Den idiotiska skolidrotten.

I morse vaknade jag som vanligt till SVT Morgon. Eftersom det är måndag har de något som kallas för “sportpanelen” som består av tre proffstyckare som diskuterar sport. Denna morgon, efter en lång natt med Oscarsgala (Sagan om Konungens återkomst tog hem 11 stycken. *gäsp*), hörde jag hur sportjournalisten Chris Härenstam ondgjorde sig över att det dras ner på skolidrotten. Det var t.o.m “förjävligt” och det behövdes minsann en debatt om det. Man kan nästan säga att Härenstam rasade.

Men jag skulle vilja fråga honom ett par saker. Jag skulle vilja veta om han varje vecka i 13 års tid hade ångest över att gå på gympan. Jag skulle vilja veta om han på varje gympalektion blev vald sist så fort det var lagsport och de duktigaste i klassen fick välja lag. Jag skulle vilja veta om han försökte hitta på alla möjliga ursäkter för att slippa skiten. Jag skulle vilja veta hur mycket han verkligen hatade att idrott var ett ämne i skolan där de duktiga fick leka fascister med sina sämre klasskamrater – med en ond lärare ivrigt påhejande. Ett ämne där mobbing inte var ett undantag utan snarare en regel.

Sen fanns gympans ultimata förnedring. Idrottsdagarna. Under min uppväxt var det nästan alltid friidrott som gällde då. Hela skolan åkte i väg till närmaste idrottsanläggning med löparbanor. Varje elev var tvungen att ställa upp i minst två grenar. Ingen frivillighet där inte. Och de som för stunden inte hade någon gren att deltaga i tog gärna tillfället i akt och beskåda de andra tävlande, och gärna under högljut ljubel håna de allra sämsta. De som hoppade kortast, sprang långsamast, kastade uselt osv. blev fullständigt utelämnade till den tonårsfinniga och pubertala pöbeln. Ren tortyr för de sämre eleverna med andra ord.

Så ser verkligheten ut dagligen för tiotusentals barn och ungdomar i Sverige.

Jag ser alltså inget som helst förjävligt med att det dras ner på idrotten i skolan. Jag ser det snarare som en befrielse. En befrielse från denna form av statligt sanktionerad fascism och mobbning. Så för min del kan man lika gärna lägga ner skiten helt. Och de som är intresserade av att utöva någon idrott (vilka var de enda som brydde sig på lektionerna) får fan i mig ta sitt eget ansvar för det. Varje liten bondhåla i Sverige har minst en idrottsförening. Så gå med där istället då och visa er duktiga inför likasinnande småfascister och galna fotbollspappor (som skriker “gubbar” till 6-åriga småpojkar).

Ett annat mer realistiskt alternativ är att man delar upp idrottslektionerna i två olika grupper. En grupp för sportfånar (eller rättare sagt de som är duktiga/intresserade) som kan få hålla på med sina patetiska tävlingar. Denna grupp kan få behålla de onda idrottslärarna. De som verkar ha rymt från främlingslegionen – som antagligen var för mesigt för dem. Mycket muskler lite hjärna typ.

Den andra gruppen består sålunda av de som inte finner den tortyr som kallas “idrottslektion” speciellt upplyftande. Men även de eleverna kan behöva lite regelbunden motion så de slipper rulla fram när de blir äldre. Men ledordet är just MOTION. De ska få slippa galna lärare och idiotiska tävlingar. Låt dem gå på långpromenade, cykelturer, simma lite eller vad som helst som de finner upplyftande. Så länge de slipper de vältränade småfascisterna eller de gapiga lärarna så blir de säkert nöjda.