Blogger Anonymous.

Yukio.se skriver om att vara ”anonym” i sitt bloggande, dvs om man ska sprida sin blog till vänner, bekanta och arbetskamrater:

Det pratas om bloggar här på jobbet. Och vilka gratisbloggtjänster som är bäst. En grannkollega har skrivit dagbok/blogg på nätet i flera år och får utgöra expert med råd, förklaringar och kunskap. Jag sitter tyst. Men jag vet inte varför.
Skulle någon fråga mig; har du något bloggliknande-uppdaterande-grejspånätet? så skulle jag förstås inte neka. Men att kläcka ur sig det, liksom av sig själv, lockar inte.
Det är inte så att jag har stort behov av att vara anonym, det är nog bara så att på något sätt litar jag inte på att den typen av ”läsare” kan hantera bloggar/dagböcker/privata nätpublikationer. Jag är orolig att det skulle bli en massa snack i stil med ”Höhö, jaså du gjorde det i helgen!?” eller ”Aha, så du ställer dig så eller så i just den politiska frågan!” osv. För det är ju så att den bästa blogg-läsaren egentligen är sådana som själva skriver på nätet, i alla fall när det gäller mer personliga inlägg. Eller har jag fel?
De flesta av mina vänner har ingen aning om yukio.se:s liv och vardag. Och jag är inte säker på att jag är så sugen på att introducera dem för varandra, så att säga. Däremot har jag några få vänner som jag vet till och från läser det jag skriver, och det är ok.

Jag känner igen en hel del i den beskrivningen. Nu är det inte så att mina vänner inte vet om subjektiv. De flesta av dem gör det – och läser (förhoppningsvis…) regelbundet. Det har jag inga problem med – jag uppmuntrar det till och med. Jag tror det är få av mina åsikter som är så pass kontroversiella i bekantskapskretsen att det skulle bli några problem mellan oss. Inte så att alla mina vänner har samma åsikter som jag – men ändå. Men när det gäller mina arbetskollegor är det en annan sak. Där känner jag igen mig fullständigt. Det finns inget som lockar i att berätta för dem om min blog. Det är nog för övrigt väldigt få som överhuvudtaget vet vad en blog är för något.

Jag har helt enkelt ingen lust att ventilera mina åsikter för – eller diskutera dem med – mina kollegor. Det kanske handlar om bekvämlighet eller feghet. Jag vet inte riktigt. Jag har alltid varit en åsiktsfylld och politisk engagerad person – men då främst i sällskap med personer som jag umgås med – inte i påtvingat umgänge som exempelvis kollegor – eller i mer ”anonym” form på nätet.

En förklaring till det hela kan vara att när det gäller vänner så vet vi redan väldigt mycket om varandra. Vi känner till varandras åsikter, intressen, smak och liknande. Då är det inga problem att dela med mig till dem i form av en blog – för där avhandlar jag ändå samma åsikter som vi ändå har diskuterats i diverse sociala situationer.

När det gäller kollegor är det inte riktigt så. Även om man träffas dagligen så håller sig diskussionerna på jobbet på ett mer allmänt plan. Visst – jag har väl koll på vilka som har familj och sommarhus och liknande. Även vilka som kan tänkas vara mer ”höger” eller mer ”vänster” (även om man aldrig kan vara säker). Men några djupare insikter i mina arbetskamraters personligheter och åsikter har jag inte. Om jag då skulle dela med mig av min blog till dem så skulle de hamna i ett informationsöverläge över mig. De skulle helt enkelt veta betydligt mer om mina åsikter, intressen osv. – helt enkelt mer om min privata sfär – än vad jag vet om dem. Och det kan skrämma de flesta i dagens informationssamhälle där den som sitter på mest information har övertaget.

3 reaktioner till “Blogger Anonymous.”

  1. Ursäkta min okunskap -men vilken är den korrekta innebörden av ordet ”blog” ?? //Frågvis *s*

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.