några personer ur den ”svenska” befolkningen lyckades hetsa fram ett regelrätt upplopp riktat mot de resande, vilket var fullt jämförbart med etnisk rensning. Folkmassan gick i stort sett till attack mot alla som tillhörde resandefolket; de misshandlade alla män, kvinnor och barn de kunde hitta. De resande barrikarderade sig i sina lägenheter men det verkar inte ha hjälpt. Pöbeln trängde sig även vid vissa tillfällen i bostäderna som vandaliserades. Det finns t.o.m uppgifter om resande som fick slänga sig ut ur fönster för att komma undan.

Både polisen och pressen tog i stort sett pöbelns sida i kravallerna. I tidningarna framställdes det snarare som en boxningsmatch än kravaller. Kravallernas ledare intervjuades och kallades ”de vitas ledare”. Till slut så stävjade dock polisen de värsta våldsamheterna och det ebbade så småningom ut. Trots att många misshandlades så blev det som tur var inga dödsoffer.

Konsekvenserna av detta blev dock långtgående och man kan säga att den etniska rensningen i mångt och mycket ”lyckades”. Många resande lämnade staden och de som blev kvar dolde i mångt och mycket sitt ursprung – och många gör det än idag. De vågade knappt längre att tala sitt eget språk – rommani (en försvenskad variant av romani). Så sent som på 60-70-talen (som jag har fått det berättat av mig av infödda kollegor) så hade Öster i Jönköping dåligt rykte som ”tattardelen” av staden. De som växte upp i de ”finare” delarna på Väster och Söder fick knappt gå över kanalen som skiljer av stadens delar – och än idag finns det infödda Jönköpingsbor som (halvt på skämt dock) tycker att man är ”fel navlad” när man bor på Öster.

Intressant är även att de resandes språk så oehört tydligt lever kvar i jönköpingsdialekten. De flesta av de typiska jönköpingsord som lever kvar – främst bland den äldre befolkningen – har sitt ursprung i rommani. Även en del av dialektens typiska språkmelodi går (troligen) att hämta därifrån. Så trots att ”tattarna” var så avskydda och förtryckta i staden så lever mycket av deras språk kvar bland den ”vanliga” befolkningen.

Den svenska avundsjukan.

En artikel i gårdagens Aftonbladet basunerar ut ”Röda Korsets pengar går till chefens Jaguar”. Oj, tänker man då och ser en bild i huvudet på hur generalsekreteraren glider omkring i en lyxbil för sisådär en mille som han köpt för organisationens pengar. Men oj så fel man hade. Det är inget annat än den gamla hederliga svenska avundsjukan, jante-lagen, som spökar.

Generalsekreteraren Christer Zettergren har en tjänstebil på leasing – inget konstigt i det och det är heller ingen som vänder sig emot. Bilen han har skulle kosta ca 280 000 i inköp och har ett förmånsvärde som tjänstebil på 2 145 kronor/månad. Inte anmärkningsvärt dyrt för att vara en ny bil med andra ord. Det som facket – och Aftonbladet – retar sig på är att det är en Jaguar, en X-type – som tidningen kallar för ”lyxbil”. Det har gått så långt att facket har tryckt på så att generalsekreteraren kommer att byta bil – till en Volvo.

– Vi fick reaktioner, och efter samråd med honom kom vi överens om att han ska byta bil, berättar Tuula Karlsson, HTF-ordförande på Röda Korset .
– Det är ju en hel del äldre här och för oss sticker en Volvo inte i ögonen lika mycket som en Jaguar, säger Tuula Karlsson.

Jisses.

Man vet knappt om man ska skratta eller gråta. Visst, Jaguar är ett ”statusmärke”, men det avgörande måste ju ändå vara kostnaden. Och faktum är att de 280 000 som Jaggan kostar (om man köper den) är ungefär i paritet med vad en ny Volvo eller Saab i den storleken kostar. Det handlar alltså inte om ekonomiska faktorer för Tuula, facket och Aftonbladet utan enbart om den svenska avundsjukan – att det ”sticker i ögonen”.

Kommunismen och diktatur.

LeninAtt kommunister alltid har haft svårt att hålla sig inom den demokratiska fåran är inget speciellt nytt, därför kom det inte som någon större överraskning när Uppdrag Granskning visade att Lars Ohly har varit en av de mer tongivande diktaturkramarna inom Vänsterpartiet (eller VPK som de hette fram till 1990). Det som jag fann anmärkningsvärt var att dessa ränder så uppenbart sitter kvar – eller åtminstone satt kvar lång efter kommunismens fall i Östeuropa. Att han så sent som 1999 kallade sig ”leninist” luktar ganska illa – att han med kameran i ansiktet försöker bortförklara det med ”det var fel att göra” och svamla på lite om ”leninism light” (vad det nu skulle innebära? Humanare koncentrationsläger?) gör ju knappast stanken mindre uthärdlig.
Fortsätt läsa ”Kommunismen och diktatur.”

Gudrun – Oddly Enough.

Det är inte bara i Sverige som nyheten om Gudrun Schymans ”mansskatt” ses som rena tokigheter. På Yahoo News sorteras den in under kategorin Oddly Enough – avdelningen för knäppa nyheter – tillsammans med exempelvis dildon som stängde ner en flygplats eller mannen som misstog sin penis för en kycklinghals och högg av den (!!).

Härligt att se att Gudruns förslag har hamnat i knäppskallarnas rike – där det hörde hemma från början.