Jag håller just nu på att läsa den viktigaste boken som Ordfront har gett ut på väldigt länge (ibland kan de briljera mitt i all dynga…). Boken heter Det Ohyggliga Arvet – Sverige och främlingen genom tiderna och är skriven av journalisten Christian Catomeris.
Den handlar om svenskars förhållande till de som har ansetts vara främlingar, afrikaner, finnar, zigenare, “orientaler” m.m, om rasism, främlingsfientlighet, fördomar och stereotyper. Den går tillbaka till historien likaväl som den kollar hur det ser ut idag. Trots att jag bara har läst de kapitel som behandlar afrikaner så blir jag skrämd över hur det har sett ut i Sverige, men även hur det ser ut idag – hur stereotypa bilder frodas även bland de som anser sig vara toleranta. Men samtidigt kan jag inte påstå att jag är förvånad.
Ända fram till 1950-60-talet var det mer regel än undantag att svarta beskrevs som underlägsna de vita. I läroböcker och uppslagsverk kunde man läsa saker som:
I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt, med liflig fantasi, brist på uthållighet och energi och ett lättrörligt lynne, hvars mest framstående drag utgöras af glädtighet, fåfänga och lättsinne i god bemärkelse. Det är nämligen träffande anmärkt, att negern i sedlig afseende sakna moral än vara omoralisk. I intellektuellt hänseende står negerrasen enligt etnografernas samstämmiga mening under kaukasiska, mongoliska, malajiska och amerikanska raserna.
(Nordisk Familjebok, första upplagan 1876 – 99)
eller
I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska. Han är vidare i besittning af ett rikt inre lif, kan stundom visa prof på utpräglad vänskaplighet, men ter sig i regel skygg, misstänksam och i saknad af hvarje spår av af barmhärtighet och medkänsla. Om negerns objektiva känslor: kärlek, vänskap, förtroende, tacksamhet o.d., ha vi dock svårt att uttala oss, då negerns sinnesriktning är så grundolik européens.
(Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, 1904-26)
Det känns mer som om de skriver om hundar eller apor – än om människor som bara råkar ha fötts med “fel” hudfärg.
I princip ALLA hade föreställningar om svarta som underlägsna, alltfrån författare till missionärer till “mannen på gatan” – inte konstigt med tanke på vad det stod i uppslagsböckerna som har ansetts vara objektiva och något man sparade i flera generationer. Som exempel kan man nämna att när jazzen slog igenom på 20-30-talet så beskrevs många av artisterna (som var svarta) i oehört förödmjukande termer med gott om referenser till djungeln och apor. Och detta var i förhållandevis liberala tidningar som Aftonbladet, DN, Göteborgs Handels- och sjöfartstidning. Musikerförbund förde kampanjer som “bevara Sverige Svenskt”.
Trots att detta förhållningssätt kom att ändras under det radikala 60-talet så lever stereotyper om afrikaner kvar i samhället bland de flesta. Det finns inom exempelvis sporten; som när afrikanska fotbollslandslag är med i VM så beskrivs de oftast som naiva och oorganiserade men snabba – och får de framgångar så beror det på europeisk hjälp.
Det finns stereotypa föreställningar när kåta kulturtanter skriver noveller om hur de blir påsatta av potenta afrikaner (har säkert att göra med föreställningen om storleken på svartas…eh…organ). Det är stereotypa föreställningar när “toleranter” lyssnar på världsmusik och går på kurser i “afrikansk dans” för att bejaka sitt “inre jag” och “komma i kontakt med naturen” (här har man föreställningen att det skulle finnas nån enhetlig afrikansk dans och att afrikaner är “ädla vildar”). Det finns i synen på bistånd – hur vi åker ner till Afrika och visar de “obildade” afrikanerna hur man verkligen ska göra rätt – som utgår från föreställningen att den vita, västeuropeiska synen är normen som alla bör leva efter. Från media präglas vår syn av Afrika som enormt fattigt med ständigt återkommande svältkatastrofer och missväxt – trots att majoriteten av afrikaner inte alls lever i enormt armod eller i lerhyddor utan el eller vatten.
När man läser Det Ohyggliga Arvet inser man alltså vilka fördomar och stereotypa bilder man själv har, man kommer till en skrämmande insikt och inser att fler borde läsa den. Kanske speciellt de som ser sig som toleranta och fördomsfria.
Det kommer att bli mycket intressant att fortsätta läsa boken och om vår inställning till bl.a finnar (”bär alltid kniv”), zigenare (”stoppar stöldgods i kjolarna”) eller bilden av de exotiska och lite farliga “orientalerna”.
Jag får säkerligen anledning att återkomma i ämnet.
Rekommenerar Sben Lindqvists “Utrota varenda jävel!” på ungefär samma tema om du inte redan läst den.
Nej, den har jag inte läst men ska kolla upp. Om jag orkar med att läsa mer om vårt äckliga förflutna efter “Det Ohyggliga Arvet”.
Har du tagit tag i “lasermannen” ännu?
Nej, men jag får ta tag i det. Jag ångrade bara att jag köpte lasermannen i pocket. Den är så uselt typograferad, typ 7 punkters storlek.
“Utrota varenda jävel” är inget för perioder då man har “höstkänslor”, eller andra neråtperioder. fast å andra sidan, har man en uppåtperiod så går det ju ner då med förstås. Bra bok förövrigt, obligatorisk på lärarutbildningen där jag härjar.
Och nu ar det dags for den uppenbara kommentaren; tyvarr har inte saker och ting forandrats sarskilt mycket alls under de over 100 ar som gatt sedan Nordisk familjebok utkom forsta gangen.
Det som andrats ar rasismens form. Den har stoppats in i en garderob, undan dagsljuset, for att ine vacka anstot. Darmed ar den ocksa sa mycket svarare att bekampa.
Ett exempel fran vardagen: min mor utbrast for inte alltfor lange sedan att hon inte alls skulle gilla eller kanna sig bekvam med en fargad svarson.
Vilken tur for mig att min karl ar en tvattakta viting!
Han har dock indianblod i ardrorna – vagar jag beratta det for mamma?
/sara i USA.
Även om rasismens form så tror jag mycket har ändrats – även om din mor av nån anledning inte vill ha en svart svärson så tror jag inte det beror på att hon ser svarta som lägre stående. Fast nog stämmer det att vi har stoppat in rasismen i garderoben och att fördomarna finns – även bland de som ser sig som toleranta finns det stereotypa fördomar.
Själv är man mer eller mindre uppväxt med rasistiska skämt om svarta och judar i skolan, utan att någon egentligen reflekterade över det…
Något som jag finner skrämmande är att vi i Sverige (som vanligt) har antagit en alltför självgod bild av oss själva…vi fördömmer gärna den tyska nazismen samtidigt som vi i Sverige hade en rasbiologi som fick nazisterna att bli avundsjuka. Den statssanktionerade rasismen höll i sig flera år EFTER andra världskriget för att sen försvinna ner till “smygrasism”. Vi har ett mörkt förflutet och en mörk nutid som vi förtränger. rasism, stereotyper och fördomar är inte specifikt för knäppskallar på yttersta högern, det är djupt rotat hos alla – höger som vänster. När svenskar kulturella “toleranter” går på “afrikansk afton” och lär sig dansa och spela bongotrummor så är de lika mycket fanbärare för stereotypa föreställningar om afrikaner som halvrasisten på fabriksgolvet är.
Men snälla nån, det är just så det är ! Jag bor i studentkorridor med en 36 årig våldtäktsman från Afrika som glatt ljuger om allt. Polisen lyckades inte hitta tillräckligt med bevis för att styrka offrets utsagor. Det bor fem negrer till i kåken och det är bara problem med dem. De tar inte ansvar, stör, hotar utifrån paranoida beteenden m.m. Fan vad vi fattiga svenskar får stå ut med alltså. VEM FÖR VÅRAN TALAN I MEDIA ??? Det är klart att många vänder sig till extremism men det fattar ju inte struntviktigt pc-diggande kvalsterintellekt som läser böcker skrivna av syskonsjälar vars företagaranda de försöker kapitalisera på.
några ifrån afrika har våldtagit min syster! Dom våldtar tjejer ifall dom får chansen!