Jag hÃ¥ller just nu pÃ¥ att läsa den viktigaste boken som Ordfront har gett ut pÃ¥ väldigt länge (ibland kan de briljera mitt i all dynga…). Boken heter Det Ohyggliga Arvet – Sverige och främlingen genom tiderna och är skriven av journalisten Christian Catomeris.

Den handlar om svenskars förhÃ¥llande till de som har ansetts vara främlingar, afrikaner, finnar, zigenare, “orientaler” m.m, om rasism, främlingsfientlighet, fördomar och stereotyper. Den gÃ¥r tillbaka till historien likaväl som den kollar hur det ser ut idag. Trots att jag bara har läst de kapitel som behandlar afrikaner sÃ¥ blir jag skrämd över hur det har sett ut i Sverige, men även hur det ser ut idag – hur stereotypa bilder frodas även bland de som anser sig vara toleranta. Men samtidigt kan jag inte pÃ¥stÃ¥ att jag är förvÃ¥nad.

Ända fram till 1950-60-talet var det mer regel än undantag att svarta beskrevs som underlägsna de vita. I läroböcker och uppslagsverk kunde man läsa saker som:

I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt, med liflig fantasi, brist på uthållighet och energi och ett lättrörligt lynne, hvars mest framstående drag utgöras af glädtighet, fåfänga och lättsinne i god bemärkelse. Det är nämligen träffande anmärkt, att negern i sedlig afseende sakna moral än vara omoralisk. I intellektuellt hänseende står negerrasen enligt etnografernas samstämmiga mening under kaukasiska, mongoliska, malajiska och amerikanska raserna.

(Nordisk Familjebok, f̦rsta upplagan 1876 Р99)

eller

I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska. Han är vidare i besittning af ett rikt inre lif, kan stundom visa prof på utpräglad vänskaplighet, men ter sig i regel skygg, misstänksam och i saknad af hvarje spår av af barmhärtighet och medkänsla. Om negerns objektiva känslor: kärlek, vänskap, förtroende, tacksamhet o.d., ha vi dock svårt att uttala oss, då negerns sinnesriktning är så grundolik européens.

(Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, 1904-26)

Det känns mer som om de skriver om hundar eller apor – än om människor som bara rÃ¥kar ha fötts med “fel” hudfärg.

I princip ALLA hade föreställningar om svarta som underlägsna, alltfrÃ¥n författare till missionärer till “mannen pÃ¥ gatan” – inte konstigt med tanke pÃ¥ vad det stod i uppslagsböckerna som har ansetts vara objektiva och nÃ¥got man sparade i flera generationer. Som exempel kan man nämna att när jazzen slog igenom pÃ¥ 20-30-talet sÃ¥ beskrevs mÃ¥nga av artisterna (som var svarta) i oehört förödmjukande termer med gott om referenser till djungeln och apor. Och detta var i förhÃ¥llandevis liberala tidningar som Aftonbladet, DN, Göteborgs Handels- och sjöfartstidning. Musikerförbund förde kampanjer som “bevara Sverige Svenskt”.

Trots att detta förhÃ¥llningssätt kom att ändras under det radikala 60-talet sÃ¥ lever stereotyper om afrikaner kvar i samhället bland de flesta. Det finns inom exempelvis sporten; som när afrikanska fotbollslandslag är med i VM sÃ¥ beskrivs de oftast som naiva och oorganiserade men snabba – och fÃ¥r de framgÃ¥ngar sÃ¥ beror det pÃ¥ europeisk hjälp.

Det finns stereotypa föreställningar när kÃ¥ta kulturtanter skriver noveller om hur de blir pÃ¥satta av potenta afrikaner (har säkert att göra med föreställningen om storleken pÃ¥ svartas…eh…organ). Det är stereotypa föreställningar när “toleranter” lyssnar pÃ¥ världsmusik och gÃ¥r pÃ¥ kurser i “afrikansk dans” för att bejaka sitt “inre jag” och “komma i kontakt med naturen” (här har man föreställningen att det skulle finnas nÃ¥n enhetlig afrikansk dans och att afrikaner är “ädla vildar”). Det finns i synen pÃ¥ bistÃ¥nd – hur vi Ã¥ker ner till Afrika och visar de “obildade” afrikanerna hur man verkligen ska göra rätt – som utgÃ¥r frÃ¥n föreställningen att den vita, västeuropeiska synen är normen som alla bör leva efter. FrÃ¥n media präglas vÃ¥r syn av Afrika som enormt fattigt med ständigt Ã¥terkommande svältkatastrofer och missväxt – trots att majoriteten av afrikaner inte alls lever i enormt armod eller i lerhyddor utan el eller vatten.

När man läser Det Ohyggliga Arvet inser man alltså vilka fördomar och stereotypa bilder man själv har, man kommer till en skrämmande insikt och inser att fler borde läsa den. Kanske speciellt de som ser sig som toleranta och fördomsfria.

Det kommer att bli mycket intressant att fortsätta läsa boken och om vÃ¥r inställning till bl.a finnar (”bär alltid kniv”), zigenare (”stoppar stöldgods i kjolarna”) eller bilden av de exotiska och lite farliga “orientalerna”.

Jag får säkerligen anledning att återkomma i ämnet.