Grammisfunderingar.

Årets grammisnomineringar bjuder i ett par kategorier på stor komik, eller man kanske ska säga tragikomik…

De mest fascinerande nomineringarna hittar man onekligen inom kategorin ”Årets Pop Kvinnlig”. Det känns oehört bissart att en kommersiell dansbandsschlagercountry-artist som Jill Johnson är nominerad till samma pris, i samma kategori, som ultrafeministen och electropunkaren Miss Universum. Vem hade kunnat ana det?

Inte långt efter kommer nomineringarna till ”Årets Popgrupp” där kvalitetsband som David & The Citizens och The Knife slåss med kommersiell eurodiscoschlagerpop som Da Buzz och Alcazar (och mitt i mellan dom står Bo Kaspers och tittar på med sin ”svaljazz” – som bara gillas av medelålders kvinnor och andra som anser att man ska sitta ner på konserter).

Sen kan man stilla undra vad som fan menas med ”Årets Öppen Kategori”? Det verkar vara en uppsamlingsplats för skumma samlingsskivor som juryn av nån anledning vill uppmärksamma. Men intressant är den i alla fall. Inte ofta Sagor & Swing är nominerad i samma klass som ”36 Svenska klassiker 1990-2000”

Kategorin ”Årets Låt – publik omröstning i samarbete med Expressen” kan man helt slopa. Även om man kan diskutera juryns eventuella smak eller brist på smak så har ALLTID ”folk i allmänhet” usel smak. Att ha publika omröstningar (i samarbete med Dumhetens Spridare) går helt bort. Kanske är Snaskpressen avundsjuka på den stora konkurrentens Rockbjörn? Fast Markoolio kanske blir glad. Nu har han ju chansen att vinna en grammis.

Kategorin ”MTV Priset För Bästa Video” hade jag också gärna sågat, speciellt med tanke på att MTV 2-3 månader om året förpestar oss med Inför- och Efterprogram om sina egna galor. Men sanningen är den att det faktiskt var bra nomineringar i den kategorin i år (antagligen ingen publik omröstning…).

Det märks så tydligt att juryn står och väger mellan det smalt alternativa och det breda folkliga. Att de inte har bestämt sig för om Grammis ska vara ett kvalitetspris – eller om man ska väga in andra saker som t.ex. kommersiella framgångar. Denna balansgång gör att intresset för grammisgalan faller som en sten. Det finns så mycket mer specialiserade galor idag som premierar musiker att det känns som om Grammisen mer eller mindre har spelat ut sin roll. Den nya trenden är galor anordnade av radiokanaler – anpassade efter sin egen målgrupp. De som gillar kommersiell listmusik har ju t ex ”NRJ (s)hit Music Awards” och de som föredrar lite mer tanke bakom musiken kan ratta in P3 Guld – som verkar ta sitt Public Service-ansvar. Förutom det så finns det speciella galor för exempelvis hiphop/r-n-b, Metal, Dansmusik och Synt. Det fullkomligen haglar galor runt oss. Och då inte bara inom musik. Det ska idag delas ut pris för i princip allt. Teater, film, sport, musik, TV, företagande och mycket mer. Men det är en annan diskussion…

——
PS! F.ö så har årets första musikgala gått av stapeln. Aftonbladets Rockbjörnen – som enligt tidningen är ”folkets pris” (eftersom alla får rösta. Så ovanligt…). Det mest bisarra där är att Kent lyckades vinna kategorin årets grupp – trots att det enda de gjorde 2003 var spektaklet på Stockholms Stadion. Inte illa att vinna ett musikpris utan att ens ha släppt en singel. DS!

PS2! Undertecknad bojkottar alla galor som inte har vare sig Franke eller Radio Dept. nominerad i någon klass. DS2!