I måndags var jag och några vänner uppe i Stockholm och såg på de tyska syntfarbröderna i Kraftwerk på Cirkus. När man som jag har växt upp med elektronisk musik så är det stort att se dem. Ungefär som om min mamma skulle se The Beatles. Men det var ändå med viss skepsis jag åkte upp, en rädsla för att de skulle ha blivit tråkiga och pinsamma. Att de helt enkelt skulle flumma ut för mycket i “filtertechno”-experiment som det vimlar av på den senaste skivan, Tour De France Soundtracks (som kom förra hösten). Men oj så fel jag hade. Och oj vad bra det var.
De spelade en perfekt avvägning mellan nytt och gammalt och även om deras klassiker var uppfräschade så var den ursprungliga genialiteten där. De perfekta melodierna. De svängiga rytmerna. Och ett bevis på hur mycket före sin tid de låg för 20-30 år sedan. Det mesta jag hade väntat mig att få höra fick jag höra. Och se.
Rent visuellt var det troligen den snyggaste konserten jag har varit på. Enormt snygga filmer, animeringar och typografiska element projicerades på en duk bakom medlemmarna. Och det behövs för att skapa ett bra helhetsintryck – för någon spännande scenshow i övrigt bjuder de inte på. Fyra medelålders män som står bakom varsin laptop har ju förutsättningar för att inte vara fantastiskt.
En stor kväll i mitt konsertliv helt enkelt.
När jag förklarar för mina kollegor att fyra tyska gentlemän i medelåldern, med varsinn bärbar dator, som sjunger om cykling faktiskt kan vara fantastiskt tittar de oförstående på mig med en blick som säger “spärra in grabben. NU!”. De kommer aldrig förstå. Och lika bra är väl det.
PS! Jag försökte ta några kort med min sunkiga telefonkamera, men när man sitter uppe på läktaren en bra bit ifrån scenen kanske man inte ska begära fantastiska bilder. Men jag valde att lägga ut dem ändå. DS!
Vill du ha bilderna jag tog oxå?