I morgon avgörs det vem som blir Vänsterpartiets nye ledare. Om inget sensationellt inträffar kommer den nya partiledaren att heta Lars Ohly. Ett bra val. Lars Ohly är kommunist, öppen sådan. Han ser inga som helst betänkligheter att kalla sig nåt som för den stora allmänheten betyder a) Östeuropeisk diktatur eller b) gapiga stenkastande ungdomar.

PÃ¥ vänsterpartiets kongress kommer även ett nytt partiprogram att klubbas igenom. Det finns en stor möjlighet att det nya programmet dras ytterligare Ã¥t vänster – med förslag som förstatligande av banker och näringsliv, Ã¥terregleringar av avreglerade marknader m.m. Kombinationen med en kommunistisk partiledare och ett statssocialistiskt partiprogram är det bästa som kan hända. Inte för vänsterpartiet. Men för deras motstÃ¥ndare.

Ett dogmatiskt, nykommunistiskt vänsterparti blir omöjligt för Göran Persson regering att samarbeta med – i alla fall i den omfattning som sker idag. Med ett vänsterparti som har marginaliserat sig själv Ã¥terstÃ¥r egentligen inget annat val för socialdemokraterna än att vända sig mot mitten. Vilket egentligen hade varit det naturliga frÃ¥n början – om inte blockpolitiken varit mer fastgjuten än öresundsbron. Sossarna är rädda för att en del av deras väljare skulle lämna dom om de samarbetar med “di börgerliga”. Likadant är mittenpartierna rädda för väljarflykt om de samarbetar med “sÃ¥ssarna”.

Det har dock gjorts försök tidigare. Folkpartiet och Socialdemokraterna kom exemplevis överens om den s.k “skatterformen” i slutet av 80-talet/början av 90-talet. Centerpartiet hade relativt nära samverkan med regeringen mellan 1995 – 1998. Det är med andra ord ingen omöjlighet. Problemet är att inför varje valrörelse sÃ¥ är blockpolitiken där som ett spöke. I stället för att bryta upp eländet kryper Centern och Folkpartiet tillbaka till Moderaterna och Kristdemokraterna i tveksamma försök att hitta ett gemensamt “valmanifest”. Dock brukar de egentligen bara komma överens om att de vill bli av med Göran Persson och att företagande är bra. Faktum är dock att mittenpartierna, Centern och Folkpartiet, troligen skulle kunna komma överens om betydligt mer gemensamma punkter med den moderna socialdemokratin – som de senaste Ã¥ren gradvis har avskaffat socialismen för att gÃ¥ mot en mer pragmatisk socialliberalism.

Men om ett samarbete ska vara möjligt måste dock Socialdemokraterna släppa på sin maktkåthet och för första gången sedan andra världskriget ingå i en koalitionsregering. När man inte har egen majoritet är det faktiskt något man måste acceptera.

Jag väntar med spänning på resultatet av årets vänsterkongress. Liksom jag med spänning väntar på den dagen inom en snar framtid när Göran Persson vaknar upp en morgon och inser att Vänsterpartiet har blivit ett radikaliserat, dogmatisk, plakatvänsterparti som han inte vill förknippas med. Och att han den morgonen ringer Lars och Maud för att bjuda in dem i regeringen.