En hundskit till film?

Genom ett tips från en god vän hittade jag en recension av ”Ett hål i mitt hjärta” i Norrbottens-Kuriren. En helt underbar, på alla sätt, recension som är totalt raka motsatsen på DNs anskrämliga prettorecension.

Brutal, elak och rakt på sak.

Några höjdpunkter från Kurirens recension:

Ingen ska nu försöka inbilla mig att Ett hål i mitt hjärta är
något annat än en fotsulelåg prettovarning från Lukas Moodysons sida. Den här filmen handlar inte om någonting alls; den tar inte någon som helst ställning och den betyder inte ett skit (för att nu uttrycka det hela så skonsamt som möjligt). […]
För givetvis kommer många kultur- och fingerviftande (för att känna efter åt vilket håll vinden för tillfället blåser) trendtomtar att välta varandra över ända för att försöka förstå den här filmen.
Men: det finns ingenting att förstå. Absolut ingenting alls. Det är bara magsyrepysande vidrigheter, äckelspyor, högtravande pretentioner, dåligt skådespeleri, övertydligheter, en icke existerande regi och ett dito manus samt för övrigt bara tomt, tomt, tomt, TOMT! […]
med gemensamma krafter bajsar de sedan konstnärligt på sig och kokar ihop den värsta katastrof som svensk film råkat ut för sedan Ragnar Frisks Åsa-Nisse-epos (den gamle smålänningen kan för övrigt retroaktivt sträcka på sig – det han gjorde var konstnärligt högtstående i jämförelse med detta kreativa träck). […]
De som nu krystar fram diverse ängsliga betänkanden om den här filmen bevisar slutgiltigt bara sina egna mentala katastrofer.
Begreppet ”uselt” får en ny dimension här – angående en film som endast seriöst inriktade masochister kan erhålla något utbyte av.
Betrakta alltså Ett hål i mitt hjärta som en hundskit på den aktuella filmrepertoaren.
Gå inte på den.

Jag tror jag är övertygad nu.

10 reaktioner till “En hundskit till film?”

  1. Helt klart är den här recensionen mer lockande än superprettorecensionerna. DN fick mig inte att bli det minsta sugen överhuvudtaget, men nu vill man ju veta om filmen verkligen KAN vara SÅ usel 🙂

  2. SvD tillhör nog de som enligt Kuriren är mentala katastrofer:

    Ett hål i mitt hjärta” befäster Moodyssons roll som den orädde nytänkaren, gränstänjaren och sanningssägaren inom europeisk film – som till fullo behärskar, och inte drar sig för att utnyttja, filmmediets konstnärliga och politiska möjligheter. Till glädje för dem som törs se

  3. Ett hål i mitt hjärta. Titeln attraherar mig. För många går omkring med ett hål i hjärtat. Men jag vill nog inte se filmen. Tyvärr kanske på grund av alla skriverier ger jag inte filmen en chans. Men spyor och piss fick jag nog av när jag jobbade på långvården.

    Annica

  4. hej hej, en liten kommentar här..
    (inte särskilt genomtänkt, ont om tid men vill bara föra fram några punkter som är aningen svåra att föra fram i text.)

    jag läste de delar av SvD som du la upp här och mådde riktigt illa av recensentens pretantiösa ‘bullsh*t’ till försöka-förstå-sig-på-med-vackra-‘poetiska’-ord-recension. sättet att skriva recensionen och hela grejen får mig att tänka på människor jag mött som begraver ett sorts nollintresse och nollförståelse i just dessa sorters argumnet (?) och ord. tråkigt. det tycker säkert herr Moodyson med.

    men ett annat håll att angripa det hela är om man ser till möjlighterna att skapa litteratur/media/film. om man tänker på hur riktigt svårt det är att ta sig in i den branschen. och om man tänker på mänkliga olikheter. t ex objektivitet (ska jag skriva artiklen nu när jag är arg som en tiger eller ska jag låta allt ligga några dagar och få en mer ‘obejktiv’ bild av det hela?) och subjektivitet. jag skulle kalla herr Moodysson en högst ‘subjektiv’ filmare. mycket ilska, rakt på, musik, känslor. men det han gör är att göra detta tillstånd till en lång (faktiskt genomarbetad) film. och det är ganska imponerande. omtagningar, redigering, en vilja till att verkligen få klart projektet. inte hur lätt som helst.

    jag gillar ‘ett hål i mitt hjärta’. den är en tonårings totala ilska sent en fredag kväll över ett vulgärt samhälle. en känsla och ett virrvarr, ett kaos av tankar och en känsla av isolation och alienation (fan, nu börjar det låta som Svd:s recension, sorry.. :)). genom detta tycker jag filmen fångar ett fenomen (?), – en nutida sjukdom kanske: var ska jag börja dra i trådarna för att förändra mig själv och förändra samhället? är det någon idé? är det mig det är fel på?

    det är lättare att säga vad man tycker när man kanske mognat en aning eller fått mer information. när man skaffat sig en trygghet och funnit en väg att ev. angipa eller välkomna världen.

    men hur gör man där innan? hur gör man när man (tror sig?) inse att något är fel till tusen med mycket av omgivningen men inte har faktan eller orken eller tryggheten? ska man tålmodigt vänta och låta en mogen ‘objektivitet’ landa över en innan man yttrar sig? njae, jag tror inte det. ‘omogen’ ‘subjektiv’ ilska behövs, det är ett tillstånd som ett samhälle aldrig kan utesluta. och detta är en tråd i herr Moodyssons filmer enligt mig. och kanske speciellt i ‘ett hål i mitt hjärta’. och med detta i tankarna så kanske man inte behöver granska regissören eller skaparen ner i atomerna för att hitta små fel. granska er själva då, hur nära ni står era principer. förstår ni verkligen era principer till fullå? ingen av oss är kompletta, det visar herr Moodysson oss i sina filmer igen och igen.

    tack för utrymmet. hoppas vi verkligen ‘möter’ varandra någon dag. vad det nu betyder.

    och tack för länken, daniel!

  5. Hej daniel (utan punkt. det blir nog lätt förvirrande för andra att se vem som har skrivit vad ;)).
    Det var ett väldigt långt och intressant inlägg – det finns ingen större idé för mig att bemöta det du skriver då jag finner det intressant. Säger kanske mer om filmen än SvD/DN gör – eller för den delen kurirens eller Orvars totalsågningar. Jag blir mer och mer nyfiken att faktiskt se den ju mer jag läser om den. Speciellt då recensenterna och besökarna är så oehört kluvna.

    Nu har jag skrivit nog om Moodysson, kanske lite väl mycket om jag ska vara självkritisk – jag har lite svårt för Moodysson som person – vilket med all tydlighet säkert har framgått.

    Syftet med mina inlägg om filmen är dock inte primärt att förmedla förutfattade meningar – utan de skrev jag mest för att förmedla så diametralt skilda uppfattningar som finns…ytterlighetsrecesnioner från alla håll som är väldigt länge sen man såg om en film.
    Sen kan jag tycka, efter vad jag har läst och sett han verkar provocera mycket för provocerandets skull, som jag anser ur kulturell synvinkel vara banal. Jag är ganska trött på de som ”gapar högt” så att säga. Det är enkelt att provocera och hitta problem – svårare att komma med lösningar. Men som dus kriver så kanske det behövs lite ”subjektiv, omogen ilska”. Jag har säkerligen fallit för de greppen också.

    Men jag tycker nog att folk ska gå och bilda sig en egen uppfattning ändå.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.