Nu har jag läst ut Erik Zsigas bok Popvänstern och eftersom jag har utlovat en recension så får jag väl försöka mig på en. Jag är dock ingen litteraturkritker.

Popvänstern bjuder inte pÃ¥ nÃ¥gra djupare samhällsanalyser däremot bjuder den pÃ¥ lysande underhÃ¥llning. Det är en ilsken och engagerad uppgörelse med vänsterdominansen inom media-, kultur- och musiketablissemanget. En uppgörelse med deras slentriansocialism, klyschor, dubbelmoral, elitism och intolerans. Det är en bok om alla de som “knarkar vänsterklyschor”. Skriven av en som erkänner att han gillar pop och popvänster – sÃ¥ länge de skippar politiken. En som kallar detta vänsteretablissemang för konservativa – trots att de själva pÃ¥stÃ¥r sig vara radikala. Hur de bor i dyra bostadsrätter pÃ¥ Söder, köper “radikal-chick” kläder pÃ¥ NK och döljer sin medelklassbakgrund.

Boken bygger mycket pÃ¥ citat frÃ¥n detta etablissemang. Citat som dissikreras och vänds emot dem. Det handlar om allt i frÃ¥n den dömda aktivisten i Stefan Jarl och Lukas Moodysons film Terrorister – som efter att ha totaldissat kapitalismen en lÃ¥ng stund säger att hans framtidsdröm är ett schysst jobb och mycket pengar. Den handlar om Robyn som säger sig ogilla kapitalismen samtidigt som hon kör BMW och har flera företag. Den handlar om Nina Persson som rasar mot höga bonusar och löner i näringslivet samtidigt som Cardigans drog in närmare 100 miljoner kronor pÃ¥ tvÃ¥ album. Den handlar om Lukas Moodyson som säger att det “kanske skulle behövas en socialistisk revolution” för att kunna lösa problem med bl.a trafficking frÃ¥n öststater – trots att det är just en socialistisk revolution som har lagt grunden till problemen. Eller varför inte Dennis Lyxzén som direkt efter ett brandtal för socialism mot kapitalism uppmuntrar konsertbesökare att köpa T(I)NCs skivor.

Det är gott om ogenomtänkta och till och med korkade citat. Citat som under Zsigas lupp granskas hårt och elakt.

Men boken handlar även om den intolerans och elitism som finns inom den sÃ¥ kallade popvänstern. Hur de vänder sig emot allt som är folkligt eller hur de fÃ¥r “kommersiell” musik att bli högermusik (ideologiskt). Hur andras Ã¥sikter är mindre värda och hur icke vänster-människors engagemang inte är äkta – i popvänsterns ögon vill säga.

Zsiga gÃ¥r även till skarpt angrepp mot den vÃ¥ldsförhärligande syn mÃ¥nga ur vänstern har. Hur det rappas, sjungs och pratas om att skjuta sossar, moderater, borgare eller andra som de för tillfället inte gillar. Även om författaren är fullt medveten om att de flesta inte menar allvar med sina hot, att de kanske t.o.m är ironiska, sÃ¥ ser han farorna i det. Zsiga menar pÃ¥ att det faktiskt kan leda till allvar – hur ironiska eller icke-allvarliga upphovsmännen än är. Hur lite de än menar allvar är det faktiskt inte speciellt smart att skriva texter om hur man skjuter ner Göran Persson eller hänger Peter Wallenberg. Och det rimmar jävligt illa med den människosyn popvänstern säger sig stÃ¥ för.

Som sagt var – en mycket underhÃ¥llande bok. Men finns det inga brister dÃ¥? Givetvis. Zsiga faller gärna i samma fällor som han anklagar popvänstern för att göra. Han menar direkt eller indirekt att alla som inte kallar sig höger egentligen har fel – oavsett om de kallar sig vänster eller ej. Det är snarare en uppgörelse med hela kultur- media- och musiketablissemanget oavsett om de egentligen är speciellt lÃ¥ngt till vänster eller ej. Troligen har jag själv även sagt och skrivit saker som skulle ge mig epitetet popvänster i hans ögon (kritiserat moderaternas skattesänkarpolitik: check. Kallat George Bush för korkad: check. Sagt att KD stÃ¥r för en gammalmodig syn: check.). Detta gör att författaren själv faller ner i intolerans- och “jag har rätt andra har fel”-hÃ¥let pÃ¥ sina ställen.

Likaså kan jag anse att han verkar ha en allt för okritisk syn på exempelvis USA som världens räddare. Det blir i ett kapitel lite av det vanliga Timbro/moderattugget om att USA minsann räddade Europa i andra världskriget och därför får de göra vad de vill. Han säger det givetvis inte rent ut, men argumenten känns igen. Han knarkar högerklyschor med andra ord.

Men pÃ¥ det hela taget kan jag rekomendera boken till alla som gillar kultur, media och musik men som är lite trötta pÃ¥ vänsterhegemonin som rÃ¥der. Jag sträckläste boken i ett svep – vilket är ett gott betyg.

Givetvis skulle jag även vilja rekomendera den till alla som själva “knarkar vänsterklyschor” men de skulle troligen inte ta till sig nÃ¥got av den.