Jag var och köpte lite pocketböcker idag för att ha nÃ¥got att läsa under trista semesterkvällar. En av böckerna jag köpte var Kajsa Normans “Mot kärleken har Fidel inte en chans” som släpptes förra Ã¥ret (f.ö typograferad av Johan Karlsson som har bloggen “Mothugg“). Den handlar om nÃ¥gra av de journalister som fängslades av Fidel Castros regim pÃ¥ Kuba vÃ¥ren 2003. Den handlar om dem och deras familjer och om livet i en socialistisk diktatur.

Jag har bara läst några få kapitel ännu, men tillräckligt för att bli ännu mer upprörd av situationen på Kuba än vad jag har varit tidigare.

Följande stycke tycker jag beskriver ganska väl hur “demokrati” praktiseras pÃ¥ Kuba:

Den kubanska konstitutionen garanterar medborgarna yttrande- och pressfrihet, men bara sÃ¥ länge det praktiseras i socialismens anda. Alla massmedier ägs av staten och kan aldrig bli föremÃ¥l för privatägande. Ingen av de friheter som erkänns medborgarna fÃ¥r heller användas “mot existensen av och mÃ¥len för den socialistiska staten, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialismen och kommunismen”. Konstitutionen anger försvaret av det socialistiska fosterlandet som “den största äran och förnämsta plikten för varje kuban.

Förräderi mot fosterlandet är det “allvarligaste av brotten; den som begÃ¥r det är underkastade den allvarligaste av pÃ¥följder”. Att kritisera Fidel Castro eller nÃ¥gon annan medlem av nationalförsamlingen är med andra ord olagligt. Att uttrycka Ã¥sikter som inte stämmer överens med regeringens är ocksÃ¥ olagligt och att dessutom försöka sprida dessa Ã¥sikter är i regeringens ögon det samma som att sprida fiendepropagande.

LÃ¥ter det som ett fritt och demokratiskt samhälle för er? Som ett mönstersamhälle som vi i Sverige ska hylla och se som förebild? Troligtvis inte om ni är demokratiskt sinnade personligheter. ÄndÃ¥ finns det i ett öppet och demokratiskt samhälle som Sverige kubakramare som helt ogenerat hyllar Castros diktatur som ett föredöme. Ibland är människor knäppare än vad man nÃ¥gonsin kan tro i sin vildaste fantasi. Att de samtidigt kallar sig demokrater gör det hela ännu mer skrattretande. Man kan ju ana att en svensk socialist eller kommunist som samtidigt hyllar Kuba som ett föredöme (vilket givetvis inte alla gör. Det finns en hel del intelligenta människor även inom dessa “ismer”) gärna skulle se samma sak även här – efter Revolutionen givetvis. Det blir ju sÃ¥ att säga bra mycket enklare att behÃ¥lla ett politiskt system om man helt enkelt förbjuder folk att kritisera det. SÃ¥ enkelt.

Det kommer att bli en intressant läsning kommande semesterkvällar och jag får säkerligen anledning att återkomma i ärendet.

För övrigt kan jag torrt konstatera att en “googling” pÃ¥ bokens titel inte ger en enda träff där nÃ¥gon av de halv- och helhispiga sidor pÃ¥ vänsterkanten som finns nämner den. Annars brukar de inte vara sena att kritisera böcker som kommer frÃ¥n folk pÃ¥ “högerkanten” (dvs alla som inte är renläriga marxister…). Jag som sÃ¥ gärna hade sett nÃ¥gon skogstokig revolutionär avfärda hela boken som “borgarlögner”. SÃ¥nt ger mig en känsla av tillfredsställelse.