Amerikansk politik för dummies.

Med bara drygt tvÃ¥ mÃ¥nader kvar till presidentvalet i USA sÃ¥ tänkte jag försöka mig pÃ¥ att reda ut nÃ¥gra saker (man kan kalla det fördomar…) om det amerikanska politiska systemet.

Jag lägger upp det sÃ¥ att jag skriver nÃ¥gra pÃ¥stÃ¥enden som jag i det dagliga livet har hört för att reda ut vad som är sant eller falskt – och försöka beskriva hur det verkligen ligger till. Jag är ingen expert pÃ¥ amerikansk politik och det är 10 Ã¥r sedan jag läste statsvetenskap, men jag anser nog att jag har hyfsad koll. Om jag skriver uppenbara tokigheter är det bara att säga till.

Påstående:
USA har ett två-partisystem.

Svar:
Både Ja och Nej. Det är absolut inte så att det bara finns två partier, vilket många i Europa verkar tro, men p.g.a det majoritetsvalsystem som de har så gynnas de två stora, demokraterna och republikanerna, på riksnivå. Men det finns mängder med mindre partier som dock inte har nåt större inflytande (om de överhuvudtaget har något…), dock finns det säkerligen de som har inflytande på regional och lokal nivå. Mest kända utav de övriga partierna borde vara The Green Party.

Överhuvudtaget är partisammanhållning svag på nationell nivå, där de stora partierna fungerar mer som samordnare/grupperingar än partier så som vi känner dem i Sverige.

Påstående:
Demokraterna är ”vänster” och republikanerna är ”höger”.
Både demokraterna och republikanerna är ”höger”.
Demokraterna är liberaler och republikanerna är konservativa.

Svar:
Här kommer tre påståenden på samma gång, men de hör väldigt tätt samman. Svaret på alla tre påståendena är i alla fall Nej, eller snarare Nja.
Det amerikanska partisystemet skiljer sig som sagt var ganska markant frÃ¥n det som vi är van vid i Sverige. Det är betydligt mer decentraliserat – och inte lika ideologiskt knutet – och kopplat till enskilda personer än vad vi har. Det viktigaste i det amerikanska valsystemet är personerna som kandiderar, deras bakgrund och politiska plattform än eventuell partitillhörighet.

Att demokraterna är ett ”vänsteralternativ” medan republikanerna är ett ”högeralternativ” är nog snarare ett önsketänkande från europeiskt håll där vi är så vana vid att vänster och höger polemiserar mot varandra. Och att både demokrater och republikaner skulle vara ”höger” är också det en missuppfattning – som troligen bygger på att det är sällan en mer vänstersinnad (läs socialdemokratisk) kandidat blir demokraternas huvudkandidat.

Partierna är betydligt mer splittrade mellan höger och vänster än så. Dock kan man säga att kärnan av republikaner står en bra bit till höger om demokraterna – men att spridningen är betydligt större inom demokraterna. Inom republikanerna spelar alla på vad vi skulle kalla den ”högra planhalvan”, så är det absolut inte inom demokraterna.

Kandidater som Al Sharpton och Dennis Kuchinich ligger ganska långt till vänster och skulle i Sverige hamna nånstans inom ”mitten” av Socialdemokraterna. John Kerry ligger däremot en bit åt höger – ungefär som en svensk mittenpolitiker, centerpartist eller folkpartist. Ytterligare till höger ligger John Edwards och Joe Lieberman (som var Al Gores VP-kandidat). Lieberman brukar skämtsamt betecknas som ”mer republikan än republikanerna själva”.

Detta till trots så brukar – i den amerikanska debatten – demokraternas kandidat sägas vara ”vänsteralternativet”, och de som står till vänster på skalan röstar oftast på den demokratiska kandidaten.

Lika rörigt är det när det gäller huruvida demokrater är liberala och republikaner är konservativa. Man kan inte sätta likhetstecken mellan demokrater och liberaler, det finns både moderata* och konservativa demokrater – men majoriteten kan kallas liberaler. Likdant är det med republikanerna, man kan inte sätta likhetstecken mellan dem och konservativa, då det finns liberala och moderata* inom partiet – men majoriteten är nog att betrakta som konservativa.

För att röra till det ytterligare så behöver inte en ”liberal” i amerikansk terminologi betraktas som ”liberal” enligt europeisk idétradition. I USA är det snarare en samlingsbetäckning för alla som står mellan konservativa och kommunister, nästan som ett skällsord för alla som enligt de konservativa är ”vänster” – även om många gärna med stolthet ser sig som liberaler. Liberal i den amerikanska politiken är alltså betydligt bredare än vad det är i exempelvis Sverige. Många sätter även gärna likhetstecken mellan liberal och progressiv (vilket vi Europa ofta kallar Socialdemokratiska partier). Sålunda så ses den socialdemokratiska regeringen i Sverige som ”liberal” av en del amerikaner – något som vi liberaler i Sverige knappast skulle skriva under på. När Michael Moore skriver i ”Vem snodde mitt land?” om det ”liberala paradiset” så är det snarare en socialdemokratisk välfärdsstat av europeiskt snitt som han efterlyser. I USA finns det även människor som är uttalat anti-kapitalistiska och protektionistiska (som exempelvis ovan nämnde Michael Moore) som benämns som liberaler, samtidigt som det finns ”riktiga” liberaler (eller socialliberaler) som också kallas det.
Rörigt värre med andra ord.

Påstående:
I USA kan en kandidat få flest röster totalt i antal men ändå förlora presidentvalet

Svar:
Ja. Eftersom USAs presidentvalssystem bygger på indirekta majoritetsval så är detta möjligt. Varje delstat har ett antal elektorer (beroende på storlek) som är de som formellt väljer president. Den som vinner i en delstat får alla dess elektorer (undantag finns dock; i exempelvis Maine och Nebraska får kandidaterna elektorer efter det procentuella utfallet beroende på olika lagar på delstatsnivå). Det kvittar alltså om du har 51% eller 100% i en delstat (förutom undantagsstaterna) – du får inte fler elektorer för det. Jag kan visa på ett litet fingerat exempel. Säg att USA bara har 5 delstater. Delstat 1 har 10 som röstar och 1 elektor, delstat 2 har 20 som röstar och 2 elektorer, delstat 3 har 30 och 3, delstat 4 har 40 och 4 och till sist delstat 5 som har 50 som röstar och 5 elektorer.
Kandidat 1 får ALLA röster i delstat 1, 2 och 3. Detta innebär totalt i de tre delstaterna 60 röster och 6 elektorer. Kandidat 2 får 21 röster i delstat 4 och 26 i delstat 5. Sålunda totalt 46 röster och 9 elektorer. I slutändan har alltså kandidat 1 fått 103 röster och kandidat 2 har fått 46 röster – alltså mindre än hälften. Ändå vinner kandidat 2 valet p.g.a fler elektorer.

Nu är visserligen detta exempel oehört förenklat och tillspetsat, men visar ändå på de problem som finns med det amerikanska systemet med majoritets- och indirekt val.

Faktum är att i valet 2000 så fick Al Gore mer än en halv miljon fler röster än George W. Bush – som tog hem segern i slutändan p.g.a fler elektorer.

—
Fotnot: *ordet “moderata” här är inte att förväxla med svenska partibetäckningen “moderat”. Det är en översättning frÃ¥n engelskans moderate. I svenskan har pga Moderata Samlingspartiet ordet “moderat” mer och mer kommit att stÃ¥ för “konservativ”. Här använder jag det i betydelsen MÃ¥ttfull, sansad, “middle of the road”. I amerikanska politiken är det främst en term för pragmatiska, kompromissvilliga politiker som inte bekänner sig till en viss ideologi.