Nu har jag läst ut Erik Zsigas bok Popvänstern och eftersom jag har utlovat en recension så får jag väl försöka mig på en. Jag är dock ingen litteraturkritker.
Popvänstern bjuder inte på några djupare samhällsanalyser däremot bjuder den på lysande underhållning. Det är en ilsken och engagerad uppgörelse med vänsterdominansen inom media-, kultur- och musiketablissemanget. En uppgörelse med deras slentriansocialism, klyschor, dubbelmoral, elitism och intolerans. Det är en bok om alla de som “knarkar vänsterklyschor”. Skriven av en som erkänner att han gillar pop och popvänster – så länge de skippar politiken. En som kallar detta vänsteretablissemang för konservativa – trots att de själva påstår sig vara radikala. Hur de bor i dyra bostadsrätter på Söder, köper “radikal-chick” kläder på NK och döljer sin medelklassbakgrund.
Boken bygger mycket på citat från detta etablissemang. Citat som dissikreras och vänds emot dem. Det handlar om allt i från den dömda aktivisten i Stefan Jarl och Lukas Moodysons film Terrorister – som efter att ha totaldissat kapitalismen en lång stund säger att hans framtidsdröm är ett schysst jobb och mycket pengar. Den handlar om Robyn som säger sig ogilla kapitalismen samtidigt som hon kör BMW och har flera företag. Den handlar om Nina Persson som rasar mot höga bonusar och löner i näringslivet samtidigt som Cardigans drog in närmare 100 miljoner kronor på två album. Den handlar om Lukas Moodyson som säger att det “kanske skulle behövas en socialistisk revolution” för att kunna lösa problem med bl.a trafficking från öststater – trots att det är just en socialistisk revolution som har lagt grunden till problemen. Eller varför inte Dennis Lyxzén som direkt efter ett brandtal för socialism mot kapitalism uppmuntrar konsertbesökare att köpa T(I)NCs skivor.
Det är gott om ogenomtänkta och till och med korkade citat. Citat som under Zsigas lupp granskas hårt och elakt.
Men boken handlar även om den intolerans och elitism som finns inom den så kallade popvänstern. Hur de vänder sig emot allt som är folkligt eller hur de får “kommersiell” musik att bli högermusik (ideologiskt). Hur andras åsikter är mindre värda och hur icke vänster-människors engagemang inte är äkta – i popvänsterns ögon vill säga.
Zsiga går även till skarpt angrepp mot den våldsförhärligande syn många ur vänstern har. Hur det rappas, sjungs och pratas om att skjuta sossar, moderater, borgare eller andra som de för tillfället inte gillar. Även om författaren är fullt medveten om att de flesta inte menar allvar med sina hot, att de kanske t.o.m är ironiska, så ser han farorna i det. Zsiga menar på att det faktiskt kan leda till allvar – hur ironiska eller icke-allvarliga upphovsmännen än är. Hur lite de än menar allvar är det faktiskt inte speciellt smart att skriva texter om hur man skjuter ner Göran Persson eller hänger Peter Wallenberg. Och det rimmar jävligt illa med den människosyn popvänstern säger sig stå för.
Som sagt var – en mycket underhållande bok. Men finns det inga brister då? Givetvis. Zsiga faller gärna i samma fällor som han anklagar popvänstern för att göra. Han menar direkt eller indirekt att alla som inte kallar sig höger egentligen har fel – oavsett om de kallar sig vänster eller ej. Det är snarare en uppgörelse med hela kultur- media- och musiketablissemanget oavsett om de egentligen är speciellt långt till vänster eller ej. Troligen har jag själv även sagt och skrivit saker som skulle ge mig epitetet popvänster i hans ögon (kritiserat moderaternas skattesänkarpolitik: check. Kallat George Bush för korkad: check. Sagt att KD står för en gammalmodig syn: check.). Detta gör att författaren själv faller ner i intolerans- och “jag har rätt andra har fel”-hålet på sina ställen.
Likaså kan jag anse att han verkar ha en allt för okritisk syn på exempelvis USA som världens räddare. Det blir i ett kapitel lite av det vanliga Timbro/moderattugget om att USA minsann räddade Europa i andra världskriget och därför får de göra vad de vill. Han säger det givetvis inte rent ut, men argumenten känns igen. Han knarkar högerklyschor med andra ord.
Men på det hela taget kan jag rekomendera boken till alla som gillar kultur, media och musik men som är lite trötta på vänsterhegemonin som råder. Jag sträckläste boken i ett svep – vilket är ett gott betyg.
Givetvis skulle jag även vilja rekomendera den till alla som själva “knarkar vänsterklyschor” men de skulle troligen inte ta till sig något av den.
Hej. Till att börja med hamnade jag här av en slump. Och jag har inte läst boken du recenserar,så angående den kan jag inte uttala mig. Även om jag “troligen inte skulle ta till mig något av den”.
Jag befarade först en helt okritisk hyllning til boken, skönt att mina fördomar kom på skam. Synd på en insiktsfull och även självreflekterande text att du avslutar med det ovan citerade. Då har du ju inte heller kommit mycket längre, kanske inte är det något du vill ?
Att det sedan finns tusen och ett fel med popvänsterm är självklart. Jag inser redan innan jag läst boken att det blir en lätt uppgift att lista slentrianvänsterklyschor. Men, för min del tycker jag det finns en andemening hos vänstern som jag verkligen föredrar även om vissa slagord är ogenomtänkta.
Snygg sida för övrigt. hej då.
Hej Martin,
Tack för dina kommentarer. Nu i efterhand inser jag att min sista mening faktiskt var lite onödig – även om jag till viss del var ironisk. Dock så har många recensenter av boken bevisat just att jag – tyvärr – har rätt till stor del eftersom mycket kritik handlar om ovidkommande saker (som att all bra pop minsann ALLTID är vänster – annars har man dålig smak osv.).
Sen vet jag inte vilken “andemening” hos vänstern som du föredrar… de syn som är emot det privata ägandet och den fria marknaden eller den som är hela den klassiska vänsterns (dvs liberalers…) devis: frihet, jämlikhet, broderskap. Är den sistnämnda kan jag inte annat än hålla med (vilket väl gör mig till nån slags popvänster enligt Zsiga..). Men det är en annan diskussion