Ingrid Elam snackar skit.

I torsdagkvällens Kultur|nyheterna ( det heter tydligen så, med ett |. Varför har jag ingen aning…troligen en formgivare som tycker det är ”coolt”) så uttalade sig ett par kända ”kulturpersonligheter” om vad sammanslagningen mellan kultur- och utbildningsdepartementet innebär för kulturen. En av de som fick äran att uttala sig var kulturskribenten – och prefekten vid Malmö Högskola – Ingrid Elam. Hon sa bl.a att det är

bra att kulturfrågorna – i och med att de hamnar med utbildningsfrågorna – hör till just de frågor som staten ska ta ansvar för. Som inte ska vara utsatta för konkurrens på en marknad, utan det hör till det civilisatoriska minimumet.

Vilket skitsnack.

Utbildning och – framförallt – kultur mår tvärtom BRA av att vara konkurrensutsatta på marknader, precis som så många andra områden i samhället. På utbildningsområdet så har friskolor och stiftelsehögskolor betytt mycket även för de kommunala och statliga skolorna som plötsligt har insett att de inte kan köra på i invanda föråldrade hjulspår utan måste anpassa sig efter verkligheten och moderna krav.

När det gäller kulturen är det ännu viktigare, rent av livsnödvändigt, med konkurrens och fria marknader. Alternativet annars är planekonomi på kulturområdet och då blir det som i Sovjet där den fria kulturen överhuvudtaget inte existerade – enbart den som staten ansåg vara uppbygglig för medborgarna. Jag vet inte om Elam enbart definierar kultur som den typ av ”finkultur” som håller sig flytande tack vare statliga subventioner. För alla oss andra är kultur så oändligt mycket mer. Faktum är att en FÖRKROSSANDE majoritet av all kultur klarar sig alldeles utmärkt utan konstgjord andning eller någon som helst inblandning från staten.

Visst – staten kan väl få finansiera och styra en liten del av kulturen som anses vara väldigt viktig av nåt slags historiska och kulturhistoriska skäl men som inte har någon kommersiell bärkraft. Om det nu finns sådana områden – en av marknadsekonomins styrka är nämligen att det finns utrymme för de flesta kulturyttringar hur små de än må vara. Motsatsen till statligt finansierad kultur är inte per automatik hyperkommersiella ”springa-i-dörrar-farser” eller plågsamt dålig Radio NRJ-musik. På en fri marknad kan både BMG och Cold Meat Industry existera. Att agera på en fri marknad betyder alltså inte nödvändigtvis en hejdlös jakt på vinst-maximering och säljande koncept. Det kan även innebära idealism och småskalighet.

Men OM det nu finns – mot all förmodan – områden inte skulle klara sig utan statligt stöd, och där ingen sponsring finns att tillgå – men som anses så viktiga att de måste behållas så OK, då får väl staten finnas där som en garant. Men all den övriga kulturen – den STORA majoritet som klarar sig ändå, ja den ska staten hålla sin stora händer ifrån och låta den fria kulturen vara just fri. Fri från politiker.

Därför är Ingrid Elams åsikt inget annat än skitsnack.

Och typiska kulturskribentflsokler.