Nu är det snart vår. Vår innebär en massa meningslösa klassåterträffar och liknande. Jag är av någon anledning med i tre olika alumniföreningar, (gymnasium och högskola). Varje år ordnar var och en av dessa minst en “klassåterträff”, någon har till och med ambitionen att ordna regelbundna månadsträffar på någon pub/bar. Varför i hela friden skulle jag gå på något av de arrangemangen? Det enda det handlar om är vad vi män brukar kalla för “kukmätartävling”. En anledning för folk att träffas och diskutera vem som har mest framgångsrik karriär – och dissa den som har minst framgångsrik. Det är det som på allmän nysvenska kallas för “nätverksskapande” – eller “networking” för att använda ett populärt svengelskt uttryck.
“Men det är väl trevligt att träffa gamla skolkamrater?” säger ni säkert nu. Nej, säger jag. De jag gick i skola med som jag umgicks med på det mer privata planet, dvs de man delade vissa grundläggande värderingar eller intresse med (undantag finns givetvis. En del var bara sköna typer som man gillar/gillade att umgås med trots oehört skilda liv och intressen), de umgås jag nämligen med fortfarande – en del av dem träffar jag dagligen. Visst – det finns ett fåtal gamla vänner som jag önskar jag hade lite bättre kontakt med – men de behöver jag knappast gå på en återträff för att träffa.
Jag har nämligen inget som helst intresse av att gå ut och socialisera med folk som jag snarare skulle benämna som “flyktiga bekanta” än vänner. Det enda jag har gemensamt med de flesta som går på dessa träffar är att vi har gått i samma gymnasieklass – eller högskoleklass – i tre år. Ett slags påtvingat umgänge med andra ord. Det är knappast så att vi har blivit blodsbröder under den tiden, som om vi hade varit med om något unikt. Det är knappast någon större bedrift att klara sin skolgång tillsammans med 30 andra. Det är inte riktigt samma sak som att ha tillbringat tre år tillsammans i en lerig skyttegrav kämpandes för våra liv – eller tre månader vid ett kraschat flygplan i Anderna då vi har varit tvungna att kalasa på våra döda medresenärer. Hade så varit fallet hade läget varit annorlunda. Vid sådana tillfällen skapas möjligen ett speciellt band mellan de som har varit med. Men det bandet får man knappast av att sitta i samma illaluktande klassrum i tre år.
Men om man nu mot all förmodan går på en återträff så kan jag garantera att minst ett miffo från din gamla värld kommer att ställa frågan “fan, vi måste gå ut o ta en ööööl nån gång”. Jag önskar jag då kunde svara “Nej. Varför det? Det enda vi har gemensamt är tre års skolgång som jag helst vill glömma och det faktum att både du och jag har gått igenom puberteten. Jag har ingen lust att sitta och prata gamla minnen om hur ?jävla sköj?vi hade på gymnasiet”. Men det vet vi ju att man inte svarar så. Man svarar artigt “ja, för fan, det vore skoj. Snacka lite gamla minnen å så”. Och så går båda därifrån medvetna om att det aldrig kommer att bli av. Och nästa gång man stöter på varandra upprepas proceduren. Om och om igen.
Det är fan dags att säga ifrån.