Mot kärleken har Fidel inte en chans.

Jag var och köpte lite pocketböcker idag för att ha något att läsa under trista semesterkvällar. En av böckerna jag köpte var Kajsa Normans ”Mot kärleken har Fidel inte en chans” som släpptes förra året (f.ö typograferad av Johan Karlsson som har bloggen ”Mothugg”). Den handlar om några av de journalister som fängslades av Fidel Castros regim på Kuba våren 2003. Den handlar om dem och deras familjer och om livet i en socialistisk diktatur.

Jag har bara läst några få kapitel ännu, men tillräckligt för att bli ännu mer upprörd av situationen på Kuba än vad jag har varit tidigare.

Följande stycke tycker jag beskriver ganska väl hur ”demokrati” praktiseras på Kuba:

Den kubanska konstitutionen garanterar medborgarna yttrande- och pressfrihet, men bara så länge det praktiseras i socialismens anda. Alla massmedier ägs av staten och kan aldrig bli föremål för privatägande. Ingen av de friheter som erkänns medborgarna får heller användas ”mot existensen av och målen för den socialistiska staten, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialismen och kommunismen”. Konstitutionen anger försvaret av det socialistiska fosterlandet som ”den största äran och förnämsta plikten för varje kuban.

Förräderi mot fosterlandet är det ”allvarligaste av brotten; den som begår det är underkastade den allvarligaste av påföljder”. Att kritisera Fidel Castro eller någon annan medlem av nationalförsamlingen är med andra ord olagligt. Att uttrycka åsikter som inte stämmer överens med regeringens är också olagligt och att dessutom försöka sprida dessa åsikter är i regeringens ögon det samma som att sprida fiendepropagande.

Låter det som ett fritt och demokratiskt samhälle för er? Som ett mönstersamhälle som vi i Sverige ska hylla och se som förebild? Troligtvis inte om ni är demokratiskt sinnade personligheter. Ändå finns det i ett öppet och demokratiskt samhälle som Sverige kubakramare som helt ogenerat hyllar Castros diktatur som ett föredöme. Ibland är människor knäppare än vad man någonsin kan tro i sin vildaste fantasi. Att de samtidigt kallar sig demokrater gör det hela ännu mer skrattretande. Man kan ju ana att en svensk socialist eller kommunist som samtidigt hyllar Kuba som ett föredöme (vilket givetvis inte alla gör. Det finns en hel del intelligenta människor även inom dessa ”ismer”) gärna skulle se samma sak även här – efter Revolutionen givetvis. Det blir ju så att säga bra mycket enklare att behålla ett politiskt system om man helt enkelt förbjuder folk att kritisera det. Så enkelt.

Det kommer att bli en intressant läsning kommande semesterkvällar och jag får säkerligen anledning att återkomma i ärendet.

För övrigt kan jag torrt konstatera att en ”googling” på bokens titel inte ger en enda träff där någon av de halv- och helhispiga sidor på vänsterkanten som finns nämner den. Annars brukar de inte vara sena att kritisera böcker som kommer från folk på ”högerkanten” (dvs alla som inte är renläriga marxister…). Jag som så gärna hade sett någon skogstokig revolutionär avfärda hela boken som ”borgarlögner”. Sånt ger mig en känsla av tillfredsställelse.

1 reaktion till “Mot kärleken har Fidel inte en chans.”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.