Tattarkravaller i Jönköping.

Nu har jag läst ännu mer i boken Det Ohyggliga Arvet – som jag har har skrivit om tidigare. Det som jag fastnade för nu var det faktum att det runt midsommar 1948 ägde rum rena “raskravaller” i Jönköping. Jönköping hade pÃ¥ den tiden ett stort antal s.k resande (”tattare”) som var bosatta pÃ¥ Öster (främst kring Östra Torget). Det hade alltid funnits stora motsättningar mellan resande och “vanliga” svenskar – och i Jönköping med sin stora resande-koloni var dessa extra starka. Det gick rykten om att resande öveföll övriga befolkningen (vilket det inte finns nÃ¥got stöd för) och att de fick en massa statsstöd frÃ¥n Jönköpings stad (vilket heller inte fanns bevis förr – undersökningar visar pÃ¥ att resande snarare hade lägre andel bidragstagare än resten av befolkningen).

I vilket fall som helst sÃ¥ ledde dessa motsättningar till att nÃ¥gra personer ur den “svenska” befolkningen lyckades hetsa fram ett regelrätt upplopp riktat mot de resande, vilket var fullt jämförbart med etnisk rensning. Folkmassan gick i stort sett till attack mot alla som tillhörde resandefolket; de misshandlade alla män, kvinnor och barn de kunde hitta. De resande barrikarderade sig i sina lägenheter men det verkar inte ha hjälpt. Pöbeln trängde sig även vid vissa tillfällen i bostäderna som vandaliserades. Det finns t.o.m uppgifter om resande som fick slänga sig ut ur fönster för att komma undan.

BÃ¥de polisen och pressen tog i stort sett pöbelns sida i kravallerna. I tidningarna framställdes det snarare som en boxningsmatch än kravaller. Kravallernas ledare intervjuades och kallades “de vitas ledare”. Till slut sÃ¥ stävjade dock polisen de värsta vÃ¥ldsamheterna och det ebbade sÃ¥ smÃ¥ningom ut. Trots att mÃ¥nga misshandlades sÃ¥ blev det som tur var inga dödsoffer.

Konsekvenserna av detta blev dock lÃ¥ngtgÃ¥ende och man kan säga att den etniska rensningen i mÃ¥ngt och mycket “lyckades”. MÃ¥nga resande lämnade staden och de som blev kvar dolde i mÃ¥ngt och mycket sitt ursprung – och mÃ¥nga gör det än idag. De vÃ¥gade knappt längre att tala sitt eget sprÃ¥k – rommani (en försvenskad variant av romani). SÃ¥ sent som pÃ¥ 60-70-talen (som jag har fÃ¥tt det berättat av mig av infödda kollegor) sÃ¥ hade Öster i Jönköping dÃ¥ligt rykte som “tattardelen” av staden. De som växte upp i de “finare” delarna pÃ¥ Väster och Söder fick knappt gÃ¥ över kanalen som skiljer av stadens delar – och än idag finns det infödda Jönköpingsbor som (halvt pÃ¥ skämt dock) tycker att man är “fel navlad” när man bor pÃ¥ Öster.

Intressant är även att de resandes sprÃ¥k sÃ¥ oehört tydligt lever kvar i jönköpingsdialekten. De flesta av de typiska jönköpingsord som lever kvar – främst bland den äldre befolkningen – har sitt ursprung i rommani. Även en del av dialektens typiska sprÃ¥kmelodi gÃ¥r (troligen) att hämta därifrÃ¥n. SÃ¥ trots att “tattarna” var sÃ¥ avskydda och förtryckta i staden sÃ¥ lever mycket av deras sprÃ¥k kvar bland den “vanliga” befolkningen.