Nu har jag skrivit nog om Moodysson, kanske lite väl mycket om jag ska vara självkritisk – jag har lite svårt för Moodysson som person – vilket med all tydlighet säkert har framgått.

Syftet med mina inlägg om filmen är dock inte primärt att förmedla förutfattade meningar – utan de skrev jag mest för att förmedla så diametralt skilda uppfattningar som finns…ytterlighetsrecesnioner från alla håll som är väldigt länge sen man såg om en film.
Sen kan jag tycka, efter vad jag har läst och sett han verkar provocera mycket för provocerandets skull, som jag anser ur kulturell synvinkel vara banal. Jag är ganska trött på de som “gapar högt” så att säga. Det är enkelt att provocera och hitta problem – svårare att komma med lösningar. Men som dus kriver så kanske det behövs lite “subjektiv, omogen ilska”. Jag har säkerligen fallit för de greppen också.

Men jag tycker nog att folk ska gå och bilda sig en egen uppfattning ändå.

jag läste de delar av SvD som du la upp här och mådde riktigt illa av recensentens pretantiösa ‘bullsh*t’ till försöka-förstå-sig-på-med-vackra-’poetiska’-ord-recension. sättet att skriva recensionen och hela grejen får mig att tänka på människor jag mött som begraver ett sorts nollintresse och nollförståelse i just dessa sorters argumnet (?) och ord. tråkigt. det tycker säkert herr Moodyson med.

men ett annat håll att angripa det hela är om man ser till möjlighterna att skapa litteratur/media/film. om man tänker på hur riktigt svårt det är att ta sig in i den branschen. och om man tänker på mänkliga olikheter. t ex objektivitet (ska jag skriva artiklen nu när jag är arg som en tiger eller ska jag låta allt ligga några dagar och få en mer ‘obejktiv’ bild av det hela?) och subjektivitet. jag skulle kalla herr Moodysson en högst ’subjektiv’ filmare. mycket ilska, rakt på, musik, känslor. men det han gör är att göra detta tillstånd till en lång (faktiskt genomarbetad) film. och det är ganska imponerande. omtagningar, redigering, en vilja till att verkligen få klart projektet. inte hur lätt som helst.

jag gillar ‘ett hål i mitt hjärta’. den är en tonårings totala ilska sent en fredag kväll över ett vulgärt samhälle. en känsla och ett virrvarr, ett kaos av tankar och en känsla av isolation och alienation (fan, nu börjar det låta som Svd:s recension, sorry.. ). genom detta tycker jag filmen fångar ett fenomen (?), – en nutida sjukdom kanske: var ska jag börja dra i trådarna för att förändra mig själv och förändra samhället? är det någon idé? är det mig det är fel på?

det är lättare att säga vad man tycker när man kanske mognat en aning eller fått mer information. när man skaffat sig en trygghet och funnit en väg att ev. angipa eller välkomna världen.

men hur gör man där innan? hur gör man när man (tror sig?) inse att något är fel till tusen med mycket av omgivningen men inte har faktan eller orken eller tryggheten? ska man tålmodigt vänta och låta en mogen ‘objektivitet’ landa över en innan man yttrar sig? njae, jag tror inte det. ‘omogen’ ’subjektiv’ ilska behövs, det är ett tillstånd som ett samhälle aldrig kan utesluta. och detta är en tråd i herr Moodyssons filmer enligt mig. och kanske speciellt i ‘ett hål i mitt hjärta’. och med detta i tankarna så kanske man inte behöver granska regissören eller skaparen ner i atomerna för att hitta små fel. granska er själva då, hur nära ni står era principer. förstår ni verkligen era principer till fullå? ingen av oss är kompletta, det visar herr Moodysson oss i sina filmer igen och igen.

tack för utrymmet. hoppas vi verkligen ‘möter’ varandra någon dag. vad det nu betyder.

och tack för länken, daniel!

Annica

Ingen förstår mig!

Ett hål i mitt hjärta” befäster Moodyssons roll som den orädde nytänkaren, gränstänjaren och sanningssägaren inom europeisk film – som till fullo behärskar, och inte drar sig för att utnyttja, filmmediets konstnärliga och politiska möjligheter. Till glädje för dem som törs se

Jag tror jag väljer en annan film…
Mvh
Alicio